Fem små apor

Vi ligger i stora sängen och myser tillsammans, alla fyra. Det är läggdags och tystnad råder, folk börjar dåsa till lite (och med folk menar jag föräldrarna i hushållet) när vi plösligt hör detta:

Apa apa oppa nänen lamla ne mamma doto doto ajabaja ont uuuvet

Japp, en alldeles egen Henryvariant av klassikern "fem små apor hoppade i sängen, en ramla ner och slog sitt lilla huvud. Mamma ringde doktorn och doktorn svara, inga små apor i sängen får vara"

Tidigare under kvällen har storasyster berättat vad en hypotes är för något, mamma, vet du vad en hypotes är? Det är när man tror att en clementin sjunker i ett glas vatten och russinen inte sjunker och sen testar man det. Sen fick vi äta russinen".

Och jag tänker att jag har två stora barn som lär sig massor varje dag. Och jag är tacksam över att mina barn lär och utvecklas. Att de kan lära och att de vill lära. Och jag hoppas att det alltid kommer att hålla i sig, att de alltid kommer att vilja lära, att nyfikenheten driver dem framåt.