Helt plötsligt var det dags för halvårsbesök på CI-teamet i Lund. Kallelsen damp ner i postlådan för några veckor sedan, visserligen kändes det som att vi var nere för bara någon månad sedan men det där CI-teamet brukar ha rätt bra koll.
Gårdagen bjöd på fantastiskt sommarväder med en något dimmig inledning. Vyn från Glumslövs backar ut över Landskrona och sundet var magisk, en tät dimma låg över marken så att endast toppen av vindmöllorna syntes. Som svävande propellrar i ett hav av vitt fluff flöt de runt.
Efter traditionsenlig frukost på restaurangkedjan vars namn tecknas på samma sätt som Skottland och whisky parkerade vi traditionsenligt i ena änden av Skånes Universitetssjukhus och traskade till den andra änden, där CI-teamet huserar. Traditionsenligt gick vi in för att anmäla oss i receptionen där vi brukar. Det visade sig att reception och ingång till audiologen hade flyttat. Traditionsenligt hade vi inte läst kallelsen ordentligt. Varför liksom? Vi vet ju var vi ska.
Hur som haver, efter att vi hittat den nya ingången, anmält oss i den nya receptionen och knatat upp för en trappa hamnade vi slutligen i samma gamla invanda väntrum. Henry konstaterade ännu en gång att det inte fanns en enda bil att uppbåda i detta väntrum. Tillslut fick han ta fia-med-knuffpjäserna och köra runt med dem. Tydligen inte lika bra som bilar med hjul.
Att gå på regelbundna besök på CI-teamet är lite som en lisa för själen. Personalen vet vem vi är, de stannar upp och byter ett ord eller två. Personer som inte träffat Henry på ett par besök konstaterar att "oj vad stor du blivit!" Vid besök hos logoped, tekniker och audionom känns det som att det finns all tid i värden att sitta och småprata kring allt som har med CI att göra. Hur det går för Henry. Att det är bra att det kommer fler konkurrenter in på CI-marknaden. Vad som händer med uppgraderingar av processorer. Vad vi tänker kring skola. Allt det där som rör hörsel och teknik och skolval och teckenspråk.
Kontentan av dagen blev iallafall ytterligare ett kvitto på att allt arbete vi lagt på Henrys språkliga kommunikation gett resultat. Hos logopeden testade vi hans engelska istället för svenskan, mest för att vi var nyfikna hur han ligger till i förhållande till normalhörande barn. Testet han gjorde (kan aldrig komma ihåg vad det heter. Personen har fyra bilder framför sig och ska peka ut rätt bild utifrån det ord som läses upp) visade att han ligger helt åldersadekvat i engelskan. Sjukt häftigt tycker åtminstone jag! Svenskan får han överallt: på förskolan, med kompisar, med sin syster och med mig. Engelskan får han från sin daddy och diverse engelsktalande vänner, från TV och film (vi har svenskaförbud på alla filmer förutom om kompisar som inte kan engelska också tittar) och böcker. En gnutta får han från mig eftersom hans daddy och jag bara pratar engelska med varandra. Ganska imponerande att med de förutsättningarna vara såpass duktig som han är.
Logopeden testade också hans förmåga att uppfatta och återge påhittade ord. De var ganska långa och ganska komplicerade och vansinnigt roliga. Han klarade galant av att återge vartenda ord, nästan helt perfekt. Det enda han missade lite på var ett ord som när logopeden sa det fick mig att halvt krevera.
Det känns som att Henry har riktigt goda förutsättningar inför sin framtida skolstart. Han ligger inte efter språkligt utan snarare tvärtom. Med den skola vi kommer att välja får han små klasser, teknik som fungerar, utbildad personal, teckenspråk och en massa andra bra saker.
Men attans vad långt det blir för honom att åka. Oh well, vuxenproblem antagligen.
Visar inlägg med etikett glädje. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett glädje. Visa alla inlägg
onsdag 7 september 2016
fredag 27 maj 2016
Filminspelning
För några månader sedan ringde min telefon (den ringer inte så ofta eftersom jag är en sms-människa. Varför prata med folk när det går lika bra att skriva?) Damen som ringde är kommunikationschef på HRF, Hörselskadades Riksförbund, och hon undrade om vi kunde tänka oss att låta Henry vara med en tidning förbundet skulle ge ut inför kongressen (som går av stapeln i Linköping just precis nu). Temat för årets kongress och de nästkommande fyra årens arbete är "Stark, synlig, hörselsmart"och HRF tyckte att Henry hade varit en passande person att ha med.
För vår del var det inte direkt något svårt val.
Resultatet blev detta.
Några veckor senare ringde damen från HRF igen. Kunde vi tänka oss att låta Henry vara med i en kort film som skulle inleda hela kongressen?
Henry och jag flög upp en måndag kväll, bodde på hotell och fick äta glass i sängen (jag fick nöja mig med ett glas vin). Åt frukost med moster och kusinerna och spenderade sedan dagen efter på inspelning. Henry var extremt peppad och skulle bli filmstjärna. När vi kom till röstinspelningen framåt eftermiddagen var han inte längre lika intresserad av att delta. I slutet av filmningen fick han med sig alla deltagare i ett rungande "bajskorv", ungefär det roligaste som finns att säga när man är fyra år.
Idag fick vi alla se resultatet. 2 minuter och 39 sekunder. Jag som något partisk tycker att det är en jättefin liten film.
Henry satt i soffan med ett gigantiskt leende på läpparna. "Titta, där är Thomas" sa han så fort filmen började rulla.
För vår del var det inte direkt något svårt val.
Resultatet blev detta.
 |
| Foto: Marie Walther |
Henry och jag flög upp en måndag kväll, bodde på hotell och fick äta glass i sängen (jag fick nöja mig med ett glas vin). Åt frukost med moster och kusinerna och spenderade sedan dagen efter på inspelning. Henry var extremt peppad och skulle bli filmstjärna. När vi kom till röstinspelningen framåt eftermiddagen var han inte längre lika intresserad av att delta. I slutet av filmningen fick han med sig alla deltagare i ett rungande "bajskorv", ungefär det roligaste som finns att säga när man är fyra år.
Idag fick vi alla se resultatet. 2 minuter och 39 sekunder. Jag som något partisk tycker att det är en jättefin liten film.
Henry satt i soffan med ett gigantiskt leende på läpparna. "Titta, där är Thomas" sa han så fort filmen började rulla.
fredag 30 oktober 2015
TUFF
Ännu en veckas TUFF-utbildning är till ända och vi har officiellt kommit halvvägs in i våra 240 timmar. Jag känner en otrolig glädje men samtidigt en lika otrolig frustration. Glädje över att få möjligheten att få lära mig detta fantastiska språk. Teckenspråk. Att upptäcka att jag förstår mer än jag tidigare förstått, att jag kan titta på program som Profilerna och förstå sammanhanget och en hel drös tecken.
Samtidigt frustration över att jag inte kan mer, att jag har svårt att själv producera något vettigt. Jag känner en enorm frustration (och stress) över att vi nu är halvvägs. När mina 240 timmar är slut har jag totalt pluggat teckenspråk under 10 veckor. 10 veckor är på tok för lite för att kunna lära ett nytt språk.
Varför kan inte vi som vill kunna få obegränsat med timmar? Så många familjer väljer att inte utnyttja sin rätt till TUFF-timmar, nog skulle dessa timmar kunna användas av dem som vill?
Samtidigt frustration över att jag inte kan mer, att jag har svårt att själv producera något vettigt. Jag känner en enorm frustration (och stress) över att vi nu är halvvägs. När mina 240 timmar är slut har jag totalt pluggat teckenspråk under 10 veckor. 10 veckor är på tok för lite för att kunna lära ett nytt språk.
Varför kan inte vi som vill kunna få obegränsat med timmar? Så många familjer väljer att inte utnyttja sin rätt till TUFF-timmar, nog skulle dessa timmar kunna användas av dem som vill?
fredag 4 september 2015
Inre tillfredsställelse och glädje
Jag lämnar det pampiga huset i St Lars företagspark och känner en otrolig inre glädje. En glädje som börjar någonstans i magtrakten och liksom sprider sig genom hela kroppen. Hundra års lidande och ångest sitter i väggarna där i huset men jag lämnar med lätta steg och ett leende på läpparna.
Tillfredsställelsen och glädjen i att få lära ett nytt språk är enorm. Känslan av att kunna forma tecken med mina händer, ställa en fråga med hjälp av mina ögonbryn. Att kunna avläsa och förstå en berättelse. Att kunna skratta åt ett skämt som inte framförs på ett av de språk jag behärskar. Jag har en lång väg kvar att vandra men efter idag känner jag att jag har kommit en bit på vägen.
Om en månad är det dags för nästa tillfälle. Som så många gånger tidigare är jag tacksam och glad att jag bor på en plats i världen där detta erbjuds mig. Medan min omvärld står i brand, i en värld där oskyldiga barn drunknar i ett hav långt borta, sitter jag i ett rum på ett gammalt mentalsjukhus och är tacksam och känner en djup och äkta glädje.
Tillfredsställelsen och glädjen i att få lära ett nytt språk är enorm. Känslan av att kunna forma tecken med mina händer, ställa en fråga med hjälp av mina ögonbryn. Att kunna avläsa och förstå en berättelse. Att kunna skratta åt ett skämt som inte framförs på ett av de språk jag behärskar. Jag har en lång väg kvar att vandra men efter idag känner jag att jag har kommit en bit på vägen.
Om en månad är det dags för nästa tillfälle. Som så många gånger tidigare är jag tacksam och glad att jag bor på en plats i världen där detta erbjuds mig. Medan min omvärld står i brand, i en värld där oskyldiga barn drunknar i ett hav långt borta, sitter jag i ett rum på ett gammalt mentalsjukhus och är tacksam och känner en djup och äkta glädje.
tisdag 17 mars 2015
En dag i Lund
Jag la ut en status på Facebook för en liten stund sedan som ganska väl sammanfattar dagen:
Storasyster var lagom imponerad imorse, ska ni äta frukost på McDonalds? Det är inte rättvist. Livet är inte alltid rättvist och som nästan sexåring är detta ett jobbigt koncept. Millimeterrättvisa bör råda enligt henne och att lillebror skulle få pannkakor till frukost medan hon fick nöja sig med förskolefrukost föll inte riktigt i god jord. Vi pratade lite om att vi behövde åka tidigt på morgonen, att de här besöken till Lund är något som Henry behöver göra lite då och då, att daddy och jag gör detta tillsammans men Henry och att vi vill att det ska vara en positiv och rolig upplevelse.
Efter pannkakorna var det dags att träffa audionom, ingenjör, logoped och läkare. Underbara människor som alla bryr sig om Henry, hur det går för honom och hur det går för oss. De tar sig tid att småprata lite i korridoren, de gläds med alla framsteg och de gör verkligen sitt bästa.
Fick höra att det äntligen börjar röra på sig lite gällande uppgradering av gamla processorer. Fortfarande finns det barn inom Region Skåne som har en processor som släpptes på marknaden 2005. Barn, som verkligen behöver den bästa teknologin för att kunna tillgodogöra sig ljud på bästa sätt, går runt med tio år gammal teknologi! Teknologi med tio år på nacken......Gammal teknologi när det finns nya moderna processorer tillgängliga. Processorer som tål fukt, som är mindre och lättare, som ger oändligt mycket bättre ljudåtergivning. Varför denna gamla teknik då? Politikerna som bestämmer hur pengarna inom Region Skåne ska fördelas ser inte längre framåt än operationen. De förstår inte att ett CI är ett livslångt åtagande, ett åtagande som kräver underhåll i form av nya processorer, som kräver regelbundna återbesök, som till och med kommer att kräva reimplantatoperationer vad det lider.
Jag blir så arg över att Henry och andra barn enligt Region Skåne ska behöva ha samma processor i runda slängar 8-10 år. Vem sjutton går runt med en mobil som är 10 år gammal? Hur många har en 10 år gammal TV? Ändå tycker politikerna att det är ok att gå runt med gammal teknologi i de hjälpmedel som hjälper dig att höra, som ger dig möjlighet till deltagande i den värld du känner till. Så jädra kortsiktigt!!!
Iallafall, nu var det inte Region Skånes snålhet jag skulle prata om utan vår dag på CI-teamet. Henry började med ett hörseltest och för första gången fick kossan sova och klossarna jobba. Han var extremt lättolkad tyckte audionomen och jag håller verkligen med, vid varje detekterat ljud åkte ögonbrynen upp, leendet kom fram och klossen fick lekas med. Vi hann med att testa både hörapparatsörat, CI-örat och helt utan hjälpmedel. Henry är nog ganska omedveten om hur lite han hör utan hjälpmedel men oj vad märkligt det är att sitta där och lyssna på de toner som han faktiskt uppfattar. Det är inte direkt de tysta ljuden han uppfattar utan audionomen får klämma i ordentligt innan han uppfattar något.
Efter hörseltestet var det dags för kontroll av CI't tillsammans med ingenjör och audionom. CI't kopplas upp till mjukvara som kollar igenom alla elektroder, att allt fungerar som det ska. Inga justeringar behövdes göras. Skönt.
Innan logopedbesöket hanns med med att lekas lite i väntrummet. Även inlastning av de sista pannkaksresterna och äppeljuicen från frukosten hanns med. Logopeden var en annan än Henrys vanliga som just nu är pappaledig. Hon var väldig trevlig och väldigt påläst om vem Henry är och hur hans audiologiska bakgrund ser ut. Idag inledde vi med ett litet spel för att bryta isen, sedan ett uttalstest och ett språkförståelsetest. Uttalstestet visar att han har ungefär samma uttal som alla andra ungar i hans ålder. S och F är svårt i början av ord, K blir T och G blir D. Helt normalt och inget vi behöver direkt göra något åt. Vi testade även Lings ljud med bara hörapparat utan avläsningsstöd (m, a, i, o, s, sch), de ljud som man behöver kunna uppfatta för att kunna uttala ord, och de återgavs utan problem. Sssssssss....det är faktiss svårt att säga sa unge herrn med perfekta s-ljud...
Språktestet visade att han har dragit ifrån lite jämfört med tidigare testtillfällen, tidigare har han alltid legat runt medel jämfört med hörande barn utan hörselnedsättning men idag fick han en sjua på Stanineskalan. Helt okej med andra ord! Det känns skönt att vår språkstrategi betalar sig, vi är mycket medvetna om hur vi kommunicerar och vad vi säger. Vi jobbar utifrån en plan och en tanke (utan att har specifika träningstillfällen. Allt sker hela tiden. Alltid.)
Efter logopedbesöket hade vi dagens sista träff, med läkaren Karolina. Vi pratade lite snabbt om läget efter hörseltesterna och konsensus råder helt och hållet. Som läget är idag blir det inget andra CI. Skulle omständigheterna ändras ställs givetvis det hela i en annan dager. Vi pratade också om hur viktigt det är för oss att vi använder teckenspråk för att Henry själv en dag ska kunna välja kommunikationsform utifrån situation, och från Karolina upplever vi ett genuint och äkta stöd i detta beslut. Jag har hört talas om familjer som avråds att använda teckenspråk och jag är så glad att vi inte mött denna attityd. Inte för att det gjort någon skillnad.
Dagen avslutades med lunch och ett litet, inte helt billigt besök på The English Shop i Malmö. Bra dag helt enkelt.
Halvårskontroll hos CI-teamet i Lund och jag är så tacksam. Tacksam över att de finns, att de ser oss och att de lyssnar. Tacksam över att det går så bra för sonen, tacksam över att användandet av tsp uppmuntras. Helt enkelt tacksam. Fin känsla det där.
Storasyster var lagom imponerad imorse, ska ni äta frukost på McDonalds? Det är inte rättvist. Livet är inte alltid rättvist och som nästan sexåring är detta ett jobbigt koncept. Millimeterrättvisa bör råda enligt henne och att lillebror skulle få pannkakor till frukost medan hon fick nöja sig med förskolefrukost föll inte riktigt i god jord. Vi pratade lite om att vi behövde åka tidigt på morgonen, att de här besöken till Lund är något som Henry behöver göra lite då och då, att daddy och jag gör detta tillsammans men Henry och att vi vill att det ska vara en positiv och rolig upplevelse.
Efter pannkakorna var det dags att träffa audionom, ingenjör, logoped och läkare. Underbara människor som alla bryr sig om Henry, hur det går för honom och hur det går för oss. De tar sig tid att småprata lite i korridoren, de gläds med alla framsteg och de gör verkligen sitt bästa.
Fick höra att det äntligen börjar röra på sig lite gällande uppgradering av gamla processorer. Fortfarande finns det barn inom Region Skåne som har en processor som släpptes på marknaden 2005. Barn, som verkligen behöver den bästa teknologin för att kunna tillgodogöra sig ljud på bästa sätt, går runt med tio år gammal teknologi! Teknologi med tio år på nacken......Gammal teknologi när det finns nya moderna processorer tillgängliga. Processorer som tål fukt, som är mindre och lättare, som ger oändligt mycket bättre ljudåtergivning. Varför denna gamla teknik då? Politikerna som bestämmer hur pengarna inom Region Skåne ska fördelas ser inte längre framåt än operationen. De förstår inte att ett CI är ett livslångt åtagande, ett åtagande som kräver underhåll i form av nya processorer, som kräver regelbundna återbesök, som till och med kommer att kräva reimplantatoperationer vad det lider.
Jag blir så arg över att Henry och andra barn enligt Region Skåne ska behöva ha samma processor i runda slängar 8-10 år. Vem sjutton går runt med en mobil som är 10 år gammal? Hur många har en 10 år gammal TV? Ändå tycker politikerna att det är ok att gå runt med gammal teknologi i de hjälpmedel som hjälper dig att höra, som ger dig möjlighet till deltagande i den värld du känner till. Så jädra kortsiktigt!!!
Iallafall, nu var det inte Region Skånes snålhet jag skulle prata om utan vår dag på CI-teamet. Henry började med ett hörseltest och för första gången fick kossan sova och klossarna jobba. Han var extremt lättolkad tyckte audionomen och jag håller verkligen med, vid varje detekterat ljud åkte ögonbrynen upp, leendet kom fram och klossen fick lekas med. Vi hann med att testa både hörapparatsörat, CI-örat och helt utan hjälpmedel. Henry är nog ganska omedveten om hur lite han hör utan hjälpmedel men oj vad märkligt det är att sitta där och lyssna på de toner som han faktiskt uppfattar. Det är inte direkt de tysta ljuden han uppfattar utan audionomen får klämma i ordentligt innan han uppfattar något.
Efter hörseltestet var det dags för kontroll av CI't tillsammans med ingenjör och audionom. CI't kopplas upp till mjukvara som kollar igenom alla elektroder, att allt fungerar som det ska. Inga justeringar behövdes göras. Skönt.
Innan logopedbesöket hanns med med att lekas lite i väntrummet. Även inlastning av de sista pannkaksresterna och äppeljuicen från frukosten hanns med. Logopeden var en annan än Henrys vanliga som just nu är pappaledig. Hon var väldig trevlig och väldigt påläst om vem Henry är och hur hans audiologiska bakgrund ser ut. Idag inledde vi med ett litet spel för att bryta isen, sedan ett uttalstest och ett språkförståelsetest. Uttalstestet visar att han har ungefär samma uttal som alla andra ungar i hans ålder. S och F är svårt i början av ord, K blir T och G blir D. Helt normalt och inget vi behöver direkt göra något åt. Vi testade även Lings ljud med bara hörapparat utan avläsningsstöd (m, a, i, o, s, sch), de ljud som man behöver kunna uppfatta för att kunna uttala ord, och de återgavs utan problem. Sssssssss....det är faktiss svårt att säga sa unge herrn med perfekta s-ljud...
Språktestet visade att han har dragit ifrån lite jämfört med tidigare testtillfällen, tidigare har han alltid legat runt medel jämfört med hörande barn utan hörselnedsättning men idag fick han en sjua på Stanineskalan. Helt okej med andra ord! Det känns skönt att vår språkstrategi betalar sig, vi är mycket medvetna om hur vi kommunicerar och vad vi säger. Vi jobbar utifrån en plan och en tanke (utan att har specifika träningstillfällen. Allt sker hela tiden. Alltid.)
Efter logopedbesöket hade vi dagens sista träff, med läkaren Karolina. Vi pratade lite snabbt om läget efter hörseltesterna och konsensus råder helt och hållet. Som läget är idag blir det inget andra CI. Skulle omständigheterna ändras ställs givetvis det hela i en annan dager. Vi pratade också om hur viktigt det är för oss att vi använder teckenspråk för att Henry själv en dag ska kunna välja kommunikationsform utifrån situation, och från Karolina upplever vi ett genuint och äkta stöd i detta beslut. Jag har hört talas om familjer som avråds att använda teckenspråk och jag är så glad att vi inte mött denna attityd. Inte för att det gjort någon skillnad.
Dagen avslutades med lunch och ett litet, inte helt billigt besök på The English Shop i Malmö. Bra dag helt enkelt.
lördag 21 februari 2015
Barnens TUFF
Vår fjärde TUFF-vecka är tillända och det känns alltid lika tråkigt att behöva åka hem. Jag blir så otroligt motiverad av att få sitta i skolbänken, lära en massa nya saker och utmana mig själv. Utmana mig själv att våga använda ett språk jag långtifrån kan. Utmana mig själv att stå inför en klass och teckna, våga släppa på det där kontrollbehovet och tillåta mig själv se ut som en idiot.
Barnen har haft en fantastisk vecka. Storasyster älskar att komma till Önnestad och hon längtade i flera veckor innan vi skulle iväg. Henry tycker också det är otroligt kul att få leka med alla barn och jag tror att han inför nästa besök kommer att ha stenkoll på vad vi ska göra. Större delen av skolan är tom eftersom TUFF-utbildningen alltid ligger på loven så ungarna är fria att springa runt som galningar, vilket de i allra högsta grad gör. De lär sig även en massa nya tecken och framförallt Henry tecknar mycket mer nu än vad han gjorde i början av veckan. Nu gäller det att försöka hålla igång tecknandet fram till höstlovet och nästa TUFF-vecka.
Jag tror att det är väldigt viktigt för barnen att få gå på dessa typer av familjeläger, eller vad man vill välja att kalla det. Syskonen får träffa andra barn som också har syskon med en funktionsnedsättning (på TUFF-veckorna är det främst hörselnedsättning och Downs syndrom som föranleder närvaro) och barnen som själva har en funktionsnedsättning får träffa andra barn som liksom de själva inte helt följer normen. Ingen är konstig för att de är annorlunda och alla hänger på, utifrån ålder och förmåga.
Idag bjöd tolkeleverna, som under TUFF-veckan har hand om barnpassningen, på en liten avslutningsshow. Henry satt i mitt knä med munnen vidöppen och bara lyssnade och tittade medan storasyster satt på golvet framför scenen med de lite större barnen. Hon var otroligt inne i showen och när den absoluta favoritlåten alla kategorier; Let it go, från filmen Frozen (Frost på svenska) tecknades av självaste Mega Vega satt hon och sjöng med, alldeles stilla och med tårar i ögonen. Efteråt gick hon fram till Vega (som jobbat som lärare under veckan) och bara kramade henne. Total och tvättäkta lycka. Har en känsla av att lilla damen kommer att leva på den här upplevelsen under en mycket lång tid.
Barnen har haft en fantastisk vecka. Storasyster älskar att komma till Önnestad och hon längtade i flera veckor innan vi skulle iväg. Henry tycker också det är otroligt kul att få leka med alla barn och jag tror att han inför nästa besök kommer att ha stenkoll på vad vi ska göra. Större delen av skolan är tom eftersom TUFF-utbildningen alltid ligger på loven så ungarna är fria att springa runt som galningar, vilket de i allra högsta grad gör. De lär sig även en massa nya tecken och framförallt Henry tecknar mycket mer nu än vad han gjorde i början av veckan. Nu gäller det att försöka hålla igång tecknandet fram till höstlovet och nästa TUFF-vecka.
Jag tror att det är väldigt viktigt för barnen att få gå på dessa typer av familjeläger, eller vad man vill välja att kalla det. Syskonen får träffa andra barn som också har syskon med en funktionsnedsättning (på TUFF-veckorna är det främst hörselnedsättning och Downs syndrom som föranleder närvaro) och barnen som själva har en funktionsnedsättning får träffa andra barn som liksom de själva inte helt följer normen. Ingen är konstig för att de är annorlunda och alla hänger på, utifrån ålder och förmåga.
Idag bjöd tolkeleverna, som under TUFF-veckan har hand om barnpassningen, på en liten avslutningsshow. Henry satt i mitt knä med munnen vidöppen och bara lyssnade och tittade medan storasyster satt på golvet framför scenen med de lite större barnen. Hon var otroligt inne i showen och när den absoluta favoritlåten alla kategorier; Let it go, från filmen Frozen (Frost på svenska) tecknades av självaste Mega Vega satt hon och sjöng med, alldeles stilla och med tårar i ögonen. Efteråt gick hon fram till Vega (som jobbat som lärare under veckan) och bara kramade henne. Total och tvättäkta lycka. Har en känsla av att lilla damen kommer att leva på den här upplevelsen under en mycket lång tid.
Originalversionen av Let it go, och som storasyster kollat ganska mycket på:
tisdag 17 februari 2015
TUFF-vecka nummer fyra
Vi har nu nästan kommit halvvägs genom vår TUFF resa vilket känns oerhört jobbigt, efter den här sportlovsveckan har vi bara sex veckor kvar och sedan är våra teckenspråkstimmar slut. Efter de 240 timmar vi så generöst får av staten är slut får vi försöka hålla våra kunskaper levande på annat sätt. Med tanke på hur lite teckenspråk jag kan nu, efter snart fyra veckors studier, kan jag inte tänka mig att jag kommer att ha särskilt bra koll när resterande sex är slut.
Ja ja, vi är inte där ännu. Den dagen den sorgen liksom. Nu har vi iallafall kommit igång med vecka fyra, hela familjen är installerade på Önnestads folkhögskola. Vi har blivit tilldelade våra obekväma sängar och ätit ett par delikata översaltade måltider. Vi har tagit oss igenom första dagens oerhörda ringrostiga känsla och landat direkt i avläsningsövningar och textöversättningar. Barnen leker som tokar och är allmänt lyckliga över att vara på plats.
Eftersom jag inte fick ledigt från jobbet i höstas (och inte direkt bråkade om det eftersom jag var helt ny på jobbet) är det ett helt år sedan vi var här senast. Man tappar oerhört mycket när man som vi inte tecknar på heltid men en hel del sitter faktiskt kvar, vilket är skönt. Annat sitter inte alls men så är det väl, vissa saker sätter sig lättare än andra. Upplägget den här gången är lite annorlunda jämfört med tidigare, istället för att hamna i en grupp i början av veckan och sedan vara i den gruppen resten av veckan fick vi nu en lapp med de olika momenten som ska gås igenom under veckan. På lappen fick vi självskatta oss utifrån lätt, medel och svårt. Extremt lurigt att försöka hamna på rätt nivå men samtidigt en bra övning. Det är också skönt att kunna välja en svårare nivå på ett ämne men lättare på ett annat. Idag blev det svår avläsning (matsmältningsapparaten - sketasvårt, vinframställning- lite lättare) medel på frågor (ögonbryn upp på ja eller nejfrågor, ögonbrynen ned för frågeordsfrågor som vem, vad, varför, vilken, hur, när, var) samt svår textöversättning (hur svårt som helst, handlade om vattenfarkoster som lastfartyg, kryssningsbåtar, segelbåtar och världsomseglingare...).
Imorgon är en ny dag med nya utmaningar. Längtar redan!
Ja ja, vi är inte där ännu. Den dagen den sorgen liksom. Nu har vi iallafall kommit igång med vecka fyra, hela familjen är installerade på Önnestads folkhögskola. Vi har blivit tilldelade våra obekväma sängar och ätit ett par delikata översaltade måltider. Vi har tagit oss igenom första dagens oerhörda ringrostiga känsla och landat direkt i avläsningsövningar och textöversättningar. Barnen leker som tokar och är allmänt lyckliga över att vara på plats.
Eftersom jag inte fick ledigt från jobbet i höstas (och inte direkt bråkade om det eftersom jag var helt ny på jobbet) är det ett helt år sedan vi var här senast. Man tappar oerhört mycket när man som vi inte tecknar på heltid men en hel del sitter faktiskt kvar, vilket är skönt. Annat sitter inte alls men så är det väl, vissa saker sätter sig lättare än andra. Upplägget den här gången är lite annorlunda jämfört med tidigare, istället för att hamna i en grupp i början av veckan och sedan vara i den gruppen resten av veckan fick vi nu en lapp med de olika momenten som ska gås igenom under veckan. På lappen fick vi självskatta oss utifrån lätt, medel och svårt. Extremt lurigt att försöka hamna på rätt nivå men samtidigt en bra övning. Det är också skönt att kunna välja en svårare nivå på ett ämne men lättare på ett annat. Idag blev det svår avläsning (matsmältningsapparaten - sketasvårt, vinframställning- lite lättare) medel på frågor (ögonbryn upp på ja eller nejfrågor, ögonbrynen ned för frågeordsfrågor som vem, vad, varför, vilken, hur, när, var) samt svår textöversättning (hur svårt som helst, handlade om vattenfarkoster som lastfartyg, kryssningsbåtar, segelbåtar och världsomseglingare...).
