Visar inlägg med etikett teckenspråk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett teckenspråk. Visa alla inlägg

tisdag 20 september 2016

När Henry får välja

Idag var det dags för simskola. Förra veckan fick vi ingen tolk, eller snarare, tolken ville inte vara med i vattnet och därför tackade vi nej. Henry fixar inte både simfröken i vattnet och tolk utanför poolen.

Inför dagens simmning berättade vi för Henry att det nog skulle komma en tolk. Henry och daddy kom fram till att CI-kådisen, aka Aqua+ skulle användas. Väl framme möttes de av tolken och Henry bestämde sig för att köra utan hjälpmedel och bara använda sig av tolken.

Det känns så himla bra att han själv kan välja. Han kan välja att höra. Han kan välja att inte höra. Förutsättningen för att kunna välja heter teckenspråkstolk.

De gånger han inte får tolk måste han också välja. Ska han använda sitt Aqua+ och "höra" men inte på samma sätt han är van vid eller ska han inte höra och inte vara delaktig på samma sätt? Inte ett lätt val för en nästanfemåring.

Finns tolk blir det där valet så mycket enklare.


torsdag 21 januari 2016

På repeat

Har bestämt för mig att jag tagit upp det här ämnet massor av gånger tidigare så med risk för att upprepa mig själv in absurdum, här kommer det igen.

Babytecken för hörande bebisar är superpoppis. Bebisarna kan, långt innan de har finmotoriken till att forma ord, få fram att de vill ha vatten, äta mat, titta lampan eller vad de nu lärt sig. De kan kommunicera.

Teckenspråk för döva eller hörselskadade barn med CI/hörapparat är ett big no-no. Många föräldrar väljer bort teckenspråket eftersom många inom läkarkåren och andra professionella inom hörselhabiliteringen hela tiden trycker på att talet är otroligt viktigt. Föräldrar får veta att teckenspråket stör talinlärningen, att det visuella stör det auditiva. Teckna inte, det kan skada ditt barns språkutveckling!

Det är klart att man som nybliven hörselförälder lyssnar på proffsen, säger de att något är skadligt är det väl så. Och handen på hjärtat, det är lättare som hörande förälder att INTE lära teckenspråk. Det krävs tid och hårt arbete för att försöka banka in ett nytt språk i en oftast redan överfylld hjärna. Det ÄR inte lätt.

Argumenten för att skippa teckenspråk går ganska ofta på linjen "alla barn är olika och det måste vara ett individuellt perspektiv" Ja, det är klart att alla barn är olika, Men, att besluta om ett CI och sedan vänta och se hur det går med talutecklingen känns ganska riskabelt i min värld. För väldigt många barn fungerar det fantastiskt bra med CI men för de barn som inte får samma nytta av CI't, hur går det för dem? Ska de kämpa i flera år, misslyckas och sedan ligga mil efter sina jämnåriga vad gäller språkutveckling, kanske missa de där otroligt viktiga första åren innan hjärnans plasticitet minskas, och därmed få en mycket sämre (och svårare) språkinlärning?

Jag hör om barn vars CI inte givit det resultat som önskats och som står där, utan ett fungerande språk. Hur kommer det att gå för dem? Hur kommer det att gå för Owen i Australien? För barnet som väljer bort sitt CI eftersom hen inte gillar ljud men inte heller fått teckenspråk från första början? Hur ser deras framtid ut?

Vår familj är långt ifrån teckenspråkig, vi är inte ens i närheten. Henry väljer att prata, alltid. Jag tror inte att vi någonsin kommer att få ett fullvärdigt teckenspråk. Skulle Henry en dag komma till oss och säga att han inte vill ha sitt CI får vi acceptera hans beslut och lägga in en överväxel eller två för att kunna kommunciera på ett bra sätt med honom.

Vi ger dock honom, och oss, en grund att stå på. Att bygga vidare på. Vi visar honom att teckenspråk också är ett språk att använda, att det är lika normalt att prata med händerna som det är att prata med rösten. Vi hoppas kunna göra val för honom där teckenspråket kommer att vara närvarande. Vi hoppas att kunna rusta honom inför framtiden.

Jag tror att de flesta föräldrar, döva som hörande, har en önskan om att kunna använda sitt modersmål i kommunikationen med sina barn. Det är klart jag vill kunna kommunicera med Henry på svenska (och ibland på engelska) och jag vill att han ska kunna kommunicera med mig. Jag skulle dock samtidigt inte våga lita blint på att tekniken är tillräcklig för honom och jag skulle inte våga riskera hans kommunikation genom att inte ha åtminstone en grund i teckenspråket.

Jag hade inte vågat vänta och se.

Hade du?


Morgonhumör

Lillebor vaknar. Storayster sitter redan i soffan och tittar på något barnprogram. Programmet faller INTE lillebror i smaken.

Med hög röst (utan hörapparat och CI åker volymen upp): Maaaaaaaaaammmmmmaaaaaa!!!!!!!! Jag vill välja tv! Zoë valde igår.

Jag tecknar att eftersom storasyster vaknade först fick hon faktist välja program först.

-Orättvist!!!

Vill du ha ditt CI tecknar jag.

Nä!!!! Jag vill inte lyssna på det där programmet!!!!

 

tisdag 19 januari 2016

Om tvåspråkighet

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) har i dagarna publicerat en ny forskningssammanställning.

"Teckenspåk, talat och skrivet språk, en forskningssammanställning om tvåspråkighet" visar att små barn har nytta av teckenspråk i sin språkutveckling oavsett om barnen är hörande, hörselskadade eller döva.

Förvånad jag blir.

Not.



lördag 14 november 2015

Restaurangen

Igår hade Henry ingen funktionsnedsättning.

Igår hade Henry ett funktionshinder.

Igår hade Henry ett handikapp.

Vi bestämde oss för att gå ut och äta middag tillsammans med några vänner igårkväll. Restaurangen vi valde ska snart stänga och vi ville passa på att ta del av den fantastiska maten en sista gång. Vi var inte de enda som tänkte så. Kul för krögaren men inte lika kul för Henry.

Ljudmiljön var vidrig.

Henry hade roligt men det märktes på honom att det var jobbigt. Så fort det började bli stimmigt la jag till tecken när vi pratade med varandra för att underlätta. Han kommunicerade dock till synes obehindrat med sin kompis, han kunde höra oss (hur det nu gick till. Mycket avläsning kan jag tänka mig) och han deltog. Halvväg genom hans huvudrätt kroknade han helt. Jag tecknade till honom och frågade om han ville ta av sitt CI och sin hörapparat. Han nickade jakande, kröp upp jämte mig och slocknade direkt.

Vi har tidigare sett hur ljudutmattad han kan bli, det händer inte ofta men det händer. Henry är otroligt kommunikativ, han har ett mycket bra tal och det märks inte på honom att han hör dåligt. Givetvis är detta väldigt positivt men samtidigt ligger det honom lite i fatet. Folk glömmer av att han inte hör som alla andra, de tänker inte på att ljudmiljön kanske kan behöva anpassas eller att sättet att kommunicera behöver vara lite annorlunda. Jag tror till och med det finns de som tycker att hela hörselgrejen är lite överdriven.

Igår var första gången någon utanför familjen sett hur energin bara sögs ifrån honom.

"Vi borde verkligen lära oss teckenspråk"

Jag är så glad för att de ser vad Henry behöver. Det är inte ofta det behövs men ibland BEHÖVER han verkligen teckenspråk. Jag vet att det det rent praktiskt är otroligt mycket begärt av våra vänner att de ska lära sig ett nytt språk, och till på köpet ett nytt språk som faktiskt just nu bara behövs ibland.

Men, det finns en vilja och det finns en förståelse. Det räcker långt.




fredag 30 oktober 2015

TUFF

Ännu en veckas TUFF-utbildning är till ända och vi har officiellt kommit halvvägs in i våra 240 timmar. Jag känner en otrolig glädje men samtidigt en lika otrolig frustration. Glädje över att få möjligheten att få lära mig detta fantastiska språk. Teckenspråk. Att upptäcka att jag förstår mer än jag tidigare förstått, att jag kan titta på program som Profilerna och förstå sammanhanget och en hel drös tecken.

Samtidigt frustration över att jag inte kan mer, att jag har svårt att själv producera något vettigt. Jag känner en enorm frustration (och stress) över att vi nu är halvvägs. När mina 240 timmar är slut har jag totalt pluggat teckenspråk under 10 veckor. 10 veckor är på tok för lite för att kunna lära ett nytt språk.

Varför kan inte vi som vill kunna få obegränsat med timmar? Så många familjer väljer att inte utnyttja sin rätt till TUFF-timmar, nog skulle dessa timmar kunna användas av dem som vill?


torsdag 8 oktober 2015

Tolk i vatten

Sådär.

Tolkoskulden tappad.

Det höll dock på att inte hända överhuvudtaget på grund av en liiiten planeringsmiss från min sida. Kom till jobbet igår, tittade i min kalender och tänker varför i hela friden har jag skrivit in tolkbokningen idag, det är ju inte förrän imorgon! Undrar om jag bokat fel datum eller bara skrivit fel...Samtal till tolkcentralen (TC) och jomenvisst hade jag bokat fel dag. Good one, headly! som min käre make skulle säga. Bokade om till nästa vecka istället och la även in en bokning till dagen efter. Dock med reservationen att det vore högst osannolikt om vi faktiskt fick en tolk.

Några timmar senare kom sms'et. "Tyvärr kan vi inte ebjuda en tolk till morgondagens aktivitet." Jaja, inte helt oväntat. Meddelade maken att det var han och Henry som fick tappa tolkoskulden istället för Henry och jag.

Idag strax efter lunch kom ett annat sms (åh vad jag älskar en landstingsverksamhet man kan skicka sms till!). "Vi har fått ett återbud. Önskar ni tolkning?"

Strax innan utsatt tid mötte vi tolken vid simhallen. Jag berättade att det var Henrys första gång med tolk (förutom den gången bästa tolkkusinen hängde med på babysim, det är preskriberat i Henrys medvetande) och att jag inte alls visste hur han skulle ta det. Att han får in en del ljud via CI't i CI-kådisen men att det är stor skillnad jämfört med hur han vanligtvis hör och att han nog hade haft stor glädje av att även få input via teckenspråk.

Hur gick det då? Förutom att storasyster inte var så imponerad av att jag mest tittade på Henrys simning och inte hennes gick det faktiskt över förväntan. Henry tittade mycket på tolken och han verkade gilla kombinationen av tal och teckenspråk. Tolken visste inte riktigt hur hen skulle placera sig i vattnet för att det skulle fungera bäst men Henrn verkade hänga med på vad tolken tecknade. Det kändes som att han gillade att få bekräftat genom teckenspråk vad han precis hört.

Imorgon ringer jag TC och bokar in tolk i vatten för resten av terminen.






fredag 18 september 2015

Tolk bokad

Idag har jag för första gången kontaktat tolkcentralen i Skåne för att boka tolk till Henry. Lite märklig känsla men det är lika bra att han vänjer sig vid att använda tolk vid vissa tillfällen.

Satt i simhallen igår kväll och observerade Henry jämte sina hörande simskolekompisar. I poolen använder han sin CI-kådis som är gjord av ett ganska tjockt silikonhölje med tunnar silikon där processorns mikrofoner sitter och är utan hörapparat. Hans riktningshörsel är därmed obefintlig och hans CI-hörsel är sämre än normalt på grund av höljet som sitter i vägen. Det syntes tydligt på honom att han inte riktigt hängde med i instruktionerna utan förlitade sig mycket på att kolla vad de andra barnen gjorde och så gjorde han likadant.

Simlärarna är väldigt duktiga på att vara i hans närhet och se till att han hänger med men jag känner att det inte riktigt räcker. Jag har länge funderat på att boka tolk men inte riktigt fått tummen ur. Inte förrän nu, när jag kan se ett tydligt behov.

Den mycket trevliga damen på tolkcentralen undrade om han var teckenspråkig. Han är långt ifrån teckenspråkig men vi kom ända fram till att han ska ha teckenspråkstolk snarare än TSS (tecken som stöd. Används mer av exempelvis vuxendöva). En duktig tolk kan lätt anpassa nivån på språket för att passa brukaren så det bör inte vara något problem.

Det viktigaste med den här tolkningen kommer att vara om tolken vill vara med i poolen eller inte. Jag har bett om att tolken finns med i vattnet men det är upp till den enskilda tolken att göra detta. Dock tänker jag att det kan vara lite väl mycket för en liten nästanfyraåring att hålla reda på tolk och simlärare samtidigt som han ska göra alla övningar.

Spännande ska det iallafall bli. Om tre veckor vet vi hur det gick!

fredag 4 september 2015

Inre tillfredsställelse och glädje

Jag lämnar det pampiga huset i St Lars företagspark och känner en otrolig inre glädje. En glädje som börjar någonstans i magtrakten och liksom sprider sig genom hela kroppen. Hundra års lidande och ångest sitter i väggarna där i huset men jag lämnar med lätta steg och ett leende på läpparna.

Tillfredsställelsen och glädjen i att få lära ett nytt språk är enorm. Känslan av att kunna forma tecken med mina händer, ställa en fråga med hjälp av mina ögonbryn. Att kunna avläsa och förstå en berättelse. Att kunna skratta åt ett skämt som inte framförs på ett av de språk jag behärskar. Jag har en lång väg kvar att vandra men efter idag känner jag att jag har kommit en bit på vägen.

Om en månad är det dags för nästa tillfälle. Som så många gånger tidigare är jag tacksam och glad att jag bor på en plats i världen där detta erbjuds mig. Medan min omvärld står i brand, i en värld där oskyldiga barn drunknar i ett hav långt borta, sitter jag i ett rum på ett gammalt mentalsjukhus och är tacksam och känner en djup och äkta glädje.



torsdag 3 september 2015

måndag 3 augusti 2015

Göteborgsbesök

Igår var det premiär för Henry och storasyster på Liseberg. Vi hade inte en aning om hur det skulle gå och vad Henry skulle tycka om allt ljud men våra farhågor kom på skam. Både han och syrran älskade stället!

Jag gick in som ledsagare till Henry, eftersom vi visste inte hur han skulle reagera och hur mycket hjälp han skulle behöva. Det kändes onekligen lite märkligt att gå runt med ett ljusblått band med en ledsagarsymbol på. 

Det visade sig ganska snabbt att det inte var ett helt fel beslut, så fort det blev lite mer folk i parken blev ljudnivån allt högre och vi behövde hjälpa, tolka och förtydliga. Han hade svårt (om inte omöjligt) att höra diverse instruktioner som kom via högtalare. I kön till Farfars Bilar var ljudnivån ganska vidrig så både hörapparat och CI stängdes av och så tecknade vi istället. Eller rättare sagt, jag tecknade och han pratade. Funkade kanon!

Både maken och jag konstaterade att nog är det skönt att kunna teckna lite. Vi kan se på Henry att det hjälper honom att tolka det han hör när han har stöd av tecken och säkerligen måste det vara skönt för honom att inte helt förlita sig på auditorisk input.

Två trötta och mycket nöjda barn lämnade Liseberg framåt kvällningen med två ganska trötta föräldrar i släptåg. Väntade gjorde god middag hos morbröderna och sedan däckade Henry ganska omgående.

Idag blev det CI-fri dag eftersom vi missat att få med en batterihållare....Henry fick förlita sig på hörapparaten endast och vi fick bekräftat att visst hör han med den men inte alls lika bra. I lugna miljöer gick det bra men på lekplatsen Plikta i Slottskogen var det åter igen teckenstöd som gällde. Massor av barn och massor av ljud och inte en chans för hörapparaten att mäkta med.

På väg hem tog han av sig hörapparaten och satte igång med att ställa en miljon frågor följt av "vad sa du?" Att teckna med en hand medan jag kör är mer än vad jag mäktar med och maken med spricka i revbenet kunde inte vända sig om och teckna till honom där han satt i baksätet och höll låda.

Han kallas inte "turbo tonsils" utan anledning. Utanför Varberg däckade han och tystnade. Ungefär samtidigt vaknade storasyster. Hon gör skäl för samma smeknamn som lillebror.






lördag 20 juni 2015

Ofrivillig tystnad

I torsdag vaknade jag med en ganska öm hals och en redig whiskyröst. Efter en dag på kontoret och sedan sex timmar i bilen hem från Hamburg med en väldigt trevlig kollega var halsen inte piggare. Lägg sedan till en midsommarafton med musik, skratt, massor av prat och lite alkohol så landar vi i en röst som är obefintlig. Sedan ungefär lunchtid idag har jag stängt av rösten helt och hållet och är beroende av andra sätt att kommunicera. Jag är så sjukt glad för att jag kan använda åtminstone lite teckenspråk. Barnen och maken är de enda mottagarna, övriga personer får jag kommunicera med via tolk eller med papperochpennametoden.

Efter bara en halv dag märker jag att jag drar mig undan, jag sitter tillsammans med de andra men jag deltar inte. Jag kan inte; jag hör men kan inte förmedla mig. 

Jag upplever Henrys verklighet men tvärt emot. Utan hjälpmedel kan han förmedla sig genom tal men han kan inte höra det. Han har mottagare men kan själv inte ta emot informationen. 

Utan teckenspråket hade jag varit än mer isolerad och utanför än vad jag är nu. Jag hade fått förlita mig helt på papperochpennametoden. 

Utan teckenspråk hade det här även varit Henrys verklighet.


onsdag 10 juni 2015

Nya perspektiv

Jag satt igår kväll och tittade på del tre av SVTs serie Nya perspektiv. Att titta på teckenspråkiga TV-program är inte bara intressant innehållsmässigt utan även ett tillfällen att öva avläsning. Jag förstår mer och mer men oftast inte tillräckligt för att förstå sammanhanget. Vissa personer är lättare än andra att avläsa så de förstår jag lite bättre.

Som inledning till avsnittet visades en film från The British Sign Language Broadcasting Trust som heter The End. Filmen är en slags "mockumentary" där en påhittad händelse presenteras som ett dokumentärt inslag. En ny behandling har tagits fram som botar dövhet, och allt eftersom minskar antalet döva i välden. Till slut finns det endast en döv man kvar, en man som inte kan kommunicera med omvärlden eftersom teckenspråket dött ut i takt med att döva antingen fått behandlingen eller dött.

Den här filmen väcker tankar.

Jag tänker att den reaktion och de tankar som skapas hos individen som ser filmen är helt beroende på vilket perspektiv hen har. En hörande person reagerar antagligen på ett sätt medan en teckenspråkig på ett helt annat.

Min reaktion, och den är helt min egen, och mina tankar kring det hela går ungefär så här:

OM det fanns en behandlingsmetod som till 100 procent, och helt utan biverkningar, kunde återskapa ett skadat eller förlorat sinne, må det vara syn, smak, känsel, doft, balans eller hörsel, så hade jag inte tvekat. OM Henry kunde äta ett piller och sedan haft lika bra hörsel som han har syn och OM han som person inte ändrades det minsta på grund av detta skulle jag välja behandlingen.

Varför?

För mig, som hörande helt utan anknytning till dövkulturen, är en hörselskada en medicinsk åkomma. Min släkt och min omgivning är talspråkig. Hela mitt liv, och min familjs liv sker med talad kommunikation. Henry är inte född in i en dövkultur bara för att han är född med ett sinne som inte fungerar som hans andra sinnen. Hade jag och min familj varit en del av dövkulturen, kanske själva varit döva och teckenspråkiga, ja då hade scenariot varit helt annorlunda. Då hade hörselstatusen inte längre varit en medicinsk fråga utan dövheten hade varit en del av hans kulturella identitet, då hade han varit en del av en språklig minoritet där hans hörsel inte hade setts som en funktionsnedsättning utan snarare kanske mer som en tillgång.

Det hela beror helt på vilket perspektiv individen har.

Jag vill inte ända på Henry, han är helt och hållet perfekt precis som han är. Hans hörselstatus är viktig för den påverkar honom men hans hörsel är inte VEM han är, hans hörsel definierar inte HONOM.


torsdag 4 juni 2015

Kattungen


 



Vet inte riktigt hur jag ska formulera det här inlägget eller om jag ens ska skriva det. Jag vill poängtera att jag inte tar mig tolkningsföreträde för någon utan detta är endast mina egna och personliga reflektioner kring ett fenomen som indirekt berör mig.

Inom det svenska Dövsamhället pågår just nu en kamp, en kamp som gäller rätten till teckenspråk för de barn och de familjer som behöver teckenspråk, som använder teckenspråk och vars identitet är djupt sammanlänkad med teckenspråket. Kampen gäller flytten av förskolan Kattungen i Örebro, en kommunal förskola som riktar sig till teckenspråkiga barn; döva barn, hörselskadade barn, koda (kids of deaf adults. Som vuxna blir dessa koda till coda, children of deaf adults) eller barn som av annan anledning än hörselstatus använder teckenspråk. Denna förskola ligger i dagsläget i närheten av den statliga Brigittaskolan, som drivs av Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, och barnen får genom läget en naturlig mötesplats mellan åldrarna och mellan generationer.

Örebro kommun vill nu flytta Kattungen och integrera verksamheten med hörande barn som inte har någon som helst teckenspråkskunskap– säkerligen har tjänstemännen som beslutat detta en mängd olika skäl för detta beslut. Frågan är om dessa beslut är fattade av personer med någon form av dövmedvetenhet. Jag tror, eller är tämligen säker på, att personerna som fattat detta beslut inte kan något om dövkultur.

Eftersom ca 90-95% av alla döva barn föds av hörande föräldrar ser språkinlärningen helt annorlunda ut för dessa barn än för de barn som föds i familjer där alla har samma gemensamma språk, oavsett om detta sker med tal eller teckenspråk. Därför är institutioner som förskola och skola oerhört viktiga i språkinlärningen, speciellt för döva barn.

I och med det fantastiska hörselhjälpmedlet cochleaimplantat kan hörseln i mångt och mycket återskapas. Märk väl, en döv person med CI blir aldrig hörande på samma sätt som en hörande person är utan kommer alltid att vara hörselskadad, och helt döv utan sina hjälpmedel. Många familjer väljer bort teckenspråk och säkerligen finns det lika många skäl till detta som det finns familjer. Många personer, inom och utanför CI-teamen, är väldigt pro-tal vilket är förståeligt. Det krävs mycket arbete för att ett CI ska fungera optimalt och detta arbete innebär att prata prata prata. Det finns personer som hävdar att teckenspråket är skadligt för talutvecklingen trots att forskning finns som visa att språk föder språk, oavsett hur det förmedlas (och nej, just nu tänker jag inte hänvisa till denna forskning). Det finns också personer inom professionen som anser att teckenspråk är viktigt. Personligen tycker jag att teckenspråk är viktigt. Jag vill inte att Henry ska vara helt teknikberoende för sin kommunikation, jag vill att han ska kunna kommunicera när han vill – på hans villkor. Därför lär vi oss teckenspråk. Inte för att han behöver det för att kunna kommunicera nu, hans förstaspråk är talade språk, men för att han ska kunna välja senare.

Tillbaka till kampen för Kattungen. Upprördhet råder. Krafter mobiliseras. Jag hoppas innerligt att kommunalpolitikerna lyssnar på de som faktiskt har kunskap om hur det är att leva i en språklig minoritet, och hur viktigt detta språk är för de människor som använder det. Barnen är de som i slutändan blir lidande, de riskerar att marginaliseras och försvagas i en verksamhet som till största delen kommer att ske oralt.

onsdag 13 maj 2015

Visuell teckenspråksträning

Facebook har begåvats med en alldeles ny grupp för diverse löst folk som vill träna och lära mer teckenspråk. Kunskapsnivån täcker hela spannet från rena nybörjare till proffs. Konceptet är enkelt; lägg ut en filmsnutt där du tecknar något och sedan får alla andra öva avläsning och komma med tips på förbättringar/förändringar/frågor.

Har man väl kommit över den hemska och något traumatiska upplevelsen av att se sig själv på stapplande teckenspråk försöka förmedla något är det hur kul som helst. Inte bara är det kul utan det är också ett väldans bra sätt att hålla de kunskaper som faktiskt satt sig vid liv och förhoppningsvis utvecklas lite på kuppen.

Komsikomsi om du känner dig manad och glöm för all del inte att fira teckenspråkets dag imorgon!




torsdag 7 maj 2015

Morgonsnack

Jag ska till jobbet nu tecknar jag till Henry med rösten avstängd. Ska inte du äta frukost? svarar han med rösten. Jag äter på jobbet tecknar jag tillbaka. Du och Zoë och daddy ska äta frukost hemma och sen ska ni till förskolan. Ja, nickar han och säger med rösten att det ska bli kul att gå till dagis.

På kvällen sitter både maken och jag vid middagsbordet, middagen är avklarad och Henry har besökt hemlighuset. Daddy I'm finished!!!!! Maken och jag tittar på varandra och väntar med att svara. Jag är finished!!!! gastas det från badrummet. Mamma jag är färdig!!!!

Får man inte svar på ena språket kan man alltid testa det andra. I en viss situation funkar ena språket, i en annan det andra språket eller kanske det tredje språket. Tänk vilken ynnest att kunna välja språk efter humör eller dagsform. Jag vill inte ha mitt CI nu mamma. Ok, tecknar jag, då tecknar vi istället.


tisdag 17 mars 2015

En dag i Lund

Jag la ut en status på Facebook för en liten stund sedan som ganska väl sammanfattar dagen:

Halvårskontroll hos CI-teamet i Lund och jag är så tacksam. Tacksam över att de finns, att de ser oss och att de lyssnar. Tacksam över att det går så bra för sonen, tacksam över att användandet av tsp uppmuntras. Helt enkelt tacksam. Fin känsla det där.

Storasyster var lagom imponerad imorse, ska ni äta frukost på McDonalds? Det är inte rättvist. Livet är inte alltid rättvist och som nästan sexåring är detta ett jobbigt koncept. Millimeterrättvisa bör råda enligt henne och att lillebror skulle få pannkakor till frukost medan hon fick nöja sig med förskolefrukost föll inte riktigt i god jord. Vi pratade lite om att vi behövde åka tidigt på morgonen, att de här besöken till Lund är något som Henry behöver göra lite då och då, att daddy och jag gör detta tillsammans men Henry och att vi vill att det ska vara en positiv och rolig upplevelse.

Efter pannkakorna var det dags att träffa audionom, ingenjör, logoped och läkare. Underbara människor som alla bryr sig om Henry, hur det går för honom och hur det går för oss. De tar sig tid att småprata lite i korridoren, de gläds med alla framsteg och de gör verkligen sitt bästa.

Fick höra att det äntligen börjar röra på sig lite gällande uppgradering av gamla processorer. Fortfarande finns det barn inom Region Skåne som har en processor som släpptes på marknaden 2005. Barn, som verkligen behöver den bästa teknologin för att kunna tillgodogöra sig ljud på bästa sätt, går runt med tio år gammal teknologi! Teknologi med tio år på nacken......Gammal teknologi när det finns nya moderna processorer tillgängliga. Processorer som tål fukt, som är mindre och lättare, som ger oändligt mycket bättre ljudåtergivning. Varför denna gamla teknik då? Politikerna som bestämmer hur pengarna inom Region Skåne ska fördelas ser inte längre framåt än operationen. De förstår inte att ett CI är ett livslångt åtagande, ett åtagande som kräver underhåll i form av nya processorer, som kräver regelbundna återbesök, som till och med kommer att kräva reimplantatoperationer vad det lider.

Jag blir så arg över att Henry och andra barn enligt Region Skåne ska behöva ha samma processor i runda slängar 8-10 år. Vem sjutton går runt med en mobil som är 10 år gammal? Hur många har en 10 år gammal TV? Ändå tycker politikerna att det är ok att gå runt med gammal teknologi i de hjälpmedel som hjälper dig att höra, som ger dig möjlighet till deltagande i den värld du känner till. Så jädra kortsiktigt!!!

Iallafall, nu var det inte Region Skånes snålhet jag skulle prata om utan vår dag på CI-teamet. Henry började med ett hörseltest och för första gången fick kossan sova och klossarna jobba. Han var extremt lättolkad tyckte audionomen och jag håller verkligen med, vid varje detekterat ljud åkte ögonbrynen upp, leendet kom fram och klossen fick lekas med. Vi hann med att testa både hörapparatsörat, CI-örat och helt utan hjälpmedel. Henry är nog ganska omedveten om hur lite han hör utan hjälpmedel men oj vad märkligt det är att sitta där och lyssna på de toner som han faktiskt uppfattar. Det är inte direkt de tysta ljuden han uppfattar utan audionomen får klämma i ordentligt innan han uppfattar något.

Efter hörseltestet var det dags för kontroll av CI't tillsammans med ingenjör och audionom. CI't kopplas upp till mjukvara som kollar igenom alla elektroder, att allt fungerar som det ska. Inga justeringar behövdes göras. Skönt.

Innan logopedbesöket hanns med med att lekas lite i väntrummet. Även inlastning av de sista pannkaksresterna och äppeljuicen från frukosten hanns med. Logopeden var en annan än Henrys vanliga som just nu är pappaledig. Hon var väldig trevlig och väldigt påläst om vem Henry är och hur hans audiologiska bakgrund ser ut. Idag inledde vi med ett litet spel för att bryta isen, sedan ett uttalstest och ett språkförståelsetest. Uttalstestet visar att han har ungefär samma uttal som alla andra ungar i hans ålder. S och F är svårt i början av ord, K blir T och G blir D. Helt normalt och inget vi behöver direkt göra något åt. Vi testade även Lings ljud med bara hörapparat utan avläsningsstöd (m, a, i, o, s, sch), de ljud som man behöver kunna uppfatta för att kunna uttala ord, och de återgavs utan problem. Sssssssss....det är faktiss svårt att säga sa unge herrn med perfekta s-ljud...
Språktestet visade att han har dragit ifrån lite jämfört med tidigare testtillfällen, tidigare har han alltid legat runt medel jämfört med hörande barn utan hörselnedsättning men idag fick han en sjua på Stanineskalan. Helt okej med andra ord! Det känns skönt att vår språkstrategi betalar sig, vi är mycket medvetna om hur vi kommunicerar och vad vi säger. Vi jobbar utifrån en plan och en tanke (utan att  har specifika träningstillfällen. Allt sker hela tiden. Alltid.)


Efter logopedbesöket hade vi dagens sista träff, med läkaren Karolina. Vi pratade lite snabbt om läget efter hörseltesterna och konsensus råder helt och hållet. Som läget är idag blir det inget andra CI. Skulle omständigheterna ändras ställs givetvis det hela i en annan dager. Vi pratade också om hur viktigt det är för oss att vi använder teckenspråk för att Henry själv en dag ska kunna välja kommunikationsform utifrån situation, och från Karolina upplever vi ett genuint och äkta stöd i detta beslut. Jag har hört talas om familjer som avråds att använda teckenspråk och jag är så glad att vi inte mött denna attityd. Inte för att det gjort någon skillnad.

Dagen avslutades med lunch och ett litet, inte helt billigt besök på The English Shop i Malmö. Bra dag helt enkelt.






lördag 7 mars 2015

Teaterbesök

Idag har barnen och jag varit på Helsingborgs stadsteater och sett föreställningen Trean står på huvudet. Upplevelsen inleddes med våfflor och saft i foajén på Lillan, Henry var lite skeptisk inför den rosa grädden men våfflorna inklusive grädde slank ned utan större problem. Efter matstunden var det dags för föreställningen, alla fick ta av skorna och sedan gå in i teatersalongen. Barnen placerades på kuddar utlagda på golvet och de vuxna förvisades till läktaren.

Lite funderande var jag allt över hur tillgänglig föreställningen skulle vara för Henry, hörslinga finns inte (och jag vet inte hur intresserad han skulle vara av att faktiskt använda den) och skådespelarna använde inte mikrofoner. Jag tror dock att mina farhågor kom på skam. Henry satt på sin kudde och verkade följa hela föreställningen, han deltog och såg väldigt nöjd ut.

Vid något tillfälle blev alla barnen lite väl ivriga, de kom närmre och närmre skådespelarna och satt nästan i deras knän. En drös föräldrar försökte få sina barn att komma tillbaka till kuddarna, mer eller mindre framgångsfullt. Jag fick ögonkontakt med storasyster, tecknade att de skulle sätta sig på kuddarna igen, och såg de dra sig tillbaka mot kuddarna. Teckenspråk är ett fantastisk kommunikationssätt vid tillfällen som detta!








söndag 22 februari 2015

I behöver that!

Idag har Henry och daddy haft en riktigt härlig hemmadag tillsammans. Som maken sa när Henry somnat i hans knä på soffan efter simskolan, "I wish I could bottle this day and keep it forever". Storasyster hängde inte riktigt med och undrade vad det var som skulle läggas i en flaska.

Hade mobilen i närheten när pojkarna satt och tittade på en sida med olika leksaksfordon och kunde snabbt konstatera att svenska, engelska och ett och annat tecken blandas friskt.

Som vanligt är filmsnutten textad.




lördag 21 februari 2015

Barnens TUFF

Vår fjärde TUFF-vecka är tillända och det känns alltid lika tråkigt att behöva åka hem. Jag blir så otroligt motiverad av att få sitta i skolbänken, lära en massa nya saker och utmana mig själv. Utmana mig själv att våga använda ett språk jag långtifrån kan. Utmana mig själv att stå inför en klass och teckna, våga släppa på det där kontrollbehovet och tillåta mig själv se ut som en idiot.

Barnen har haft en fantastisk vecka. Storasyster älskar att komma till Önnestad och hon längtade i flera veckor innan vi skulle iväg. Henry tycker också det är otroligt kul att få leka med alla barn och jag tror att han inför nästa besök kommer att ha stenkoll på vad vi ska göra. Större delen av skolan är tom eftersom TUFF-utbildningen alltid ligger på loven så ungarna är fria att springa runt som galningar, vilket de i allra högsta grad gör. De lär sig även en massa nya tecken och framförallt Henry tecknar mycket mer nu än vad han gjorde i början av veckan. Nu gäller det att försöka hålla igång tecknandet fram till höstlovet och nästa TUFF-vecka.

Jag tror att det är väldigt viktigt för barnen att få gå på dessa typer av familjeläger, eller vad man vill välja att kalla det. Syskonen får träffa andra barn som också har syskon med en funktionsnedsättning (på TUFF-veckorna är det främst hörselnedsättning och Downs syndrom som föranleder närvaro) och barnen som själva har en funktionsnedsättning får träffa andra barn som liksom de själva inte helt följer normen. Ingen är konstig för att de är annorlunda och alla hänger på, utifrån ålder och förmåga.

Idag bjöd tolkeleverna, som under TUFF-veckan har hand om barnpassningen, på en liten avslutningsshow. Henry satt i mitt knä med munnen vidöppen och bara lyssnade och tittade medan storasyster satt på golvet framför scenen med de lite större barnen. Hon var otroligt inne i showen och när den absoluta favoritlåten alla kategorier; Let it go, från filmen Frozen (Frost på svenska) tecknades av självaste Mega Vega satt hon och sjöng med, alldeles stilla och med tårar i ögonen. Efteråt gick hon fram till Vega (som jobbat som lärare under veckan) och bara kramade henne. Total och tvättäkta lycka. Har en känsla av att lilla damen kommer att leva på den här upplevelsen under en mycket lång tid.



Originalversionen av Let it go, och som storasyster kollat ganska mycket på: