Jag ska till jobbet nu tecknar jag till Henry med rösten avstängd. Ska inte du äta frukost? svarar han med rösten. Jag äter på jobbet tecknar jag tillbaka. Du och Zoë och daddy ska äta frukost hemma och sen ska ni till förskolan. Ja, nickar han och säger med rösten att det ska bli kul att gå till dagis.
På kvällen sitter både maken och jag vid middagsbordet, middagen är avklarad och Henry har besökt hemlighuset. Daddy I'm finished!!!!! Maken och jag tittar på varandra och väntar med att svara. Jag är finished!!!! gastas det från badrummet. Mamma jag är färdig!!!!
Får man inte svar på ena språket kan man alltid testa det andra. I en viss situation funkar ena språket, i en annan det andra språket eller kanske det tredje språket. Tänk vilken ynnest att kunna välja språk efter humör eller dagsform. Jag vill inte ha mitt CI nu mamma. Ok, tecknar jag, då tecknar vi istället.
Visar inlägg med etikett svenska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett svenska. Visa alla inlägg
torsdag 7 maj 2015
söndag 22 februari 2015
I behöver that!
Idag har Henry och daddy haft en riktigt härlig hemmadag tillsammans. Som maken sa när Henry somnat i hans knä på soffan efter simskolan, "I wish I could bottle this day and keep it forever". Storasyster hängde inte riktigt med och undrade vad det var som skulle läggas i en flaska.
Hade mobilen i närheten när pojkarna satt och tittade på en sida med olika leksaksfordon och kunde snabbt konstatera att svenska, engelska och ett och annat tecken blandas friskt.
Som vanligt är filmsnutten textad.
Hade mobilen i närheten när pojkarna satt och tittade på en sida med olika leksaksfordon och kunde snabbt konstatera att svenska, engelska och ett och annat tecken blandas friskt.
Som vanligt är filmsnutten textad.
lördag 4 januari 2014
Att återberätta en historia
Det var min stiga-upp-med-barn dag idag så när Henry vaknade vid halv åtta (och ja, jag är extremt medveten om lyxen i att få sova så länge) gick han och jag och hängde i soffan en stund. Efter lite välling och en eller två kramar tyckte unge herrn att det räckte med ömhetsbetygelser och stolpade iväg för att hitta på något kul.
Pojken i fråga gick in i badrummet, hämtade pallen och gick ut till köksbordet där han satte sig och började plocka frö efter frö från fågelmataren (som ställts där under natten då den tydligen bankat och dånat, enligt utsago från maken) för att sedan slänga dem på golvet medan han lyckligt babblade fånana mat unnina äta mat gott. Jag lät honom hållas en stund eftersom han verkade ha det ganska trevligt.
Tio timmar senare satt hela familjen och åt middag då Henry helt plötsligt började återberätta hela historen, hur han hade hämtat pallen, satt sig och plockat mat till fåglarna. Henny ämpa pannen birdies unnina äta mat och sedan gick han direkt in i ett skämt som han drar lite då och då; äta fikana, äta tatten hahaha. Henry och jag satt för några veckor sedan vid köksbordet och lekte att vi åt olika saker, jag tecknade äta och ett djur eller en sak och han översatte till svenska vad jag tecknat. Detta var tydligen galet roligt eftersom han kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum.
Det är en ynnest att vara så medveten om ens barns språkutveckling. Med storasyster var vi inte det eftersom språket för de flesta hörande barn bara kommer, det är inget som vi överhuvudtaget reflekterade över. Med Henry har vi en helt annan medvetenhet och därför tror jag att vi märker så mycket tydligare vad som händer, hur det händer och hur fantastiskt det är när det händer. Jag blir precis lika glad om han säger något på svenska, engelska eller teckenspråk. Språk, oavsett hur det förmedlas, är något häftig, något stort och mäktigt. Att inte bara ta det för givet utan faktiskt stanna upp och reflektera över vad som händer är oerhört givande. Det tackar jag för.
Pojken i fråga gick in i badrummet, hämtade pallen och gick ut till köksbordet där han satte sig och började plocka frö efter frö från fågelmataren (som ställts där under natten då den tydligen bankat och dånat, enligt utsago från maken) för att sedan slänga dem på golvet medan han lyckligt babblade fånana mat unnina äta mat gott. Jag lät honom hållas en stund eftersom han verkade ha det ganska trevligt.
Tio timmar senare satt hela familjen och åt middag då Henry helt plötsligt började återberätta hela historen, hur han hade hämtat pallen, satt sig och plockat mat till fåglarna. Henny ämpa pannen birdies unnina äta mat och sedan gick han direkt in i ett skämt som han drar lite då och då; äta fikana, äta tatten hahaha. Henry och jag satt för några veckor sedan vid köksbordet och lekte att vi åt olika saker, jag tecknade äta och ett djur eller en sak och han översatte till svenska vad jag tecknat. Detta var tydligen galet roligt eftersom han kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum.
Det är en ynnest att vara så medveten om ens barns språkutveckling. Med storasyster var vi inte det eftersom språket för de flesta hörande barn bara kommer, det är inget som vi överhuvudtaget reflekterade över. Med Henry har vi en helt annan medvetenhet och därför tror jag att vi märker så mycket tydligare vad som händer, hur det händer och hur fantastiskt det är när det händer. Jag blir precis lika glad om han säger något på svenska, engelska eller teckenspråk. Språk, oavsett hur det förmedlas, är något häftig, något stort och mäktigt. Att inte bara ta det för givet utan faktiskt stanna upp och reflektera över vad som händer är oerhört givande. Det tackar jag för.
onsdag 4 december 2013
Samtal med en forskare
För någon månad sedan stötte jag på en forskare från Stockholms universitet som ville intervjua föräldrar till barn med CI. Det finns i dagsläget inte särskilt mycket forskning kring föräldrars erfarenheter av att leva med hörselskadade barn. Hur upplever föräldrar att det är att ha ett barn som inte hör som andra? Vilken hjälp får man från samhället? Vilken hjälp vill man som förälder ha. Den typen av frågor.
Jag tycker att det är mycket mycket bra att det börjat forskas mer kring detta och därför var det helt självklart att ställa upp. Eftersom forskaren befinner sig i Stockholm och jag inte gör det föreslog jag en Skype-intervju, vi mailade lite fram och tillbaka, bytte kontonamn och sedan "träffades" vi. Visst kändes det lite lustigt att sitta framför en dator, att inte riktigt kunna ha ögonkontakt och inte riktigt uppfatta andra visuella signaler men på det hela taget tycker jag att det fungerade riktigt bra. Vi pratade i lite drygt en timma och bestämde sedan att vi skulle höras om ett tag igen för att fortsätta med intervjun. Den beräknade 1-1,5 timman räckte inte särskilt långt alls, under den tid vi pratade hade vi inte ens kommit till CI-delen av Henrys hörselresa.
Vi bokade in förra fredagen för ett andra skypesamtal men någon dag innan fick forskaren förhinder och vi fick ställa in. Av en händelse skulle storasyster och jag till Stockholm dagen efter så efter en mycket kort betänktetid (och lite praktisk roddning med lån av lägenhet och utkastning av storasyster och min kära lillasyster. Lekplatshäng för deras del och tom lägenhet för min del.) mailade jag forskaren för att se om hen eventuellt var intresserad av att träffas live. På en lördag. Fick tillbaka ett mycket entusiastiskt "ja!" och i lördags träffades vi och pratade i någon timma eller så.
Att få mala på om ett såpass insnöat ämne som Henrys hörsel och mina tankar kring det är lite lyxigt. Dessutom är det väldigt nyttigt för mig att formulera tankar och känslor runt hela processen. Att personen som lyssnar sedan också råkar vara intresserad blir lite bonus.
De två samtal vi haft än så länge har båda varit nya erfarenheter, både för mig och för hen. Det första via Skype och på svenska och det andra ett livemöte fast på engelska. När vi träffades föll det sig naturligt att vi pratade engelska eftersom forskaren är engelskspråkig så när det var dags för själva intervjun frågade jag hen vilket språk hen föredrog. Engelska blev det och det fungerade hur bra som helst. För min del gör det ingen större skillnad, kanske får jag fokusera aningens mer på att formulera mig än när jag pratar svenska men mina resonemang fungerar nog lika bra, eller dåligt, på båda språken. Skönt att kunna välja och inte vara begränsad till stolpig skolengelska. Det har absolut sina fördelar att vara gift med en engelsktalande person.
Trots våra snart tre timmar långa samtal vet jag inte om vi ännu är klara, och ärligt talat tycker jag det är mycket givande för min del att prata med forskaren. Jag hoppas innerligt att hen upplever samma och jag ser verkligen fram att läsa den färdiga avhandlingen, när den är klar om en sisådär 3-5 år.
Jag tycker att det är mycket mycket bra att det börjat forskas mer kring detta och därför var det helt självklart att ställa upp. Eftersom forskaren befinner sig i Stockholm och jag inte gör det föreslog jag en Skype-intervju, vi mailade lite fram och tillbaka, bytte kontonamn och sedan "träffades" vi. Visst kändes det lite lustigt att sitta framför en dator, att inte riktigt kunna ha ögonkontakt och inte riktigt uppfatta andra visuella signaler men på det hela taget tycker jag att det fungerade riktigt bra. Vi pratade i lite drygt en timma och bestämde sedan att vi skulle höras om ett tag igen för att fortsätta med intervjun. Den beräknade 1-1,5 timman räckte inte särskilt långt alls, under den tid vi pratade hade vi inte ens kommit till CI-delen av Henrys hörselresa.
Vi bokade in förra fredagen för ett andra skypesamtal men någon dag innan fick forskaren förhinder och vi fick ställa in. Av en händelse skulle storasyster och jag till Stockholm dagen efter så efter en mycket kort betänktetid (och lite praktisk roddning med lån av lägenhet och utkastning av storasyster och min kära lillasyster. Lekplatshäng för deras del och tom lägenhet för min del.) mailade jag forskaren för att se om hen eventuellt var intresserad av att träffas live. På en lördag. Fick tillbaka ett mycket entusiastiskt "ja!" och i lördags träffades vi och pratade i någon timma eller så.
Att få mala på om ett såpass insnöat ämne som Henrys hörsel och mina tankar kring det är lite lyxigt. Dessutom är det väldigt nyttigt för mig att formulera tankar och känslor runt hela processen. Att personen som lyssnar sedan också råkar vara intresserad blir lite bonus.
De två samtal vi haft än så länge har båda varit nya erfarenheter, både för mig och för hen. Det första via Skype och på svenska och det andra ett livemöte fast på engelska. När vi träffades föll det sig naturligt att vi pratade engelska eftersom forskaren är engelskspråkig så när det var dags för själva intervjun frågade jag hen vilket språk hen föredrog. Engelska blev det och det fungerade hur bra som helst. För min del gör det ingen större skillnad, kanske får jag fokusera aningens mer på att formulera mig än när jag pratar svenska men mina resonemang fungerar nog lika bra, eller dåligt, på båda språken. Skönt att kunna välja och inte vara begränsad till stolpig skolengelska. Det har absolut sina fördelar att vara gift med en engelsktalande person.
Trots våra snart tre timmar långa samtal vet jag inte om vi ännu är klara, och ärligt talat tycker jag det är mycket givande för min del att prata med forskaren. Jag hoppas innerligt att hen upplever samma och jag ser verkligen fram att läsa den färdiga avhandlingen, när den är klar om en sisådär 3-5 år.
måndag 11 november 2013
Henry pratar svenska
För ett par månader sedan satt Henry och jag och pratade lite. Det hela slutade med en liten textad filmsnutt på svenska och en på engelska.
Vi börjar med den svenska versionen eftersom jag inte är klar med textningen på den engelska. Och ja, det är alltid lika vidrigt att lyssna på sin egen röst...
Vi börjar med den svenska versionen eftersom jag inte är klar med textningen på den engelska. Och ja, det är alltid lika vidrigt att lyssna på sin egen röst...
fredag 27 september 2013
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)