Imorgon är en ny dag med nya utmaningar. Längtar redan!
måndag 29 december 2014
Nappar
Strax innan Henrys treårsdag började vi diskutera nappsituationen med honom. Han har alltid älskat sina nappar och därför tänkte vi att en lång och långsam tillvänjningsprocess krävdes innan det var dags att säga ett sista hejdå. Vi vet att hans tal är väldigt bra men hur det står till med språkförståelsen är svårare att veta, det är relativt vanligt att barn med grava hörselskador har en sämre språkförståelse jämfört med fullt hörande barn så vi tog det säkra före det osäkra.
Jag tycker att tomten ska få dina nappar. Du är ju stor pojke nu. Henry tittade på mig och nickade allvarlig, ja, jag är stor pojke nu. Jag behöver inte mina nappar, tomten ska ge mina nappar till en bäbis.
Med jämna mellanrum har vi pratat om att tomten ska få napparna för att sedan ge dem vidare till små bebisar som verkligen behöver ha napp. Varenda gång har Henry tyckt det varit en bra idé, jag är stor nu.
Någon vecka innan jul ställde jag samma fråga igen men denna gången fick jag följande svar; jag är inte stor pojke längre, jag måste ha min napp. Jag vill inte ge min napp till tomten. Läppen darrade lite och ögonen fuktades lätt.
I lördags var det då dags för den stora dagen. Henry och jag gjorde ett fint kuvert som han dekorerade med en lila fjäder. Han fick själv stoppa i sina nappar och sedan gick hela familjen ut till postlådan. Henry gick först och höll stolt sitt kuvert. Han lyfte handen mot inkastet och sedan tvekade hela ungen, det syntes på honom hur osäker han var. Ska jag verkligen ge bort mina nappar nu? Är jag redo för det här? Efter lite uppmuntrande tillrop petade han in kuvertet och fick jubel och applåder tillbaka.
Vid läggdags slog det honom, jag vill ha mina nappar nu grät han. I 15 minuter låg han i sin säng och grät och sedan somnade han. Dagen efter passade vi på att kolla brevlådan och kan man tänka sig, tomten hade hämtat napparna och lämnat ett paket! En mycket nöjd Henry berättar nu för allt och alla att han lämnade sina nappar till tomten och tomten gav honom en räcerbil.
Hur har det gått då? Inte en enda gång har han frågat efter sina nappar. Jag tänker att han helt och hållet förstod konceptet lämna-napparna-till-tomten. Han förstod innebörden och han förstod konsekvenserna av beslutet.
Jag är mäkta stolt över min lille nappfria pojke!
Jag tycker att tomten ska få dina nappar. Du är ju stor pojke nu. Henry tittade på mig och nickade allvarlig, ja, jag är stor pojke nu. Jag behöver inte mina nappar, tomten ska ge mina nappar till en bäbis.
Med jämna mellanrum har vi pratat om att tomten ska få napparna för att sedan ge dem vidare till små bebisar som verkligen behöver ha napp. Varenda gång har Henry tyckt det varit en bra idé, jag är stor nu.
Någon vecka innan jul ställde jag samma fråga igen men denna gången fick jag följande svar; jag är inte stor pojke längre, jag måste ha min napp. Jag vill inte ge min napp till tomten. Läppen darrade lite och ögonen fuktades lätt.
I lördags var det då dags för den stora dagen. Henry och jag gjorde ett fint kuvert som han dekorerade med en lila fjäder. Han fick själv stoppa i sina nappar och sedan gick hela familjen ut till postlådan. Henry gick först och höll stolt sitt kuvert. Han lyfte handen mot inkastet och sedan tvekade hela ungen, det syntes på honom hur osäker han var. Ska jag verkligen ge bort mina nappar nu? Är jag redo för det här? Efter lite uppmuntrande tillrop petade han in kuvertet och fick jubel och applåder tillbaka.
Vid läggdags slog det honom, jag vill ha mina nappar nu grät han. I 15 minuter låg han i sin säng och grät och sedan somnade han. Dagen efter passade vi på att kolla brevlådan och kan man tänka sig, tomten hade hämtat napparna och lämnat ett paket! En mycket nöjd Henry berättar nu för allt och alla att han lämnade sina nappar till tomten och tomten gav honom en räcerbil.
Hur har det gått då? Inte en enda gång har han frågat efter sina nappar. Jag tänker att han helt och hållet förstod konceptet lämna-napparna-till-tomten. Han förstod innebörden och han förstod konsekvenserna av beslutet.
Jag är mäkta stolt över min lille nappfria pojke!
måndag 3 november 2014
Grattis älskade unge!
Den här alldeles underbara och unika lilla människan fyller tre år idag. Han är den allra finaste pojken i mitt universum. Ingen kan få mig att bli så arg som honom men inte heller så ända in i själen glad och lycklig. Han är en rolig liten prick med massor av humor, ett ganska formidabelt humör och en vilja av renaste stål.
Den här lilla människan har lärt mig så oerhört mycket under de tre år han har funnits hos oss. Den här människan har lärt mig att jag klarar så oerhört mycket mer än vad jag tror. Han har fått mig att växa och utvecklas, att vara modig och besvärlig och ödmjuk. Tack vare honom har jag stött på människor jag aldrig annars hade träffats, min värld har blivit större, rikare och mer mångfasetterad. Tack vare honom har jag fått möjligheten att hjälpa och stötta andra människor. Tack vare honom har jag lärt mig att fokusera på rätt saker, saker som skapar mervärde. Jag har lärt mig att lägga min energi och fokus på de saker i livet jag själv kan påverka, och släppa de saker jag inte kan påverka.
Tack Henry.
Jag älskar dig till universums ände och lite till.
onsdag 22 oktober 2014
Stranden, Havet, Gruvan, Skogen
Helt plötsligt har barnen börjat berätta vad de gjort på förskolan. Tidigare har vi fått hör "jag kommer inte ihåg" eller "inget speciellt" men sedan starten på nya förskolan får vi veta massor. Väldigt roligt och oerhört skönt att båda barnen verkar trivas väldigt bra.
Jag passade på att filma Henry när han berättar vad de olika grupperna på nya förskolan heter, han valde självmant att teckna genom att fråga hur hav tecknas innan jag började filma. Vi gick igenom de andra orden och sedan började filmandet.
Som vanligt är filmsnutten textad.
Jag passade på att filma Henry när han berättar vad de olika grupperna på nya förskolan heter, han valde självmant att teckna genom att fråga hur hav tecknas innan jag började filma. Vi gick igenom de andra orden och sedan började filmandet.
Som vanligt är filmsnutten textad.
söndag 19 oktober 2014
Simskola med hörsel
Vi har vid några tillfället visat och frågat Henry om han vill använda den speciella badpåsen vi fått till hans CI. Alltid har svaret varit nej. Vi har visat honom påsen, lagt CI't i den och satt hela konkarongen på örat. Inom ungefär en halv sekund har påsen åkt av.
Idag frågade vi honom igen om han ville testa. Ja tyckte han. Jag tog fram påsen, vi tittade på den och la CI't i påsen. Satte påse och CI på örat och två sekunder senare tyckte Henry att nä, den här vill jag inte ha på huvudet.
En liten stund innan det var dags att åka till simskolan frågade vi igen om han ville bada med CI't och hörapparaten. Ja tyckte han igen. Jag dubbelkollade mailet jag fick som svar på min badfråga från hörapparatstillverkaren Phonak, och jovisst går det bra att bada med hörapparaten. Undervattensimmning avrådes men bad går bra.
Väl på plats bytte storasyster om snabbare än Henry och daddy så vi var redan på plats vid poolen när en mäkta nöjd Henry vandrade genom hallen med sin daddy; iklädd hörapparat och plastpåsad CI fasthållet av en snygg badmössa.
Efter badet rapporterade daddy att det hela hade varit en väldigt positiv upplevelse. Daddy, jag kan höra de andra där borta. Det var roligt.
Idag frågade vi honom igen om han ville testa. Ja tyckte han. Jag tog fram påsen, vi tittade på den och la CI't i påsen. Satte påse och CI på örat och två sekunder senare tyckte Henry att nä, den här vill jag inte ha på huvudet.
En liten stund innan det var dags att åka till simskolan frågade vi igen om han ville bada med CI't och hörapparaten. Ja tyckte han igen. Jag dubbelkollade mailet jag fick som svar på min badfråga från hörapparatstillverkaren Phonak, och jovisst går det bra att bada med hörapparaten. Undervattensimmning avrådes men bad går bra.
Väl på plats bytte storasyster om snabbare än Henry och daddy så vi var redan på plats vid poolen när en mäkta nöjd Henry vandrade genom hallen med sin daddy; iklädd hörapparat och plastpåsad CI fasthållet av en snygg badmössa.
Efter badet rapporterade daddy att det hela hade varit en väldigt positiv upplevelse. Daddy, jag kan höra de andra där borta. Det var roligt.
tisdag 30 september 2014
Ärendet avslutat
Det verkar som att försäkringskassan inte kommer att överklaga kammarrättens dom! Igår betalades nästan två års retroaktivt vårdbidrag ut tillsammans med en utbetalningsspecifikation. För att helt vara på den säkra sidan ringde jag försäkringskassan igårkväll och bad om ett ärendestatus.
Ärendet avslutat fick jag som svar!
Detta betyder att domen i kammarrätten vinner laga kraft och att försäkringskassan förhoppningsvis kommer att respektera denna dom i framtida ärenden.
Det hela känns ofantligt bra!
Ärendet avslutat fick jag som svar!
Detta betyder att domen i kammarrätten vinner laga kraft och att försäkringskassan förhoppningsvis kommer att respektera denna dom i framtida ärenden.
Det hela känns ofantligt bra!
måndag 29 september 2014
Halvårskontroll av robotöra
Dags igen för halvårskollen idag, ett par månader för tidigt känns det som men får vi komma oftare än var sjätte månad är det bara en bonus.
Dagen började som vanligt med pannkakor och juice på den stora hamburgerjätten, vi har sedan första besöket i Lund alltid ätit frukost där och Henry gillar konceptet skarpt. Vilken unge gillar i och för sig inte att börja dagen med ett happylmeal?
I barnväntrummet satt en familj och väntade på att deras barn skulle bli inkopplat och påbörja sin CI-resa. För nästan två år sedan var det vi som satt där och väntade på att Henry skulle inleda sin resa, nervösa och försiktigt optimistiska.
Så här två år senare har vi en son som efter logopedbedömning har ett åldersadekvat språk men där prepositioner, pronomen, färger och långa instruktioner är lite luriga. Kan du ta den långa röda pennan och lägga i lådan? fungerade bra men Kan du peka på bilden där polisbilen jagar den blåa lastbilen? inte riktigt gick hem.
Så här två år senare har vi en son som sitter helt själv på sin stol när audionomen gjorde nya avtryck till både hörapparat och CI. Som ett proffs satt han och pysslade med leksaksbilarna medan audionomen först tittade i hans öron, sedan petade en in liten skumgummiplopp längst in i hörselgången, det kittlar fick vi höra, och efter det sprutade in rosa lera i örat. Som ett proffs satt maken vid sidan av och tillverkade studsbollar av lermassan och som de proffs vi är satt vi och diskuterade Henrys hörsel. På två år har vi verkligen blivit proffs på hans hörsel och det är en fantastiskt skön känsla att få vara det. Det är vi som han koll på hur han hör och i vilka situationer hörseln fungerar som bäst och i vilka situationer det kanske inte fungerar lika bra. Vi är trygga i vår nya värld och vi har nog funnit oss väl tillrätta här i Holland. Jag tror till och med att vi trivs här.
Dagen började som vanligt med pannkakor och juice på den stora hamburgerjätten, vi har sedan första besöket i Lund alltid ätit frukost där och Henry gillar konceptet skarpt. Vilken unge gillar i och för sig inte att börja dagen med ett happylmeal?
I barnväntrummet satt en familj och väntade på att deras barn skulle bli inkopplat och påbörja sin CI-resa. För nästan två år sedan var det vi som satt där och väntade på att Henry skulle inleda sin resa, nervösa och försiktigt optimistiska.
Så här två år senare har vi en son som efter logopedbedömning har ett åldersadekvat språk men där prepositioner, pronomen, färger och långa instruktioner är lite luriga. Kan du ta den långa röda pennan och lägga i lådan? fungerade bra men Kan du peka på bilden där polisbilen jagar den blåa lastbilen? inte riktigt gick hem.
Så här två år senare har vi en son som sitter helt själv på sin stol när audionomen gjorde nya avtryck till både hörapparat och CI. Som ett proffs satt han och pysslade med leksaksbilarna medan audionomen först tittade i hans öron, sedan petade en in liten skumgummiplopp längst in i hörselgången, det kittlar fick vi höra, och efter det sprutade in rosa lera i örat. Som ett proffs satt maken vid sidan av och tillverkade studsbollar av lermassan och som de proffs vi är satt vi och diskuterade Henrys hörsel. På två år har vi verkligen blivit proffs på hans hörsel och det är en fantastiskt skön känsla att få vara det. Det är vi som han koll på hur han hör och i vilka situationer hörseln fungerar som bäst och i vilka situationer det kanske inte fungerar lika bra. Vi är trygga i vår nya värld och vi har nog funnit oss väl tillrätta här i Holland. Jag tror till och med att vi trivs här.
tisdag 23 september 2014
Nya förskolan
Dagen efter älgjaktspremiären börjar barnen sin inskolning på den nya förskolan. Henrys specialpedagog från hörselenheten har varit i kontakt med personalen och bokat in några träffar på förskolan och även tipsat om en CI-dag för pedagoger.
Idag ringde en av förskolans pedagoger och presenterade sig själv. Hon kommer att ta hand om barnens inskolning och berättade att hon själv har hörapparater. Den lättnaden! Här har vi en vuxen i Henrys närhet som vet hur ljudmiljön påverkar och förstår hur jobbigt det kan vara.
Hon berättade också att hon skulle till Lund på fredag för att lära sig mer om cochlea implantat och hörselnedsättning.
Yay för det!
Idag ringde en av förskolans pedagoger och presenterade sig själv. Hon kommer att ta hand om barnens inskolning och berättade att hon själv har hörapparater. Den lättnaden! Här har vi en vuxen i Henrys närhet som vet hur ljudmiljön påverkar och förstår hur jobbigt det kan vara.
Hon berättade också att hon skulle till Lund på fredag för att lära sig mer om cochlea implantat och hörselnedsättning.
Yay för det!
söndag 14 september 2014
Domen
Nästan på dagen två år efter det att vi ansökte om, och fick beviljat, vårdbidrag för Henry kom så domen från Kammarrätten.
Under de snart tre år Henry funnits hos oss har jag hunnit att ansöka om vårdbidrag, fått ett avslag från Försäkringskassan, överklagat till Försäkringskassan och fått ett nej. Överklagat till förvaltningsrätten och fått ett nej. Ansökt på nytt och fått ett ja från Försäkringskassan men med en i mitt tycke felaktig nivå. Överklagat nivån till Försäkringskassan igen och fått ett nej. Överklagat till förvaltningsrätten och fått ett nej. Ansökt om ett prövningstillstånd i kammarrätten och blivit beviljad prövningstillstånd. Fått dom från kammarrätten.
"Kammarrätten bifaller överklagandet och förklarar att Emma X är berättigad helt vårdbidrag"
Känslan var, och är fortfarande, helt obeskrivlig.
Känslan av att gå emot Försäkringskassan och sedan faktiskt få rätt i den näst högsta rättsinstansen som finns i Sverige är helt sjuk. Jag, den lilla människan, har med mina ord och min förmåga att logiskt, och med fakta, argumentera för min ståndpunkt fått rätt mot den jätte som är Försäkringskassan.
Det absolut bästa med detta är att kammarrätten anser att det inte är okej med Försäkringskassans godtyckliga bedömningar när det kommer till barn med grav hörselnedsättning eller dövhet. Rättspraxis finns enligt lång tid tillbaka, och denna praxis ska fortsatt gälla enligt kammarrätten.
Än ska vi dock inte ropa hej.
Den sista instansen bland de allmänna förvaltningsdomstolarna är högsta förvaltningsdomstolen.
Nu väntar därmed två månaders väntan innan jag vet om Försäkringskassan kommer att överklaga. Får kassan prövningstillstånd är det nog kört, kört för oss och kört för alla andra föräldrar till barn med dövhet eller grav hörselnedsättning. Tar högsta förvaltningsdomstolen upp ärendet gör de det för att de anser att kammarrättens bedömning är fel och då hjälper det nog inte hur bra jag än är på argumentationsteknik. Då vinner Försäkringskassan.
Under de snart tre år Henry funnits hos oss har jag hunnit att ansöka om vårdbidrag, fått ett avslag från Försäkringskassan, överklagat till Försäkringskassan och fått ett nej. Överklagat till förvaltningsrätten och fått ett nej. Ansökt på nytt och fått ett ja från Försäkringskassan men med en i mitt tycke felaktig nivå. Överklagat nivån till Försäkringskassan igen och fått ett nej. Överklagat till förvaltningsrätten och fått ett nej. Ansökt om ett prövningstillstånd i kammarrätten och blivit beviljad prövningstillstånd. Fått dom från kammarrätten.
"Kammarrätten bifaller överklagandet och förklarar att Emma X är berättigad helt vårdbidrag"
Känslan var, och är fortfarande, helt obeskrivlig.
Känslan av att gå emot Försäkringskassan och sedan faktiskt få rätt i den näst högsta rättsinstansen som finns i Sverige är helt sjuk. Jag, den lilla människan, har med mina ord och min förmåga att logiskt, och med fakta, argumentera för min ståndpunkt fått rätt mot den jätte som är Försäkringskassan.
Det absolut bästa med detta är att kammarrätten anser att det inte är okej med Försäkringskassans godtyckliga bedömningar när det kommer till barn med grav hörselnedsättning eller dövhet. Rättspraxis finns enligt lång tid tillbaka, och denna praxis ska fortsatt gälla enligt kammarrätten.
Än ska vi dock inte ropa hej.
Den sista instansen bland de allmänna förvaltningsdomstolarna är högsta förvaltningsdomstolen.
Högsta
förvaltningsdomstolens huvudsakliga uppgift är att skapa prejudikat,
vilket innebär att domstolen genom avgöranden vägleder domstolar och
myndigheter i hur gällande rätt ska tolkas och tillämpas. Det är bara i
vissa mål som ett avgörande kan ge sådan vägledning. Det finns därför
inte någon rätt att få ett överklagande av en kammarrätts dom eller
beslut prövat i sak av Högsta förvaltningsdomstolen. För att en sådan
dom eller ett sådant beslut ska tas upp till prövning i sak krävs att
Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd.
Högsta förvaltningsdomstolen får in ungefär 8 000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka två procent av dem får prövningstillstånd.
- See more at: http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/om-hogsta-forvaltningsdomstolen/#sthash.Tq7Z4n5O.dpuf
Högsta förvaltningsdomstolen får in ungefär 8 000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka två procent av dem får prövningstillstånd.
- See more at: http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/om-hogsta-forvaltningsdomstolen/#sthash.Tq7Z4n5O.dpuf
Högsta
förvaltningsdomstolens huvudsakliga uppgift är att skapa prejudikat,
vilket innebär att domstolen genom avgöranden vägleder domstolar och
myndigheter i hur gällande rätt ska tolkas och tillämpas. Det är bara i
vissa mål som ett avgörande kan ge sådan vägledning. Det finns därför
inte någon rätt att få ett överklagande av en kammarrätts dom eller
beslut prövat i sak av Högsta förvaltningsdomstolen. För att en sådan
dom eller ett sådant beslut ska tas upp till prövning i sak krävs att
Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd.
Högsta förvaltningsdomstolen får in ungefär 8 000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka två procent av dem får prövningstillstånd.
- See more at: http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/om-hogsta-forvaltningsdomstolen/#sthash.Tq7Z4n5O.dpuf
Högsta förvaltningsdomstolen får in ungefär 8 000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka två procent av dem får prövningstillstånd.
- See more at: http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/om-hogsta-forvaltningsdomstolen/#sthash.Tq7Z4n5O.dpuf
Högsta förvaltningsdomstolens huvudsakliga uppgift är att skapa prejudikat, vilket innebär att domstolen genom avgöranden vägleder domstolar och myndigheter i hur gällande rätt ska tolkas och tillämpas. Det är bara i vissa mål som ett avgörande kan ge sådan vägledning. Det finns därför inte någon rätt att få ett överklagande av en kammarrätts dom eller beslut prövat i sak av Högsta förvaltningsdomstolen. För att en sådan dom eller ett sådant beslut ska tas upp till prövning i sak krävs att Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd.
Högsta förvaltningsdomstolen får in ungefär 8 000 ansökningar om prövningstillstånd per år. Endast cirka två procent av dem får prövningstillstånd. (källa: http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/om-hogsta-forvaltningsdomstolen/
Nu väntar därmed två månaders väntan innan jag vet om Försäkringskassan kommer att överklaga. Får kassan prövningstillstånd är det nog kört, kört för oss och kört för alla andra föräldrar till barn med dövhet eller grav hörselnedsättning. Tar högsta förvaltningsdomstolen upp ärendet gör de det för att de anser att kammarrättens bedömning är fel och då hjälper det nog inte hur bra jag än är på argumentationsteknik. Då vinner Försäkringskassan.
onsdag 10 september 2014
Språk
Daddy, can we sit couch, eat dinner and watch film?
Den här meningen klämde unge herrn fram häromdagen och och jag blir så glad.
Så oändligt glad för att min lille pojke har fått möjligheten, och förmånen, till en artificiell hörsel som ger honom inträde till, och en naturlig plats i, det hörande majoritetssamhället. Med rätt förutsättningar och rätt stöd lär han sig inte bara ett utan två talade språk direkt från start samtidigt som han får lära sig så mycket teckenspråk som vi mäktar med. Det känns bra att kunna ge honom olika former av kommunikation, lika lite som jag vill att han ska vara utan teckenspråk lika lite skulle jag vilja att han var utan verbal kommunikation. Verbal och visuell kommunikation går hand i hand i min värld och till den dag Henry i vuxen ålder säger att han inte behöver teckenspråk kommer vi att fortsätta.
tisdag 22 juli 2014
Fågelbajs
Henry besitter en stark aversion mot fågelbajs. Fågelbajs är inte okej överhuvudtaget, inte på stolar, inte på leksaksbilar, inte någonstans faktiskt.
Under sommaren har Henry gått från "bajsfågel" till "fågelbajs" och idag kom även tecknet. Ett klart och tydligt fågelbajs framfördes.
Eftersom sommar innebär bad och inga hörapparater blir det mycket tecknande, nyttigt för oss alla. När så dagens fågelbajsepisod inträffade tänkte jag utmana honom lite. Istället för att gå fram till honom när illvrålet FÅÅÅÅGELBAAAJS ljöd över nejden och säga till honom att hämta spade för att ta bort den hatade klutten satt jag kvar i solstolen och tecknade istället. Jag hörde honom muttra "hämta gräven bort fågelbajs. MAMMA LÄMPA!!!!" Vi gick tillsammans till sandlådan, hämtade en spade och rengjorde rutschkanan.
Allt väl. Fågelbajset borta och rutschkanan klätterbar igen. Mamman nöjd över att sonen hängde med i tecknandet.
måndag 21 juli 2014
Vattkoppor
Det är högsommar, solen värmer och barnen badar. Henry har fått vattkoppor så vi får hålla oss hemma på tomten, han naken fri och glad som bara ett litet barn kan vara. Vattkopporna bekommer honom inte alls, han hade en lite släng när storasyster fick för några år sedan men då endast några koppor. Kanske har dessa koppor skapat en viss immunitet vilket gjort denna omgång så oändligt mycket lättare än vad det kan vara. Skönt för både honom och oss andra.
Storasyster är på minisemester hos mormor och morfar så idag har Henry och jag ensamma hängt under valnötsträdet större delen av dagen. Skönt och svalt under det bästa av skuggiga träd.
Glöm inte att sätta igång texningen, välj knappen "cc" eller "textning"
Storasyster är på minisemester hos mormor och morfar så idag har Henry och jag ensamma hängt under valnötsträdet större delen av dagen. Skönt och svalt under det bästa av skuggiga träd.
Glöm inte att sätta igång texningen, välj knappen "cc" eller "textning"
fredag 18 juli 2014
Finbesök
En eftermiddag i förra veckan spenderades i tystnad. En tystnad som bröts lite då och då av barnskratt. Vi fick besök, stängde av rösterna och började använda händerna istället.
Henry och storasyster mötte mamman med en stor kram, vi träffades under en timma i mars för första gången och mina barn hade inte glömt. Mamman och jag har pratat ganska mycket via datorn under snart två års tid men IRL har vi som sagt bara träffats en gång som hastigast. Jag hade berättat vem som skulle komma och hälsa på och efter en mycket snabb koll kom båda fram till att henne känner jag. Till människor de känner delar de gärna ut kramar. Efter ett snabbt konstaterande att det fanns en pappa med och två barn sattes det igång att leka. Med lillebror gick det snabbare men efter en liten stunds blyghet deltog även storasyster med glädje i leken. Att alla fyra barn kommunicerar på två olika språk verkade inte bekomma dem överhuvudtaget. Henry och storasyster tecknade så mycket de bara kunde och de verkade inte ha några större problem att kommunicera med varandra.
För min del är det mycket svårare. Som vuxen är det mycket svårare att släppa och bara hänga med i kommunikationen. Jag förstår så mycket mer än vad jag kan få fram själv och det är frustrerande (men nyttigt) att känna på hur det är att inte kunna kommunicera på den nivå jag skulle vilja. Tycker nog på det hela taget att det gick ganska bra iallafall. Vi hade en mysig eftermiddag under valnötträdets skugga, barnen badade och slängde vattenballonger på föräldrarna, vi fikade och jag fick lära mig hur ordet cricket tecknas på BSL (engelskt teckenspråk) när föräldrarna hittade barnens cricketslagträ. Cricket på svenska bokstaveras eftersom sporten inte direkt är gigantiskt i Sverige. Tecknet lagras i hjärnan under "onödigt vetande" och kommer därför att sitta där för all framtid. För så funkar min hjärna, det jag inte behöver komma ihåg sätter sig gärna.
http://kasshorsel.wordpress.com/
Henry och storasyster mötte mamman med en stor kram, vi träffades under en timma i mars för första gången och mina barn hade inte glömt. Mamman och jag har pratat ganska mycket via datorn under snart två års tid men IRL har vi som sagt bara träffats en gång som hastigast. Jag hade berättat vem som skulle komma och hälsa på och efter en mycket snabb koll kom båda fram till att henne känner jag. Till människor de känner delar de gärna ut kramar. Efter ett snabbt konstaterande att det fanns en pappa med och två barn sattes det igång att leka. Med lillebror gick det snabbare men efter en liten stunds blyghet deltog även storasyster med glädje i leken. Att alla fyra barn kommunicerar på två olika språk verkade inte bekomma dem överhuvudtaget. Henry och storasyster tecknade så mycket de bara kunde och de verkade inte ha några större problem att kommunicera med varandra.
För min del är det mycket svårare. Som vuxen är det mycket svårare att släppa och bara hänga med i kommunikationen. Jag förstår så mycket mer än vad jag kan få fram själv och det är frustrerande (men nyttigt) att känna på hur det är att inte kunna kommunicera på den nivå jag skulle vilja. Tycker nog på det hela taget att det gick ganska bra iallafall. Vi hade en mysig eftermiddag under valnötträdets skugga, barnen badade och slängde vattenballonger på föräldrarna, vi fikade och jag fick lära mig hur ordet cricket tecknas på BSL (engelskt teckenspråk) när föräldrarna hittade barnens cricketslagträ. Cricket på svenska bokstaveras eftersom sporten inte direkt är gigantiskt i Sverige. Tecknet lagras i hjärnan under "onödigt vetande" och kommer därför att sitta där för all framtid. För så funkar min hjärna, det jag inte behöver komma ihåg sätter sig gärna.
http://kasshorsel.wordpress.com/
söndag 8 juni 2014
Björnen sover
Jag hörde sång från rummet intill tidigare idag. Helt inne i sin egen värld sjunger
Henry Björnen sover med textraden "mant e inte fali
(upprepas många gånger). Bjönen sover i sitt lum. Mant e infali (upprepas ett par gånger). Tyvärr var Youtube och jag inte kompisar så textat blir det inte den här gången.
"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)