Det landade en inbjudan från hörselenheten i vår brevlåda för ett par veckor sedan, på allmän begäran bjöds det in till föräldramöte för barn födda mellan 2004 och 2012 med dubbelsidig hörselnedsättning. Med på mötet var en dam från SPSM, specialpedagogiska skolmyndigheten, som i dialog med alla föräldrar pratade om vad vi som föräldrar kan förvänta oss av myndigheter, kommun och landsting. I Skåne ligger mycket av ansvaret på kommunerna vilket jag kan tycka kan slå ganska orättvist beroende på var man råkar bo och hur mycket man som föräldrar orkar ligga på och tjata.
Två timmar inklusive paus gick snabbt och det var väl värt att köra ner till Lund, nedslående och upplyftande på samma sätt. Det känns som att myndigheter och landsting inte har så mycket att sätta emot kommunerna när kommunerna inte vill öppna pengakistan, och pengakistan känns som att den ofta är mer stängd än öppen.
Några punkter som togs upp och som är lätt chockerande, vissa av dem iallafall:
- Mer än 10.000 barn mellan 0-20 är inskrivna på landets olika hörselenheter
- Över 1,3 miljoner svenskar har någon form av hörselnedsättning
- Var femte elev med hörselnedsättning når inte kunskapsmålen i årskurs 9
- Ungdomar med hörselnedsättning är underrepresenterade vid högskolor och universitet
- 10-15% läser vidare jämfört med riksgenomsnittet på 45% (Antonsson 2009)
För fullt teckenspråkiga elever gäller inte denna nedslående statistik, jag kan bara anta att det beror på att de är fullt inkluderade i den teckenspråkiga världen samt kan få ut det mesta från en tolksituation. Barn med hörselnedsättningar hamnar ofta mittemellan två världar, de är inte hörande och de är inte döva. De deltar inte i den hörande världen på hörandes villkor och kanske inte heller i den döva världen på dövas villkor. Någonstans finns ett limbo där jag kan tänka mig att personer med hörselnedsättning kanske ofta befinner sig, inte fullt hemma här men inte heller där. Mitt jobb som förälder blir att skapa medvetenhet och verktyg för att kunna bygga broar mellan den hörande och den icke-hörande världen, genom talutveckling, genom teckenspråk, genom kunskap hos Henry, genom kunskap hos oss som familj och framförallt genom kunskap hos de personer som ska utbilda Henry, som ska se till att han får samma förutsättningar till lärande och kunskap som barn utan funktionsnedsättningar. Ingen lätt uppgift.
Framgång då? Vad krävs för att ett barn med hörselnedsättning ska få en utbildning på lika villkor?
- Skolans värdegrundsarbete
- Pedagogernas kompetens och förhållningssätt
- Skolledningens och arbetslagets kompetens och förhållningssätt
- Ljud och ljusförhållanden
- Teknik
Lätt som en plätt. Eller?
Spännande, spännande, spännande! Vem var damen på SPSM? Jag har letat efter liknande siffror men inte hittat någonting.
SvaraRaderaEn mycket trevlig dam från SPSM region syd, Karin Johnsson. Specialpedagog inrikning hörsel som jobbat både som lärare, rektor och nu på SPSM.
RaderaTack! Jag ser om jag kan får kontakt med henne för mer info!
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaintressanta siffror. Men var kommer de ifrån? Ska slutsatsen alltså vara att 45% av de som har teckenspråk som första språk går vidare till .. högskola / universitet medan 10-15 % av de som inte har teckenspråket men är hörselskadade gör det? Det låter väldigt konstigt i mina öron.
Jag har också letat på nätet efter liknande siffror om just högre studier men inte hittat något. Jag tror inte man ska dra en massa växlar på vad SPSM säger utan att de anger källan.
Hej igen,
SvaraRaderamen vänta här nu. Antonsson 2009 står det. 2009 var 5 år sedan. Statistiken handlar om ungdomar som föddes 1988/99. Det är ju riktigt länge sedan. Statistiken är med andra ord rätt så ... ålderstigen. Så ... kanske något att ha i bakhudvudet för idag och i framtiden men relevansen för ungar i småskolan idag är ju noll.
Hejsan,
RaderaVisst är statistiken lite ålderstigen som du säger och det är mycket möjligt att utfallet ser annorlunda ut idag, iallafall för barn med CI. För barn utan CI tror jag inte att mycket har hänt, tekniken där har nog inte gått så oerhört mycket framåt.
Däremot vågar jag personligen inte att inte ta mig till den statistik och forskning som finns, det är ju faktiskt inget som säger att det är så väldigt annorlunda nu vad gäller studieresultat.
Givetvis är val av kommunikation personligt men jag vågar inte chansa på att helt lita på teknik och därför väljer jag att utgå från en så total kommunikation som möjligt, samt att ha i bakhuvudet att studieresultatet för barn med hörselnedsättning historiskt inte är på samma nivå som hörande barn. Historia kan lära oss mycket och jag tror att samma gäller för hörselnedsättning, jag väljer att lyssna på de unga människor som har personlig erfarenhet av skola och hörselnedsättning. Tills dess att unga med CI själva säger att allt funkat bra kör vi vidare på inslagen väg.
Alla dessa ögonblink20 mars 2014 19:02
SvaraRaderaMed egna och andras erfarenheter vågar jag nog mena att siffrorna fortfarande KAN stämma än idag. Problemet ligger inte hos barnen/ungdomarna utan i det tekniska. Så sent som i förra veckan strulade en slinga på ett seminarium på historiska museet så några blev till en stor del utanför medan vi övriga kunde använda oss av teckenspråkstolken. Museets tekniker kallades dit och han berättade att det varit problem med deras slinga tidigare trots att de försökt åtgärda det. Jag vågar nog påstå att det är inget som man ska förlita sig på. Mvh Åsa - som själv är gravt hörselskadad, gått integrerad men som blev fullt teckenspråkig på högstadiet, är snart färdig lärare och teckenspråkstolksanvändare (ska testa skrivtolkning endera dag) Läs gärna Ingela Holmströms doktorsavhandling "Learning by hearing" som berör ämnet som vi nu diskuterar.
Hej igen,
SvaraRaderajo, jag kontaktade faktiskt Karin Johnsson och frågade om det här med uppfyllelse för ungdomar med huvudsakligen. Och anledningen till att de fattades från statistiken är att det inte finns någon för dessa ungdomar. En missuppfattning. Så jämförelsen tsp / icke tsp går bort. Dessutom är uppgifterna gamla. Ursäkta lite stressad. Tack. / Mullan
Hur går det med CODA barnen då och vilken resultatet har CODA barnen?? Jag känner på mig att mina CODA kom inte ikapp på hörande skola pga första språkigheten är Teckenspråk så föräldrar är ju inte ens lärare eller informatör till dem, varför kämpar hela tiden. Därför undrar jag också verkligen oavsett hörsel eller med tvåspråkigheten inom kulturella världen och de kanske som har flerhandikappad eller med olika sjukdomar svårt att veta varför det kan vara stressad, somatisk och pressa på barnen. Barnen kanske kan ha svåra att förklara för en vuxen man måste fråga barnen hela tiden hur mår de, hur har de det och fråga om fritid, skolan hemmet, kompisar... Typiska huvudvärk, tröttheten, svår koncentration, ledvärken, växer för fort eller växer för långsamt hormon utveckling och det kan vara av olika orsak dålig miljö deras arbetsplats, hem, fritid, utbildning, arbetsliv eller brist teckenspråk kunniga lärare och brist kunskap om dövrelia kompetens i olika situationen av dövas livet..Orka barnen koncentration sig på lärare hela dagen eller bättre läxhjälp, bättre resurser som att bära tunga ryggsäcken innebär svårigheter, jobbiga och kämpar om man bära lättare ryggsäcken innebär lätt med inlärningsförmåga och då går utveckling bättre god anpassningsbar lätt och enkelt för barnen helst inte ta den tunga ryggsäcken det blir jobbiga för barnen.. Det är som att äter grönsaker, gå på gymnastiken då är livet bättre balansen.. Moderatorn var ej bra de tänker bara på vinst tänkande ekonomiska pressa på skolorna och eleverna krav tidigt med betyg och krav på nationalprov tidigt kanske bättre med socialdemokraterna som sänka krav?
SvaraRadera