Igår hade vi besök av finaste vännen och medföljande bäbis, och Henry passade givetvis på att stajla. Det är inte ofta tvååringar har en chans att glänsa men i en bebis ögon är Henry kung, ögon stora som tefat och entusiastiskt rumphopp visade att här fanns en villig och mycket intresserad publik. Efter lite showande, inklusive fåtöljhopp, satte sonen sig ner i fåtöljen och började berätta om hur bilarna hoppade i sängen, ramlade ner och slog sig på huvudet. Bå (blå) bila hoppa sännen lamla ajajaj ont huuuvet. Samtidigt som berättandet skedde tecknade han blå bil ramla ont huvudet. Samma historia berättades om och om igen under ungefär tio minuter, sedan lite mer fåtöljhopp och vidare in i andra lekar.
Det är en absolut fröjd att se min älskade stora lille son att berätta med sådan glädje och inlevelse, han pratar och tecknar om vartandra och jag blir mer och mer övertygad att vi gjort helt rätt som valt alla tre språken åt honom. Vi ger honom en gåva och vad han sedan väljer att göra med den gåvan är hans val. Kanske vill han inte teckna alls, kanske vill han. Kanske kommer han att teckna i vissa situationer och prata i andra. Kanske kommer det att vara pinsamt att prata engelska eller teckenspråk när kompisarna är i hans närhet. Kanske kommer det vara helt naturligt att alla kompisarna blandar språken. Hur det än blir är jag evigt tacksam att vi inte lyssnade på människor som i början uttryckte skepsis inför våra språkval, som tyckte det var väl ambitiöst att vi ville satsa på tre språk. Att vi inte lyssnade på de (få) människor som ifrågasatte nyttan av teckenspråk.
Att vi valt den väg vi tror är rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar