Nappar

Strax innan Henrys treårsdag började vi diskutera nappsituationen med honom. Han har alltid älskat sina nappar och därför tänkte vi att en lång och långsam tillvänjningsprocess krävdes innan det var dags att säga ett sista hejdå. Vi vet att hans tal är väldigt bra men hur det står till med språkförståelsen är svårare att veta, det är relativt vanligt att barn med grava hörselskador har en sämre språkförståelse jämfört med fullt hörande barn så vi tog det säkra före det osäkra.

Jag tycker att tomten ska få dina nappar. Du är ju stor pojke nu. Henry tittade på mig och nickade allvarlig, ja, jag är stor pojke nu. Jag behöver inte mina nappar, tomten ska ge mina nappar till en bäbis.

Med jämna mellanrum har vi pratat om att tomten ska få napparna för att sedan ge dem vidare till små bebisar som verkligen behöver ha napp. Varenda gång har Henry tyckt det varit en bra idé, jag är stor nu.

Någon vecka innan jul ställde jag samma fråga igen men denna gången fick jag följande svar; jag är inte stor pojke längre, jag måste ha min napp. Jag vill inte ge min napp till tomten. Läppen darrade lite och ögonen fuktades lätt.

I lördags var det då dags för den stora dagen. Henry och jag gjorde ett fint kuvert som han dekorerade med en lila fjäder. Han fick själv stoppa i sina nappar och sedan gick hela familjen ut till postlådan. Henry gick först och höll stolt sitt kuvert. Han lyfte handen mot inkastet och sedan tvekade hela ungen, det syntes på honom hur osäker han var. Ska jag verkligen ge bort mina nappar nu? Är jag redo för det här? Efter lite uppmuntrande tillrop petade han in kuvertet och fick jubel och applåder tillbaka.

Vid läggdags slog det honom, jag vill ha mina nappar nu grät han. I 15 minuter låg han i sin säng och grät och sedan somnade han. Dagen efter passade vi på att kolla brevlådan och kan man tänka sig, tomten hade hämtat napparna och lämnat ett paket! En mycket nöjd Henry berättar nu för allt och alla att han lämnade sina nappar till tomten och tomten gav honom en räcerbil.

Hur har det gått då? Inte en enda gång har han frågat efter sina nappar. Jag tänker att han helt och hållet förstod konceptet lämna-napparna-till-tomten. Han förstod innebörden och han förstod konsekvenserna av beslutet.

Jag är mäkta stolt över min lille nappfria pojke!