Nya perspektiv

Jag satt igår kväll och tittade på del tre av SVTs serie Nya perspektiv. Att titta på teckenspråkiga TV-program är inte bara intressant innehållsmässigt utan även ett tillfällen att öva avläsning. Jag förstår mer och mer men oftast inte tillräckligt för att förstå sammanhanget. Vissa personer är lättare än andra att avläsa så de förstår jag lite bättre.

Som inledning till avsnittet visades en film från The British Sign Language Broadcasting Trust som heter The End. Filmen är en slags "mockumentary" där en påhittad händelse presenteras som ett dokumentärt inslag. En ny behandling har tagits fram som botar dövhet, och allt eftersom minskar antalet döva i välden. Till slut finns det endast en döv man kvar, en man som inte kan kommunicera med omvärlden eftersom teckenspråket dött ut i takt med att döva antingen fått behandlingen eller dött.

Den här filmen väcker tankar.

Jag tänker att den reaktion och de tankar som skapas hos individen som ser filmen är helt beroende på vilket perspektiv hen har. En hörande person reagerar antagligen på ett sätt medan en teckenspråkig på ett helt annat.

Min reaktion, och den är helt min egen, och mina tankar kring det hela går ungefär så här:

OM det fanns en behandlingsmetod som till 100 procent, och helt utan biverkningar, kunde återskapa ett skadat eller förlorat sinne, må det vara syn, smak, känsel, doft, balans eller hörsel, så hade jag inte tvekat. OM Henry kunde äta ett piller och sedan haft lika bra hörsel som han har syn och OM han som person inte ändrades det minsta på grund av detta skulle jag välja behandlingen.

Varför?

För mig, som hörande helt utan anknytning till dövkulturen, är en hörselskada en medicinsk åkomma. Min släkt och min omgivning är talspråkig. Hela mitt liv, och min familjs liv sker med talad kommunikation. Henry är inte född in i en dövkultur bara för att han är född med ett sinne som inte fungerar som hans andra sinnen. Hade jag och min familj varit en del av dövkulturen, kanske själva varit döva och teckenspråkiga, ja då hade scenariot varit helt annorlunda. Då hade hörselstatusen inte längre varit en medicinsk fråga utan dövheten hade varit en del av hans kulturella identitet, då hade han varit en del av en språklig minoritet där hans hörsel inte hade setts som en funktionsnedsättning utan snarare kanske mer som en tillgång.

Det hela beror helt på vilket perspektiv individen har.

Jag vill inte ända på Henry, han är helt och hållet perfekt precis som han är. Hans hörselstatus är viktig för den påverkar honom men hans hörsel är inte VEM han är, hans hörsel definierar inte HONOM.