Det var min stiga-upp-med-barn dag idag så när Henry vaknade vid halv åtta (och ja, jag är extremt medveten om lyxen i att få sova så länge) gick han och jag och hängde i soffan en stund. Efter lite välling och en eller två kramar tyckte unge herrn att det räckte med ömhetsbetygelser och stolpade iväg för att hitta på något kul.
Pojken i fråga gick in i badrummet, hämtade pallen och gick ut till köksbordet där han satte sig och började plocka frö efter frö från fågelmataren (som ställts där under natten då den tydligen bankat och dånat, enligt utsago från maken) för att sedan slänga dem på golvet medan han lyckligt babblade fånana mat unnina äta mat gott. Jag lät honom hållas en stund eftersom han verkade ha det ganska trevligt.
Tio timmar senare satt hela familjen och åt middag då Henry helt plötsligt började återberätta hela historen, hur han hade hämtat pallen, satt sig och plockat mat till fåglarna. Henny ämpa pannen birdies unnina äta mat och sedan gick han direkt in i ett skämt som han drar lite då och då; äta fikana, äta tatten hahaha. Henry och jag satt för några veckor sedan vid köksbordet och lekte att vi åt olika saker, jag tecknade äta och ett djur eller en sak och han översatte till svenska vad jag tecknat. Detta var tydligen galet roligt eftersom han kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum.
Det är en ynnest att vara så medveten om ens barns språkutveckling. Med storasyster var vi inte det eftersom språket för de flesta hörande barn bara kommer, det är inget som vi överhuvudtaget reflekterade över. Med Henry har vi en helt annan medvetenhet och därför tror jag att vi märker så mycket tydligare vad som händer, hur det händer och hur fantastiskt det är när det händer. Jag blir precis lika glad om han säger något på svenska, engelska eller teckenspråk. Språk, oavsett hur det förmedlas, är något häftig, något stort och mäktigt. Att inte bara ta det för givet utan faktiskt stanna upp och reflektera över vad som händer är oerhört givande. Det tackar jag för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar