TUFF

Ännu en veckas TUFF-utbildning är till ända och vi har officiellt kommit halvvägs in i våra 240 timmar. Jag känner en otrolig glädje men samtidigt en lika otrolig frustration. Glädje över att få möjligheten att få lära mig detta fantastiska språk. Teckenspråk. Att upptäcka att jag förstår mer än jag tidigare förstått, att jag kan titta på program som Profilerna och förstå sammanhanget och en hel drös tecken.

Samtidigt frustration över att jag inte kan mer, att jag har svårt att själv producera något vettigt. Jag känner en enorm frustration (och stress) över att vi nu är halvvägs. När mina 240 timmar är slut har jag totalt pluggat teckenspråk under 10 veckor. 10 veckor är på tok för lite för att kunna lära ett nytt språk.

Varför kan inte vi som vill kunna få obegränsat med timmar? Så många familjer väljer att inte utnyttja sin rätt till TUFF-timmar, nog skulle dessa timmar kunna användas av dem som vill?

Barnens TUFF

Vår fjärde TUFF-vecka är tillända och det känns alltid lika tråkigt att behöva åka hem. Jag blir så otroligt motiverad av att få sitta i skolbänken, lära en massa nya saker och utmana mig själv. Utmana mig själv att våga använda ett språk jag långtifrån kan. Utmana mig själv att stå inför en klass och teckna, våga släppa på det där kontrollbehovet och tillåta mig själv se ut som en idiot.

Barnen har haft en fantastisk vecka. Storasyster älskar att komma till Önnestad och hon längtade i flera veckor innan vi skulle iväg. Henry tycker också det är otroligt kul att få leka med alla barn och jag tror att han inför nästa besök kommer att ha stenkoll på vad vi ska göra. Större delen av skolan är tom eftersom TUFF-utbildningen alltid ligger på loven så ungarna är fria att springa runt som galningar, vilket de i allra högsta grad gör. De lär sig även en massa nya tecken och framförallt Henry tecknar mycket mer nu än vad han gjorde i början av veckan. Nu gäller det att försöka hålla igång tecknandet fram till höstlovet och nästa TUFF-vecka.

Jag tror att det är väldigt viktigt för barnen att få gå på dessa typer av familjeläger, eller vad man vill välja att kalla det. Syskonen får träffa andra barn som också har syskon med en funktionsnedsättning (på TUFF-veckorna är det främst hörselnedsättning och Downs syndrom som föranleder närvaro) och barnen som själva har en funktionsnedsättning får träffa andra barn som liksom de själva inte helt följer normen. Ingen är konstig för att de är annorlunda och alla hänger på, utifrån ålder och förmåga.

Idag bjöd tolkeleverna, som under TUFF-veckan har hand om barnpassningen, på en liten avslutningsshow. Henry satt i mitt knä med munnen vidöppen och bara lyssnade och tittade medan storasyster satt på golvet framför scenen med de lite större barnen. Hon var otroligt inne i showen och när den absoluta favoritlåten alla kategorier; Let it go, från filmen Frozen (Frost på svenska) tecknades av självaste Mega Vega satt hon och sjöng med, alldeles stilla och med tårar i ögonen. Efteråt gick hon fram till Vega (som jobbat som lärare under veckan) och bara kramade henne. Total och tvättäkta lycka. Har en känsla av att lilla damen kommer att leva på den här upplevelsen under en mycket lång tid.

Originalversionen av Let it go, och som storasyster kollat ganska mycket på:

P4 Radio Kristianstad

Lokalradion kom på besök i torsdags och jag blev intervjuad tillsammans med två mammor, en tolkelev och två barn. Syftet med intervjun var att se vad som händer runt omkring Kristianstad under sportlovet och besöket på TUFF var en del av programmet. Hela inslaget varade väl i 3-4 minuter och efteråt tittade vi på varandra och undrade vad vi sagt. Programmet gick live och det var himla kul att få se hur livesänd radio fungerar. Trots att det är ganska vidrigt att lyssna på sig själv är det också väldigt intressant att analysera hur jag framför det jag vill säga. Kontentan får väl bli att jag pratar alldeles för snabbt och har en synnerligt vacker sydhalländsk dialekt...

Inslaget kan höras här, cirka 2 timmar och 34 minuter in i programmet, och transkription följer nedan (inte helt korrekt men i det stora hela okej)

Cirka 2:34 in i programmet.

Programledare: Nu är det hög tid att faktiskt rikta blickarna mot Önnestad för där finns Önnestads Folkhögskola. Och vi har pratat om det innan i förmiddags det här om barnpassning och vi pratade också om barn med särskilda behov och teckenspråk är ju ett sådant behov. Dajana har åkt dit, föräldrar och barn som använder teckenspråk i vardagen går just nu på en teckenspråkskurs den här veckan, under sportlovet.  Samtidigt som deras barn då tas omhand om av studenter på utbildningen, på den här teckenspråkstolkutbildningen. Så Dajana, vem är det du har haffat så här dags?

Reporter: Nu ska vi prata med tre av föräldrarna som går en utbildning som heter TUFF, eller kallas för TUFF och som man brukar arrangera på olika lov då, på sportlovet eller på höstlovet och även under sommaren för att lära sig kommunicera med sina barn som använder teckenspråk i vardagen, och det behöver inte bara vara barn som är döva utan det kan vara barn som använder teckenspråk av andra skäl. Tre mammor har vi med oss, de heter Emma Pritchard, Jenny Böös och Helena Bernsheim, och när jag kom in här i ett av klassrummen som ni använder så ställde jag mig framför den här tavlan med teckenspråkets bokstäver och försökte teckna mitt eget namn och det är ju inte så svårt att lära sig tecknen men det är svårt att lära sig att göra det fort. Så jag undrar hur lång tid tar det att lära sig teckenspråk, till exempel ett vanligt, alltså att man kan prata i ett vanligt sammanhang, vanliga vardagsmeningar någorlunda fort?

Emma: Jag tror att det tar ett tag, jag är inne på min fjärde vecka och jag är absolut inte där. Vissa delar klara jag väl av, liksom presentera mig själv och berätta vem jag är, var jag bor och vad jag jobbar med. Jag klarar av att köra enkla konversationer med mitt barn som är tre så det är liksom väldigt väldigt låg nivå. Men det går ändå hyfsat snabbt att bygga upp ett teckenförråd, men det svåra är inte att kunna en massa ord och bara stapla ord utan det svåra är ju att få ihop det till en helhet. Teckenspråket är ju väldigt visuellt så det gäller liksom att glömma svenskan och tänka i bilder och illustrera det man vill säga istället för att bara stapla en massa tecken och det är det som jag tycker är absolut svårast.

Reporter: Det säger Emma. Omprogrammera sin hjärna lite grann eller?

Emma: Absolut! Det är…det är ett helt annat sätt att tänka när man kommunicerar och talat språk är man så van vid att det följer en viss ordning och med teckenspråk måste man helt och hållet ändra sättet man tänker på och det tar, jag kan känna nu efter fjärde gången att nu är det vissa grejer som har klickat;just det, det är så det hänger ihop. Men det tar tid.

Reporter: Jenny, beskriv hur utbildningen ser ut, är upplagd här under veckan.

Jenny: Den här veckan består av i princip nio till fyra, blandade lektioner. Vissa önskemål har vi fått göra sedan tidigare omgångarna vi varit här och som jag har märkt denna veckan har kommit upp nu och det är ju uppskattat. Lite olika inriktningar på lektionerna är det.

Reportern: Och Helena, hur har era barn lärt sig teckenspråk? Jag tänker mig att små barn kan hitta på egna tecken som när man leker och fantiserar och så, och som inte är vedertagna. Hur har de lärt sig teckenspråk från första början, eller lär de sig i takt med att ni gör det?

Helena: De lär ju sig i takt med att vi gör det. Och sen när de är här under dessa veckorna får de ju vara med teckentolkarna som ju läser till teckenspråkstolk. De är ju med dem och där har de ju jättemycket teckenspråk också så det är ju vi och dem som gör mycket att de lär sig. För de får ju ingen annan utbildning än det vi har att ge dem.

Reportern: Skulle fler behöva lära sig teckenspråk? Skolpersonal exempelvis. Förskolepersonal eller andra som kommer i kontakt med barn och unga som använder teckenspråk i sin vardag

Jenny: Absolut. Det är ju jätteviktigt. I den kommun som vi bor i där har man fått TAKK och det är ju ett kompletterande kommunikationsverktyg. Det är inte samma som teckenspråksutbildning men dock. Och det har varit väldigt uppskattat för våra barn där all pedagogpersonal har den utbildningen.

Reporter: Och vilken kommun är det?

Jenny: Ängelholms kommun

Reporter: Vi ska alldeles strax prata med några av studenterna som läser till teckenspråkstolkar på folkhögskolan. De tar hand om de här föräldrarnas barn mendans föräldrarna då sitter i skolbänken, och vi får se om vi kan prata med några barn också

Musik till ca 2:42

Programledare: Radio Kristianstad sänder från Önnestads folkhögskola där Dajana är på plats och barn och ungdomar som passas för att föräldrarna pluggar just till tecken, eller lära sig bättre om teckenspråket som barnen också behöver. Har du hittat några barn?

Reporter: Det har jag minsann, två små pojkar. En som heter, vad heter du?

Oscar: Oscar

Reporter: och så var du fem år?   

Oscar: Ja. 

Reporter: Och så har vi din kompis som heter?

Matteus: Matteus

Reporter: och du var sex år? 

Matteus: Ja 

Reporter: Och så visade nig mig här hur ni tecknar era egna namn. Jag tyckte det gick väldigt fort. Är det svårt att lära sig? Vad säger du Matteus?

Matteus: Nä, men ibland jag nabb.

Reporter: Ibland är du snabb? 

Matteus: Ja. 

Reporter: Tycker du mamma är duktig? Eller pappa, vem är det du har med dig här? 

Matteus: Båda två. 

Reporter: båda två? Ja? Är de snabba på att lära sig? 

Matteus: Ibland. Reportern skrattar lite. 

Reporter: Ibland? Ibland inte? Och ni har ju haft några ledare med er här under sportlovsveckan och gjort lite roliga saker med dem har jag fått reda på. Vad gjorde ni för något igår? Oscar? Åkte ni till någon annan stad kanske?

Oscar: Va… vi var i Malmö

Reporter: Och var på museum, eller hur? Vad gjorde ni där då?

Oscar: Målade oss i ansiktet.

Reportern: (skrattar lite) Målade varandra i ansiktet kanske?

Matteus: Nej. Titta i spegel och måla sig (Matteus pratar lite men det är lite svårt att uppfatta vad han säger.)

Reporter: Jennie Blomqwist är en av studenterna som läser till teckenspråkstolk och som är barnpassare, nanny kanske man ska kalla dig, under veckan. Du har läst i två terminer?

Jennie: Nej, i två och ett halvt år.

Reporter: Hur, vad är det för skillnad på att prata teckenspråk med vuxna och med barn, eller finns det någon skillnad?

Jennie: Det är ganska stor skillnad. Barn är väldigt snabba, oftast inte lika tydliga och man får tänka till för att förstå dem

Reporter: Kan det vara så att de rent av hittar på egna tecken som man får luska ut vad det betyder egentligen?

Jennie: ja, det kan de göra. Det händer ofta.

Reporter: Hur kommer det sig att du valt just den här utbildningen?

Jennie: Jag har valt den för att min son också är döv. Så när han var ett år, ett och ett halvt år fick jag reda på att han var döv funderade jag på om jag också ville lära mig teckenspråk och då hamnade jag här.

Reporter: Vad, när man är teckenspråkstolk, vilka situationer kommer ens kunskaper till användning, alltså var jobbar man, rent konkret?

Jennie: Alltså man kan ju jobba överallt där det behövs en tolk. Du kan jobba på, du kan få ett tolkuppdrag på en vårdcentral, på ridskola, på personalmöte, föräldramöte. Där man behövs helt enkelt

Reporter: och ni som går utbildningen är ju ute också mycket i, dels på praktik men så är ni tex ute på stan, i vardagssituationer och lär er att tolka. Att inte bara sitta i klassrummet och arbetar på det klassiska sättet. I er utbildning ingår något som kallas för dövkultur har jag läst mig till. Vad är det för någonting egentligen?

Jennie: Vi får lära oss lite om dövas historia, lite om olika kända döva personer, ja och hur samhället, dövsamhället, ser ut till skillnad från det hörande samhället.

Reporter: Om du skulle befinna dig utomlands exempelvis. Skulle du kunna tolka någon som pratar teckenspråket fast som är baserat på exempelvis spanska eller franska.

Jennie: Kanske inte tolkat men jag hade nog om jag själv hade träffat en döv spanjor så att säga hade jag nog förstått mycket lättare genom teckenspråket än det talade språket. Tror jag.

Reporter: Säger Jennie Blomqwist som är en av studenterna på Önnestads folkhögskolas teckenspråkstolkutbildning.

Intervjun slut.

TUFF - dag tre

Halvvägs igenom veckan nu och förutom att magen mår sådär av maten är allt bra. Har kommit igång med tecknandet nu och hade behövt en vecka till för att riktigt komma in i språket. Efter varje TUFF-besök vill jag börja läsa teckenspråk på riktigt men det blir svårt att praktiskt genomföra det, tyvärr.

Idag har vi haft konversation, orala komponenter och spel på schemat. Orala komponenter ingår i de tecken som kallas för genuina tecken, dvs tecken som inte har en svensk munrörelse eller som kan översättas till ett direkt svenskt ord. (Fick jag rätt på det, ni som jag konsulterade?) Finns massor av dessa tecken och det är de, tycker jag, som gör teckenspråket så spännande, vackert och levande. Ett litet tecken kan uttrycka så mycket. Valde att gå i den svåra gruppen och lyckades översätta meningar som Jag tycker om väldigt många saker men jag är verkligen intresserad av språk där vi fick in inte ett utan två genuina tecken [pi]-väldigt och [i]-intresserad av. Dagens favorit; [U] - kisa lite med ögonen, forma munnen till ett u, forma händerna till uppåtriktade klor och för dem åt höger med små upprepade nedåt rörelser och mena tvivla på. Två tecken för att säga Jag har mina betänkligheter. Älskar't!

TUFF-vecka nummer fyra

Vi har nu nästan kommit halvvägs genom vår TUFF resa vilket känns oerhört jobbigt, efter den här sportlovsveckan har vi bara sex veckor kvar och sedan är våra teckenspråkstimmar slut. Efter de 240 timmar vi så generöst får av staten är slut får vi försöka hålla våra kunskaper levande på annat sätt. Med tanke på hur lite teckenspråk jag kan nu, efter snart fyra veckors studier, kan jag inte tänka mig att jag kommer att ha särskilt bra koll när resterande sex är slut.

Ja ja, vi är inte där ännu. Den dagen den sorgen liksom. Nu har vi iallafall kommit igång med vecka fyra, hela familjen är installerade på Önnestads folkhögskola. Vi har blivit tilldelade våra obekväma sängar och ätit ett par delikata översaltade måltider. Vi har tagit oss igenom första dagens oerhörda ringrostiga känsla och landat direkt i avläsningsövningar och textöversättningar. Barnen leker som tokar och är allmänt lyckliga över att vara på plats.

Eftersom jag inte fick ledigt från jobbet i höstas (och inte direkt bråkade om det eftersom jag var helt ny på jobbet) är det ett helt år sedan vi var här senast. Man tappar oerhört mycket när man som vi inte tecknar på heltid men en hel del sitter faktiskt kvar, vilket är skönt. Annat sitter inte alls men så är det väl, vissa saker sätter sig lättare än andra. Upplägget den här gången är lite annorlunda jämfört med tidigare, istället för att hamna i en grupp i början av veckan och sedan vara i den gruppen resten av veckan fick vi nu en lapp med de olika momenten som ska gås igenom under veckan. På lappen fick vi självskatta oss utifrån lätt, medel och svårt. Extremt lurigt att försöka hamna på rätt nivå men samtidigt en bra övning. Det är också skönt att kunna välja en svårare nivå på ett ämne men lättare på ett annat. Idag blev det svår avläsning (matsmältningsapparaten - sketasvårt, vinframställning- lite lättare) medel på frågor (ögonbryn upp på ja eller nejfrågor, ögonbrynen ned för frågeordsfrågor som vem, vad, varför, vilken, hur, när, var) samt svår textöversättning (hur svårt som helst, handlade om vattenfarkoster som lastfartyg, kryssningsbåtar, segelbåtar och världsomseglingare...).

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar. Längtar redan!

TUFF - dag fem

Sista dagen idag, en halvdag som avslutats nästan innan den satt igång känns det som. Åter igen en ny lärare, det är nyttigt och bra att alltid ha olika lärare och jag är glad att så många lärare finns på plats för att undervisa oss. Önnestad har tre döva lärare och ungefär lika många hörande så åtminstone två av dagarna har vi döva lärare. Den här gången blev det bara en dag, på grund av den fruktade vinterkräksjukan.

Åter igen lämnar jag TUFF med känslan att jag bara vill ha mer mer mer mer. Vi har använt ungefär 30% av våra tilldelade timmar, ytterligare 24 timmar försvinner i höst då vi kör en vecka TUFF till. Nästa sommar siktar vi på en vecka på Västanviks folkhögskola i Leksand och en på hemmaplats, 48 timmar till puts väck och vi har använt mer än hälften av de få timmar vi har. En skrämmande tanke. Som tur är, och jag väljer att säga tur här, är Henry än så länge inte är beroende av teckenspråk endast för hans kommunikation. Hade det varit så hade jag haft ren och skär panik vid det här laget, visst lär man sig mycket under en vecka men tre lägerveckor per år under ett fåtal år räcker inte. Är man inte ett språkgeni så GÅR DET INTE ATT LÄRA ETT SPRÅK PÅ 10 VECKOR!!!!!

Nog om detta. Det är som det är tills den dagen vi kan övertyga politikerna att ge dem som önskar så mycket teckenspråk som behövs. Under en promenad med Henry, hans skottkärra (för det är klart att den skulle med på en liten utflykt) och storasyster kom jag fram till att jag faktiskt klarar att teckna riktigt vardagliga och basala meningar. Storasyster frågade om vi skulle gå och fika på caféet och jag kunde faktiskt teckna att nej det skulle vi inte idag men imorogn kanske vi kan äta frukost där. Jag kan fråga en blånekande Henry om det kommit något i blöjan och vi kan prata om saker vi ser så länge det handlar om enklare saker. Nu gäller det bara att hålla igång tecknandet till höstens kurs.

TUFF - dag fyra

Mycket översättningsövningar idag, både enskilda meningar för att öva på att använda verbet har som har ett tecken för hjälpverbet har (happ)och har inte (fu) och ett annat för verbet har, och textöversättning av en liten berättelse. Texterna var tagna från boken "Är du verkligen döv? Du ser ju så pigg ut?", för övrigt en väldigt läsvärd bok; tankeväckande, rolig och tragisk på samma gång. Galet svårt att översätta en hel text men en bra och nyttig övning, att lära sig att inte slaviskt följa texten är lite lurigt. Min mening, "har du berättat för din kompis att han är snäll? valde jag att översätta "din kompis (liten micropaus) happ berätta han snäll du? Det visade sig att jag hade valt att topikalisera meningen och gå ifrån standarduppbyggningen SVO (subjekt verb objekt) och lyfta fram kompisen som meningens huvudtema. Vet inte riktigt varför jag gjorde så, det bara kändes bra.

Vi körde också en övning där alla i klassen fick varsitt papper med 10 rutor på, i rutorna skulle vi skriva ord vi inte kunde inom ett självvalt område. Totalt 90 ord från allt mellan himmel och jord, från mina vårdbidragsrelaterade tecken till sagotecken, tandvårdstecken och länder. Våra lärare, som filmar alla tecken och skickar ut på skiva, kommer att ha mycket att göra.

Sista timman av undervisningsdagen ägnades åt tolkinformation, vem som får använda tolk, i vilka situationer, vem som står för notan, hur man går tillväga för att beställa tolk. Vi har ju den fantastiska turen att vi har bästa tolkkusinen i närheten och hon har ställt upp att tolka vid ett tillfälle när Henry varit på simskola. Han var intresserad och uppmärksam på henne samtidigt som det var skönt för mig att inte både försöka hålla klumpen och teckna samtidigt. Vi kommer definitivt att boka tolk "på riktigt", det handlar mest om att fatta lite mod att faktiskt kontakta tolkcentralen.

Det kommer snart en liten nästkusin till familjen, en nästkusin som kommer att få teckenspråk med bröstmjölken, en nästkusin som bara är tvåochetthalvt år yngre än Henry. Åter igen, lyxen i att flera i familjen är/kommer att bli teckenspråkiga. Bästa känslan!

Tillbaka till Tuffen igen. Maten på det här stället må vara under all kritik, maken till saltälskande kökspersonal får man nog leta efter, men åh vad barnen älskar "sina fröknar". Eleverna på tolkutbildningen har hand om barnpassningen och de hittar verkligen på en massa saker under veckan. Barnen är helt slut efter 4,5 dagar här! Småttingarna håller sig mest hemma, de sjunger en massa, pysslar, ritar, målar och leker leker leker. Samtidgt får de en massa tecken hela tiden. Idag kom vi till barnpassningen och möttes av en färgtäckt Henry; Titta mamma, Henny måla fint! Lolit måla! Storasyster som går i mellangruppen har varit iväg på museum, på teater, till ishallen, på lekplatser och också hunnit med att få ett besök av polisen. I början av veckan fick de större barnen  besök av en polis som berättade om vad polisen pysslar med, barnen hade fått se handklovar och stora ficklampor och det hela hade varit väldigt spännande. Mycket snack om fängelse efteråt.

Barnen har otroligt kul tillsammans, hörselstatus och eventuella andra funktionsnedsättningar spelar ingen roll över huvud taget, här finns barn med Downs Syndrom, barn med hörapparater, barn med CI, pi-döva barn och hörande barn. Alla leker tillsammans och kommunicerar på alla möjliga sätt. Härligt att se!

TUFF - dag tre

Den stora TUFF-tröttheten har kickat in hos de flesta närvarande, både barn och vuxna. Onsdagarna är alltid den jobbigaste dagen av någon outgrundlig anledning. Imorgon kommer att kännas lättare, tiden kommer att gå alldeles för snabbt och redan på fredag vid lunch är det slut för den här gången. Det är oftast först på torsdagen jag kommit igång ordentligt och jag skulle så väldigt gärna vilja fortsätta en vecka till för att riktigt komma in i lärandet.

Förmiddagspasset användes till att försöka banka in alla dessa småord (ex ibland, eventuellt, kanske, måste, ska, eller, brukar, behöva osv) som är så svåra att komma ihåg, för att få in lite fler moment bokstaverades orden för att sedan tecknas. Så, både bokstavering (som för övrigt borde vara förbjudet för ord med fler än fyra bokstäver. Inte okej, Språkrådet, att det inte finns tecken för clementin och andra långa ord. Tecken tack!) och avläsning samtidgt som glosinlärning. Innan lunch hans det också med lite genuina sammansatta tecken, som en fortsättning på gårdagens avslutande sammansatta tecken.

Lunchen var vidrig, hur man kan misslyckas med en enkel sak som köttfärssås och spaghetti gär över mitt förstånd, men det går tydligen utmärkt om man tappar både saltkar och pepparkar i samma bytta köttfärs.  Efter den riktigt smaskiga och delikata lunchen hoppade vi över till lite fasta orala komponenter, det vill säga tecken som inte har ett svenskt motsvarande ord. HYFF, PAFF, OMY, PY, PIE, PÄ som alla betyder en massa olika saker. Framåt eftermiddagsfikat lite avläsningsövning framför datorskärmen och sist på dagen översättningar från svenska till teckenspråk. Något slut i pallet efter denna dag.

TUFF - dag två

Självförtroendet, som var gott efter gårdagens skoldag, fick sig en ordentlig törn direkt vid den inledande övningen på morgonen. Ny dag och ny lärare och nytt sätt att teckna. Snabbt gick det och mindre tydligt var det, men så småningom blev det bättre. Precis på samma sätt som olika människor pratar på olika sätt tecknar givetvis olika personer på olika sätt. 

Större delen av dagen ägnades åt meningsbyggnad, frågefraser, påståendefraser och avläsning, allt i en salig blandning. Nyttigt och roligt och kul att för första gången i vår teckenresa inte bara nöta in en massa olika tecken utan också att bygga meningar och beskriva saker och tänka på hur rummet kan användas för att beskriva lägen, vem som finns med, var de finns i förhållande till varandra och så vidare.

Eftermiddagen ägnades åt sammansatta ord, både tecken som är svenskpåverkade, dvs tecken där två tecken sätts samman till ett och där det svenska ordet är samma som tecknet, som badboll eller cyckelkorg och genuina tecken som exempelvis nyttig och läxa där två tecken är sammansatta till ett helt eget ord.

Efter skoltid fixade vi årets första grillning. Kvällsmaten på det här stället är mindre bra och helfabrikatet rosa svampiga kyclingnuggets går helt bort. Oätliga bitar ugnsbakat restavfall i panering tillsammans med översaltat ris och sötsur sås på flaska är inte ok att betala för så med lite hjälp av lärare fixades grill och picnicbord fram och halvgemensam grillkväll råddades ihop. Morgondagens kvällsmat pizza föranleder ett besök till Kristianstad...

TUFF - dag ett

Vi börjar känna till rutinerna vid det här laget; frukost på vägen hit, lämning av barnen och sedan dagens första kaffepaus innan undervisningen sätter igång framåt halv elva. Storasyster lämnade sig själv i mellangruppen med orden "jag är här nu" medan Henry nöjt lekte med alla roliga leksaker i lilla gruppen. Svårlämnade är de inte. 

Nytt för året är att Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, delat in TUFF i tre delar; bas, fortsättning och fördjupning. Vi har nu tagit oss till basgrupp 3, inte helt nybörjare men inte långt ifrån. Satte igång med riktningsstyrda verb och gick sedan vidare med beskrivningar. Att gå ifrån svenskans alla ord och istället tänka i bilder är inte helt lätt, speciellt när man som jag inte är så spatialt medveten...

För min fel tycker jag att det är oändligt lättare att förstå och avläsa än vad det är att själv teckna, kanske är det perfektionisten i mig som kommer fram och som hindrar mig, som stör mig eftersom jag vet att det blir fel. Glädjande nog förstod jag mycket, mer än vad jag trodde. Visst är tecknandet på en enkel nivå men att ändå förstå ett sammanhang, att kunna förstå instruktionen och små anekdoter gör att självförtroendet får en skjuts framåt.

Den här veckan är nog hälften av familjerna här inte pga hörselnedsättningar utan pga andra funktionsnedsättningar där teckenspråk behövs. Dyspraxi och Downs syndrom blandas med hörapparater och CI'n, barnen har kul tillsammans och ser varandras likheter och olikheter. Nyttigt och lärorikt för alla.

Tuff-dags igen

Vi packar och förbereder oss inför fem dagar på Önnestads Folkhögskola. Ser inte fram emot salt mat och obekväma sängar men däremot massor av teckenspråk och gemenskap. Gemenskap med människor vi känner och människor vi inte känner men där vi alla har en sak gemensamt; våra barns behov av teckenspråk och vår önskan att kunna ge dem valmöjligheten att välja språk utifrån situation.

Jag är helt överväldigad av den respons jag fått från mitt förra blogginlägg och jag förundras återigen av sociala medier och hur tankar och åsikter sprids. Häftigt, glädjande och lite läskigt.

Tack.

TUFF - sista dagen

Jag är definitivt inte riktigt redo att åka hem och behöva fokusera på det vanliga livet igen. Att befinna sig här, på en plats där alla har liknande upplevelser och erfarenheter, där önskan att kunna kommunicera med sina barn på mer än ett sätt är gemensam, är skönt. Det är skönt att vara tillsammans med människor som förstår och kan relatera till samma saker. Trots att vi alla befinner oss i olika faser av livet har vi mycket gemensamt och det är skönt att få träffas, umgås och byta erfarenheter.

Vi har nu använt två av våra tio tuff-veckor och jag börjar redan mentalt stressa lite över att våra timmar snart är slut. 240 timmar är ALLDELES för lite för att kunna lära ett helt nytt språk, hur ska jag kunna lära mig tillräckligt för att "säkra vardagskommunikationen" på bara 10 veckor? Visst har jag hyfsat lätt för språk men att lära så mycket på så kort tid känns som en omöjlighet.

Tydligen är det väldigt få föräldrar som utnyttjar alla sina timmar och det är tal om att timmarna ska reduceras. Jag hoppas verkligen att det inte blir så, att de som faktiskt vill lära har möjligheten att göra så. Vi har valt att lära oss teckenspråk och därför vill vi verkligen få möjlighet att kunna lära oss. Många föräldrar väljer bort teckenspråk, av olika anledningar, men vi har valt en väg där vi vill kunna prata OCH teckna med vår son.

Jag hoppas innerligt att vi kommer att få chansen att göra så.

TUFF - dag fyra

En mycket nöjd och lite trött tjej kom in från tältet strax efter klockan sju imorse. Jag är så glad att jag gjorde det sa hon så där lillgammalt som bara en fyraochenhalvtåring kan säga.

Det märks att vi alla börjar bli trötta, barnen är lätt hysteriska och vuxendeltagarna fnittrigare än tidigare. Jag önskar dock verkligen att vi kunde hålla på en vecka till. En vecka är alldeles för litet, en börjar just komma in i det hela och så är det dags att åka hem igen. En helgs paus och sedan en vecka till hade varit helt perfekt. Eller två veckor. Eller kanske tre. Eller kanske till och med massor.

TUFF - dag tre

Det märks att alla börjar bli trötta nu. Barnen har fulla dagar med massor av organiserad lek under lektionstid och sedan massor av oorganiserad dito efter middagen och innan det är dags att stupa i säng. Vi vuxna, som kanske inte alla är så vana vid att sitta och lära oss saker hela dagarna, är också ganska trötta. Har för mig från förra TUFF-veckan att onsdagen var värst just trötthetsmässigt men att det sedan blev lite lättare igen.

Idag testades ett alldeles nytt grepp för grupp B och C (dvs inte helt gröna men inte heller fullblodsproffs) som tillsammans i grupper om två utförde olika uppdrag under dagen. Allt ifrån legobyggande och bakning till origamivikning och drakbyggande, allt på teckenspråk. Eller kanske är det mer rättvisande att kalla det för "gestikulerande och allmänt viftande" och inte teckenspråk....? Helt ok trots att jag personligen föredrar ett mer strukturerat lärande, kanske är det jag som är gammalmodig?

Framåt eftermiddagen var det teaterdags för alla barn och alla vuxna. Teater Martin Mutter från Örebro är på turné och gjorde en avstickare till Önnestad, bara för oss. Föreställningen Nu är jag här! ges på talad svenska och svenskt teckenspråk. Tror att föräldrarna, jag iallafall, fick minst lika mycket utav teatern som barnen, fantastiskt bra roligt sorgligt skrattigt och gripande. Till och med Henry hängde med och var intresserad ett bra tag.

Nu är det kväll och storasyster ska för första gången sova i tält. Tillsammans med idolfröknarna och de stora barnen. Mamman som stannar inomhus är grymt nervös och inte, absolut inte, redo för att hennes lilla fyraochetthalvtåriga bäbis ska sova borta, utomhus, i ett tält...

TUFF - dag två

Maken fick köra hem och stormutvärdera hemmet efter Simones framfart. Nedblåst staket, urblåst carportfönster och avblåst båtfönster verkar vara de största skadorna. Framåt barnhämtningsdags kom han tillbaka från Kullabygden och redo för mer teckenspråk.

Jag kan efter idag teckna begreppet"orala komponenter", bra att kunna. Ännu bättre är att veta vad orala komponenter är för något. Kortfattat kan en säga att tecken som inte har en svensk munrörelse kallas för orala komponenter. Hyff och pi och paff och omy är exempel på orala komponenter, tecken som inte har en svensk munrörelse utan är genuint teckenspråkiga. Himla roliga och framförallt praktiska tecken att kunna använda.

En av övningarna under dagen var att berätta om vad vi gör/är om tio år. "Om tio år är jag pi bra på teckenspråk" tyckte jag och läraren la till "om tio är är du tolk". Åh vad jag skulle vilja läsa teckenspråk på heltid och oj vad det skulle vara svårt att genonföra. Tolkutbildningen här på Önnestads Folkhögskola sträcker sig över fyra år, heltidsstudier under fyra år med en pendlingsväg på en timma enkel resa och endast studiemedel från CSN som inkomst (och detta under bara fyra terminer eftersom CSN har en maxgräns på tolv terminer) funkar inte riktigt tillsammans med husägande och familjeliv. Men vem vet, kanske kommer det att fungera bättre en vacker dag. Jag hoppas iallafall att chansen/möjligheten till ordentliga studier i teckenspråk kan infrias någon gång i framtiden.

Trötta barn efter en dags ordentlig lek

TUFF - dag ett

Lämnade hemmet ganska tidigt imorse. Fick två vuxna och två barn påklädda, tandborstade och hårborstade, bilen packad till bristningsgränsen (vi ska ju faktiskt vara borta i hela fyra nätter. Faktiskt.) och redo för avfärd på under 40 minuter. Imponerad av vår effektivitet.

Framåt tio-tiden var barnen lämnade på "dagis" och vi redo för teckenspråk, och där kom första knäcken på självförtroendet. Indelad i en mammagrupp och en pappagrupp, oavsett kunskapsnivå, för en första gemensam övning skulle både hjärna och ögon och händer koordineras till något som skulle kunna föreställa teckenspråk. Gick sådär i mitt fall. Gick ännu sämre när jag såg hur fantastiskt vissa tecknade ( att de sedan gått på oändligt många fler kurser har faktiskt inte med saken att göra. Överhuvudtaget). 

Efter lunch delades vi upp i kunskapsgrupper, A till D. B för mig så inte totalnybörjare. Kom igång bra, pratade om hösten, jakt, skog och lite Öresundsbro innan stormen Simone kom in över Skåne och ställde in eftermiddagens lektioner. Dålig stil av henne tycker jag....

Hoppas således på en stormfri morgon så att vi har några lärare på plats. 

TUFF dag 1

Imorse packades barn och halva (hela) bohaget in i bilen för transport till den stora metropolen Önnestad för fem dagars teckenspråksutbildning på Önnestads Folkhögskola. Som förälder till ett hörselskadat barn har vi hela 240 timmars på oss att lära ett helt nytt språk; svenskt teckenspråk. Det hörselskadade barnet själv har inte samma rätt till teckenspråket, men det är ett helt annat inlägg som vi kan ta en annan dag. Sveriges politiker har gentilt beslutat att 240 timmar räcker så här befinner vi oss nu, redo att erövra ett nytt språk.

Veckan har börjat lite väl lugnt för min del, vi började med en halvtimmes fika klockan tio, följt av lunch mellan tolv och ett och sedan en halvtimmes fika vid tre innan vi slutade kvart i fem. Lite för många pauser men det kanske behövs, vad vet jag? Vi började iallafall med en gemensam presentation där vi vi fick intervjua varandra i par och sedan berätta inför hela klassen. Lyckades klämma fram en liten presentation med namn, familjesituation, jobb, bostadsort och fritidsintresse (vansinningt svårt tecken) och var hyfsat nöjd med min prestation. Efter detta eldprov delades vi in i grupper och där dog det lilla självförtroendet jag hade.... En A4-sida med vinterrelaterade tecken (jag gick på introduktionskursen på senvåren/försommaren, alltså inga vintertecken alls) där jag kunde typ tre tecken, som sedan följdes av meningar som "Har du vinterdäck eller dubbdäck på din bil?" eller "Akta dig så att du inte får istappar i huvudet!"

Blir nog bra det här.

TUFF

Skickade iväg anmälan till TUFF - teckenspråksutbildning för föräldrar, igår. Vecka åtta åker hela familjen till Önnestad folkhögskola utanför Kristianstad för att lära oss mer teckenspråk. Både maken och jag har gått Region Skånes intoduktionskurs och nu är det dags för nästa steg. TUFF drivs av fem olika folkhögskolor på uppdrag av Specialpedagogiska skolmyndigheten och består av 240 timmars utbildning. På tok för få timmar för att kunna ta till sig ett helt nytt språk men politikerna har bestämt att detta räcker. Jämför med SFI - svenska för invandrare, där de olika kurserna som erbjuds motsvarar ca 500 timmar. Jag kan bara dra den logiska slutsatsen att politikerna (oavsett färg) anser vi föräldrar som ska lära oss teckenspråk vara språkliga genier...

Iallafall, det ska bli väldigt roligt att åka iväg hela familjen. Att få träffa andra familjer med liknande erfarenheter kommer nog både vara nyttigt och skoj. Skönt för storasyster att träffa andra barn som också har syskon som inte hör. Skönt för oss att utbyta idéer, tankar och erfarenheter med andra föräldrar. Roligt att använda en annan del av hjärnan än den jag använder på jobbet (ekonom). Medan vi föräldrar ska försöka lära oss något tas barnen hand om av eleverna som går på folkhögskolans tolkutbildning. Massor av lek och samtidigt teckenspråksträning utan att det märks.

Idag har jag också mailat vår handläggare på Försäkringskassan angående den eviga kampen om vårdbidrag. Förvaltningsrätten gick också på kassans linje och sa nej, trots att de i beslutet nämner hur mycket tid vi lägger på Henrys funktionsnedsättning. Nekandet beror helt och hållet (hoppas jag iallafall) på att lillplutten var för lillpluttig när vi ansökte förra gången. Jag köper i och för sig inte det argumentet men jag orkar inte bråka en vända till. Så här i efterhand, när tiden för överklagan gått ut, borde jag kanske stretat emot lite till, bråkat lite till men just då orkade jag inte sätta mig ner och skriva ytterligare en överklagan. Vi har iallafall en ny ansökan liggande hos kassan, baserad på all den information vi lämnat tidigare. Så, nu får vi väl se vad de säger den här gången.