Kattungen

 

Vet inte riktigt hur jag ska formulera det här inlägget eller om jag ens ska skriva det. Jag vill poängtera att jag inte tar mig tolkningsföreträde för någon utan detta är endast mina egna och personliga reflektioner kring ett fenomen som indirekt berör mig.

Inom det svenska Dövsamhället pågår just nu en kamp, en kamp som gäller rätten till teckenspråk för de barn och de familjer som behöver teckenspråk, som använder teckenspråk och vars identitet är djupt sammanlänkad med teckenspråket. Kampen gäller flytten av förskolan Kattungen i Örebro, en kommunal förskola som riktar sig till teckenspråkiga barn; döva barn, hörselskadade barn, koda (kids of deaf adults. Som vuxna blir dessa koda till coda, children of deaf adults) eller barn som av annan anledning än hörselstatus använder teckenspråk. Denna förskola ligger i dagsläget i närheten av den statliga Brigittaskolan, som drivs av Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, och barnen får genom läget en naturlig mötesplats mellan åldrarna och mellan generationer.

Örebro kommun vill nu flytta Kattungen och integrera verksamheten med hörande barn som inte har någon som helst teckenspråkskunskap– säkerligen har tjänstemännen som beslutat detta en mängd olika skäl för detta beslut. Frågan är om dessa beslut är fattade av personer med någon form av dövmedvetenhet. Jag tror, eller är tämligen säker på, att personerna som fattat detta beslut inte kan något om dövkultur.

Eftersom ca 90-95% av alla döva barn föds av hörande föräldrar ser språkinlärningen helt annorlunda ut för dessa barn än för de barn som föds i familjer där alla har samma gemensamma språk, oavsett om detta sker med tal eller teckenspråk. Därför är institutioner som förskola och skola oerhört viktiga i språkinlärningen, speciellt för döva barn.

I och med det fantastiska hörselhjälpmedlet cochleaimplantat kan hörseln i mångt och mycket återskapas. Märk väl, en döv person med CI blir aldrig hörande på samma sätt som en hörande person är utan kommer alltid att vara hörselskadad, och helt döv utan sina hjälpmedel. Många familjer väljer bort teckenspråk och säkerligen finns det lika många skäl till detta som det finns familjer. Många personer, inom och utanför CI-teamen, är väldigt pro-tal vilket är förståeligt. Det krävs mycket arbete för att ett CI ska fungera optimalt och detta arbete innebär att prata prata prata. Det finns personer som hävdar att teckenspråket är skadligt för talutvecklingen trots att forskning finns som visa att språk föder språk, oavsett hur det förmedlas (och nej, just nu tänker jag inte hänvisa till denna forskning). Det finns också personer inom professionen som anser att teckenspråk är viktigt. Personligen tycker jag att teckenspråk är viktigt. Jag vill inte att Henry ska vara helt teknikberoende för sin kommunikation, jag vill att han ska kunna kommunicera när han vill – på hans villkor. Därför lär vi oss teckenspråk. Inte för att han behöver det för att kunna kommunicera nu, hans förstaspråk är talade språk, men för att han ska kunna välja senare.

Tillbaka till kampen för Kattungen. Upprördhet råder. Krafter mobiliseras. Jag hoppas innerligt att kommunalpolitikerna lyssnar på de som faktiskt har kunskap om hur det är att leva i en språklig minoritet, och hur viktigt detta språk är för de människor som använder det. Barnen är de som i slutändan blir lidande, de riskerar att marginaliseras och försvagas i en verksamhet som till största delen kommer att ske oralt.