Telefonsnack

Henry älskar, liksom sin syster, att prata i telefon. Kan tänka mig att det har att göra med att unge herrn överlag är en extremt snacksalig människa, tyst är man när man sover enligt Henry. Jag har under en längre tid observerat Henry när han pratar telefon och kan nog, iallafall just nu, konstatera att han inte verkar ha några problem med att höra. Han använder både hörapparatsörat och CI-örat, och båda verkar fungera riktigt bra. Eftersom han är högerhänt blir det ofta hörapparatsörat som används och det är inte ofta jag märker att han byter öra. De gånger han gör det pratar han med en person som inte är daddy, mormor eller jag, dvs de personer han pratar oftast med.

På väg hem idag från en extradag på jobbet ringde jag hem till maken för att kolla läget lite, jag hörde Henry i bakgrunden men vi pratade inte med varandra. Någon halvminut efter det att maken och jag avslutat vårt samtal ringde telefonen igen.

Hej mamma! Daddys telefon var inte trasig så jag kunde också prata med dig.

Vad gör då för något?

Jag leker med bilar och vi har varit ute och lekt.

Var det kul?

Jaaa!

Kan jag få prata med daddy?

Okej. Hej då, vi ses sen!

(Tydligen hade Henry velat prata med mig när jag ringde men just då blev det inte så. Detta tolkade han som att telefonsamtalet hade brutits innan han han prata. Typ rätt, det avslutades av oss vuxna vilket enligt Henry måste inneburit att telefonen inte fungerade. Logiskt.)

Det känns väldigt bra att kunna föra en konversation per telefon med min son, att få höra hans stämma och få respons på det jag säger känns kanon och jag njuter. Kanske kommer det inte att fungera på samma sätt senare men just här och just nu älskar min son att prata med mig i telefon.

Att tala eller inte tala, det är frågan

Jag lider av en lätt släng av telefonfobi, fråga bara mina vänner och min familj. Att prata i telefon är inget jag gör med glädje eller entusiasm, jag föredrar att kommunicera öga mot öga eller via sms. Kallprat per telefon är helt enkelt inte min grej. När min syster kunde prata telefon i timmar gjorde jag det inte. Som vuxen sms'ar jag nästan alltid mina vänner framför att ringa dem. Jag gör det inte för att jag inte tycker om dem, jag gör det för att jag inte trivs med att kommunicera verbalt utan att se dem.

Varför skriver jag om min telefoniovilja här? Vad har det att göra med det Henry?

Med Henry har det ännu inte så mycket att göra, och kanske kommer det inte att ha med honom att göra i framtiden heller. Han gillar att prata i telefon, att prata med mormor är bland det bästa som finns. Han hör vad hon säger trots att han inte riktigt förstått att personen i luren inte kan se när han nickar jakande på huvudet vid direkta frågor. Vi jobbar på att svara ja eller nej på frågor istället för att nicka eller skaka på huvudet. Men det är en helt annan sak.

Men, oerhört många människor med hörselnedsättning kan inte, eller vågar inte, eller orkar inte prata i telefon. Att försöka uppfatta vad som sägs blir för många en omöjlig uppgift, en ekvation som helt enkelt inte går ihop hur många x och y'n som än finns. Min facebookbekanting Tobbe, som jag lär mig massor av, har skrivit ett fantastiskt inlägg om just telefonerandes vara eller icke vara på sin blogg Att leva med RP:

Hej min vän.

Jag vill inte prata med dig längre.

Nej inte överhuvudtaget, utan bara inte i telefon.
-”Vad i helvete yrar du nu om?”
Nej, jag har inte fått en fix idé om att du är tråkig att lyssna på och att det enda du pratar om är dina jäkla livsproblem. Nej,jag skulle vilja att vi tar våra samtal via textmeddelanden och inte prata om dem via luren som vi gjort innan.
-”Vad nu, varför då?” kanske du häpet undrar.
Jag skall verkligen försöka förklara för dig så du förstår varför. Så snälla försök orka läsa igenom hela nedanstående text, jag har gjort mitt bästa med att vara så tydlig som möjligt.
——————————————————–
2009 så hade jag en stor försämring av min hörsel, då det visade sig vid mitt hörseltest att jag hade sjunkit med hela -10db (decibel) från 63db till 73db. En normalhörande ligger på 0db och dövhet räknas ifrån 90db. Inom hörselvården faller jag under kategorin Gravt Hörselskadad med endast 2db till gränsen för Hörselrester vid 75db. Hörselrester…jisses, bara ordet i sig känns ju sjukt deprimerande. När jag fick reda på det så valde jag att inte prata så mycket om den ”stora försämringen”, inte berätta, utan försökte istället mer och ännu hårdare att lyssna. Priset jag får betala för denna idioti är kronisk trötthet och utbrändhet vilket tillsammans med synens sviktande förmåga blir nästan omöjlig för mig att hantera.
Men att det är ansträngande att höra, låter absurt, va? Om du på något vis känner att du ändå inte kan förstå hur det är (av nyfikenhet) att inte höra bra eller att hur det är att kämpa för att höra, något som en hörande aldrig behöver göra, så har jag ett tips. Ta ett par öronproppar, typ de gula som man stoppar i hörselgången, eller ett par hörselkåpor och bär dem i en veckas tid utan att ta av dem en endaste gång. Inte plocka av dem när du hamnar i en situation där du känner att du måste behöva höra eller ens när du sover, utan fortsätt att ha dem på konstant även om du är på jobbet eller är hemma och leker med dina barn. Ge inte upp och plocka av dem, för den lyxen har inte en hörselskadad. Hörselskydden kommer dämpa din hörsel med ca 35db (ungefär hälften av min hörselnedsättning) och kan ge dig ett hum om hur det är att leva med den typen av funktionsnedsättning. Du kommer märka hur mycket det kommer påverka ditt liv, både socialt och energimässigt. Skulle nu någon i din närhet undra vad du sysslar med så kan du alltid säga att du deltar i ett experiment eller det ärliga faktum att du försöker förstå hur det är att leva med en hörselnedsättning.
Jag fick höra en gång när jag hade stängt av hörapparaterna på grund av för mycket ljud att jag ”valde att utesluta resten av världen, jag valde att ställa mig utanför den”. Detta sårade mig väldigt mycket att få höra i efterhand. Jag valde inte att ha en hörselskada och jag valde ännu mindre att få leva med konsekvenserna av den, framför allt inte de sociala konsekvenser det innebär. Så när jag stänger av mina hörapparater så är det inte för att jag väljer att ställa mig utanför Er värld utan för att jag har inte har något annat val än att förhindra min egen undergång i det ljudkaos jag lever i. På något vis så måste jag ta hand om mig själv och börja respektera det faktum att jag har en grav hörselskada och inte låtsas om som ingenting. Ni vänner som känner mig så väl vet också att det knappt märks på mig att har de funktionshinder som jag har, tack vare många års träning och uppbyggande av ett system som skall förhindra mig att känna mig så utanför. Men på sätt har jag också satt ett enormt krokben för mig själv då jag inte varit tillräckligt öppen om hur dåligt jag hör. Men jag vill ju så gärna inte vara utanför…för det är en hård värld vi lever i.
I en tyst miljö så hör jag i snitt endast vart tredje ord och tillsammans med det visuella, där jag då avläser personens ansiktsuttryck och gester, så pusslar jag ihop dess små pusselbitar till en slags hyfsad logisk innebörd. Det funkar inte alltid och oftast så finner jag mig ståendes vid ett vägskäl i att antingen spela med och låtsas höra eller faktiskt stanna upp samtalet och fråga vad som sade. Tänk dig då i ett telefonsamtal där jag plötsligt inte har ansiktsuttryck att använda och avläsa, samt inga andra referenspunkter som kan hjälpa mig i att förstå vad motpartnern säger. Det blir ibland en väldigt olustig parodi på hur ett samtal skall föras och varje gång jag lägger ner luren så har jag en klump i bröstet av hur otroligt dåligt jag hör.
Så nej, återigen, jag väljer Inte att avskärma mig från omvärlden genom att inte prata i telefonen. Jag väljer att acceptera och respektera den funktionsnedsättning jag har. Jag väljer att inte slita ihjäl mig och utsätta mig för den onödiga och kvävande känsla av utanförskap då jag varken hörde att du skämtade, förstod att du sade något speciellt eller besvarade frågan du ställde.
Skillnaden mellan att prata i luren eller att skriva ett textmeddelande är för dig kanske att det inte är lika personligt för dig att uttrycka dig så. För mig är skillnaden att jag plötsligt förstår vad du säger och kan svara på ett korrekt sätt. Märkligt nog så blir textmeddelandet mer personligt för mig än tal. Text fungerar bra för mig att läsa tack vare de hjälpmedel jag använder, som till exempel zoom, invertering och kontrastskärpa. Jag blir delaktig i konversationen med dig min vän och med hjälp av de olika smileys som finns så kan jag faktiskt få uppleva den känsla du vill förmedla, oavsett om det är :-) glad, :-( ledsen, :-/ besviken, eller med glimten i ögat ;-).
Detta utbyte av konversation kan jag få njuta av så länge min syn tillåter det och den dag mina ögon inte vill…ja då får jag väl försöka samtala i luren igen med min lilla hörsel som jag kanske har kvar eller låta mina fingrar skriva och avläsa via punktskrift. Men det är framtidens sorgliga problem och skall med den tidens lösningar avhjälpas.
—————————————————————
Så därför vill jag så gärna att vi pratar via text och inte via ljud. Det är inget emot din röst, dialekt eller dina uttryck med stämbanden. Jag vill bara vara en del av vårt samtal och inte bara känna att vi glider längre och längre ifrån varandra för att jag inte hör vad du säger. Vänner skall vi vara och jag vill gärna uppfatta det du säger, för världen kretsar inte bara runt mig utan du är lika viktig. Annars hade jag aldrig bemödat mig att försöka förklara, skriva denna text och försöka finna en lösning. Vänskap är livet och utan vänner så är man en väldigt, väldigt ensam person.
Kram till dig, //Tobbe

Prata telefon

Idag ville Henry ringa till mig när jag var på jobbet.

Han letade upp makens telefon, höll den mot örat (eller mer mot bakhuvudet om man ska vara petig) och sa "dah". "Dah" betyder kort och gott "kom igen nu då, det här vill jag göra. Nu!"

Sagt och gjort, maken ringde upp mig och allt jag hörde var en glad liten skit som babblade på. När han hörde min röst hade hela ungen lyst upp och ett jätteleende syntes på hans läppar. Efter en liten stund kom han fram till att det var ganska tråkigt att prata i telefon och började gnälla istället. Varför fick telefonen uppmärksamhet och inte han? Han är ju faktiskt jordens och universums medelpunkt!

Något mer oroande som dykt upp är Henrys förskolestart i mitten på augusti. Förskolan Henry ska börja på ska byggas upp helt från början vilket är väldigt positivt eftersom ljudmiljön måste anpassas enligt rådande byggnormer. I möten med förskolechefen har hon i princip bedyrat att allt kommer vara klappat och klart när han börjar. Men så läser jag i tidningen att bygget blir för dyrt och måste bantas. Politikerna säger att målsättningen fortsatt är att öppna förskolan under 2013, men med tanke på att kommunal verksamhet tenderar att dra ut på tiden (och detta säger jag helt utan att kunna underbygga mitt resonemang med forskning eller källhänvisning) lär detta inte hända.

Vårt, eller rättare sagt Henrys problem blir då att ljudmiljön är fruktansvärd i de nuvarande lokalerna. Förskolan befinner sig i en temporär barack som inte alls är anpassad och jag som fullt hörande tycker det är jobbigt att befinna sig där. När vi hade möte innan jul med förskolechefen försökte vi få henne att komma fram med en plan B, om det nu skulle vara så att förskolan skulle öppna senare än planerat. Hon var extremt ovillig och tyckte att det var onödigt men nu står vi här.

Sätter vi Henry i en dålig ljudmiljö?
Finns det andra, bättre, alternativ i kommunen?
Väljer vi hörselförskolan i Helsingborg? (Spontant ja!!!)
Om vi väljer Helsingborg, går vår hemkommun med på att betala Henrys plats? Hur löser vi logistiken? (för liten för skoltaxi). Hur finansierar vi det hela eftersom det kräver anpassade arbetstider i så fall (och vårdbidraget lyser med sin frånvaro)?

Jävla mög.