Min son förundrar mig. För ett par veckor sedan vägrade han överhuvudtaget att använda sin hörapparat, i ett par veckor var det bara CI't som fick sitta där på huvudet i ensamt majestät. Sedan hände något för ett par veckor sedan, plötsligt var hörapparaten lika viktig som CI't och en självklar del av morgonrutinen. På kvällen ska både CI och hörapparat vara på plats inför sänggående och direkt på morgonen ska de in i öronen igen.
Det är skönt att han äntligen visar, både verbalt och med tecken, att han gillar sina hjälpmedel. Att han vill ha dem och att han behöver dem. Små signaler som betyder mycket. Som betyder att vi gjorde rätt i vårt val att ge honom ett CI. Att han har glädje av dem.
På helgmorgnarna brukar Henry få lite hörselledigt, vi tecknar lite och han pratar tillbaka. Idag satt han på soffan, hade varit vaken en kvart kanske, när han vände sig mot mig, pekade mot örat och sa mamma, höpappapaat. Vill du ha din hörapparat och ditt CI tecknade jag och tillbaka fick jag ett jakande mmmmm. Skönt!
För övrigt är mina föräldrar den här helgen på teckenspåk för anhöriga i Lund. Det värmer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar