För någon månad sedan stötte jag på en forskare från Stockholms universitet som ville intervjua föräldrar till barn med CI. Det finns i dagsläget inte särskilt mycket forskning kring föräldrars erfarenheter av att leva med hörselskadade barn. Hur upplever föräldrar att det är att ha ett barn som inte hör som andra? Vilken hjälp får man från samhället? Vilken hjälp vill man som förälder ha. Den typen av frågor.
Jag tycker att det är mycket mycket bra att det börjat forskas mer kring detta och därför var det helt självklart att ställa upp. Eftersom forskaren befinner sig i Stockholm och jag inte gör det föreslog jag en Skype-intervju, vi mailade lite fram och tillbaka, bytte kontonamn och sedan "träffades" vi. Visst kändes det lite lustigt att sitta framför en dator, att inte riktigt kunna ha ögonkontakt och inte riktigt uppfatta andra visuella signaler men på det hela taget tycker jag att det fungerade riktigt bra. Vi pratade i lite drygt en timma och bestämde sedan att vi skulle höras om ett tag igen för att fortsätta med intervjun. Den beräknade 1-1,5 timman räckte inte särskilt långt alls, under den tid vi pratade hade vi inte ens kommit till CI-delen av Henrys hörselresa.
Vi bokade in förra fredagen för ett andra skypesamtal men någon dag innan fick forskaren förhinder och vi fick ställa in. Av en händelse skulle storasyster och jag till Stockholm dagen efter så efter en mycket kort betänktetid (och lite praktisk roddning med lån av lägenhet och utkastning av storasyster och min kära lillasyster. Lekplatshäng för deras del och tom lägenhet för min del.) mailade jag forskaren för att se om hen eventuellt var intresserad av att träffas live. På en lördag. Fick tillbaka ett mycket entusiastiskt "ja!" och i lördags träffades vi och pratade i någon timma eller så.
Att få mala på om ett såpass insnöat ämne som Henrys hörsel och mina tankar kring det är lite lyxigt. Dessutom är det väldigt nyttigt för mig att formulera tankar och känslor runt hela processen. Att personen som lyssnar sedan också råkar vara intresserad blir lite bonus.
De två samtal vi haft än så länge har båda varit nya erfarenheter, både för mig och för hen. Det första via Skype och på svenska och det andra ett livemöte fast på engelska. När vi träffades föll det sig naturligt att vi pratade engelska eftersom forskaren är engelskspråkig så när det var dags för själva intervjun frågade jag hen vilket språk hen föredrog. Engelska blev det och det fungerade hur bra som helst. För min del gör det ingen större skillnad, kanske får jag fokusera aningens mer på att formulera mig än när jag pratar svenska men mina resonemang fungerar nog lika bra, eller dåligt, på båda språken. Skönt att kunna välja och inte vara begränsad till stolpig skolengelska. Det har absolut sina fördelar att vara gift med en engelsktalande person.
Trots våra snart tre timmar långa samtal vet jag inte om vi ännu är klara, och ärligt talat tycker jag det är mycket givande för min del att prata med forskaren. Jag hoppas innerligt att hen upplever samma och jag ser verkligen fram att läsa den färdiga avhandlingen, när den är klar om en sisådär 3-5 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar