Sista dagen idag, en halvdag som avslutats nästan innan den satt igång känns det som. Åter igen en ny lärare, det är nyttigt och bra att alltid ha olika lärare och jag är glad att så många lärare finns på plats för att undervisa oss. Önnestad har tre döva lärare och ungefär lika många hörande så åtminstone två av dagarna har vi döva lärare. Den här gången blev det bara en dag, på grund av den fruktade vinterkräksjukan.
Åter igen lämnar jag TUFF med känslan att jag bara vill ha mer mer mer mer. Vi har använt ungefär 30% av våra tilldelade timmar, ytterligare 24 timmar försvinner i höst då vi kör en vecka TUFF till. Nästa sommar siktar vi på en vecka på Västanviks folkhögskola i Leksand och en på hemmaplats, 48 timmar till puts väck och vi har använt mer än hälften av de få timmar vi har. En skrämmande tanke. Som tur är, och jag väljer att säga tur här, är Henry än så länge inte är beroende av teckenspråk endast för hans kommunikation. Hade det varit så hade jag haft ren och skär panik vid det här laget, visst lär man sig mycket under en vecka men tre lägerveckor per år under ett fåtal år räcker inte. Är man inte ett språkgeni så GÅR DET INTE ATT LÄRA ETT SPRÅK PÅ 10 VECKOR!!!!!
Nog om detta. Det är som det är tills den dagen vi kan övertyga politikerna att ge dem som önskar så mycket teckenspråk som behövs. Under en promenad med Henry, hans skottkärra (för det är klart att den skulle med på en liten utflykt) och storasyster kom jag fram till att jag faktiskt klarar att teckna riktigt vardagliga och basala meningar. Storasyster frågade om vi skulle gå och fika på caféet och jag kunde faktiskt teckna att nej det skulle vi inte idag men imorogn kanske vi kan äta frukost där. Jag kan fråga en blånekande Henry om det kommit något i blöjan och vi kan prata om saker vi ser så länge det handlar om enklare saker. Nu gäller det bara att hålla igång tecknandet till höstens kurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar