Höstterminens första AVT

Henry glänste under dagens AVT och fick Specialpedagogkarin att ömsom skratta och ömsom få lite lätt fuktade ögon. Vår son är kommunikativ och använder både ord, röstläge och tecken när han kommunicerar, han är animerad och skämtar, på nästantvååringars vis. Han har förstått hur rösten går upp vid frågor. Han har fattat att tecken förstärker tal och tvärt om.

Flera gånger fick Specialpedagogkarin sitta på händerna för att låta bli att möta hans tecken; AVT fokuserar på tal så under dessa stunder använder vi inte tecken alls. Idag smög det iallafall in några tecken från hennes sida, någon varg här och en katt där, lite ont och ett pyttelitet snabbt roligt.

Det märks verkligen att allt jobb vi lägger ner på Henrys språkutveckling ger resultat. Han har ett hyfsat stort teckenförråd (speciellt med tanke på hur lite tsp maken och jag kan), han förstår massor, han kan följa enkla instruktioner, han härmar och upprepar ord och ibland får han till och med ihop tvåords- och treordsmeningar (och jag blir så galet vansinnigt stolt). Vi övar konstant utan att han är medveten om det, vi tänker på hur vi pratar med honom, vad vi säger och hur vi säger det. Vi tänker på bakgrundsljud och andra störande element. Vi upprepar och upprepar och upprepar, in absurdum känns det som. Möt papegojan Emma liksom. Vi pratar och beskriver, sätter ord på nya ljud och gamla bekanta ljud. Vi övar på beskrivningar, vi övar på prepositioner, vi övar på det mesta. Sättet att kommunicera på blir så småningom till en vana, en vana som alla andra. Det sker av sig själv. Helt plötsligt kan jag stanna upp och lyssna på mig själv från ett utifrånperspektiv. Det låter lite konstigt men vet du vad? Det skiter jag i. Jag skiter i att jag låter som en papegoja, jag skiter i att jag är obekväm och tjatig och besvärlig (japp, här kom jag in lite på den pågående förskolefrågan). Jag gör det här för Henry. Jag gillar inte att vara obekväm tjatig och besvärlig. Jag gillar det verkligen inte. Men jag gör det.