Restaurangen

Igår hade Henry ingen funktionsnedsättning.

Igår hade Henry ett funktionshinder.

Igår hade Henry ett handikapp.

Vi bestämde oss för att gå ut och äta middag tillsammans med några vänner igårkväll. Restaurangen vi valde ska snart stänga och vi ville passa på att ta del av den fantastiska maten en sista gång. Vi var inte de enda som tänkte så. Kul för krögaren men inte lika kul för Henry.

Ljudmiljön var vidrig.

Henry hade roligt men det märktes på honom att det var jobbigt. Så fort det började bli stimmigt la jag till tecken när vi pratade med varandra för att underlätta. Han kommunicerade dock till synes obehindrat med sin kompis, han kunde höra oss (hur det nu gick till. Mycket avläsning kan jag tänka mig) och han deltog. Halvväg genom hans huvudrätt kroknade han helt. Jag tecknade till honom och frågade om han ville ta av sitt CI och sin hörapparat. Han nickade jakande, kröp upp jämte mig och slocknade direkt.

Vi har tidigare sett hur ljudutmattad han kan bli, det händer inte ofta men det händer. Henry är otroligt kommunikativ, han har ett mycket bra tal och det märks inte på honom att han hör dåligt. Givetvis är detta väldigt positivt men samtidigt ligger det honom lite i fatet. Folk glömmer av att han inte hör som alla andra, de tänker inte på att ljudmiljön kanske kan behöva anpassas eller att sättet att kommunicera behöver vara lite annorlunda. Jag tror till och med det finns de som tycker att hela hörselgrejen är lite överdriven.

Igår var första gången någon utanför familjen sett hur energin bara sögs ifrån honom.

"Vi borde verkligen lära oss teckenspråk"

Jag är så glad för att de ser vad Henry behöver. Det är inte ofta det behövs men ibland BEHÖVER han verkligen teckenspråk. Jag vet att det det rent praktiskt är otroligt mycket begärt av våra vänner att de ska lära sig ett nytt språk, och till på köpet ett nytt språk som faktiskt just nu bara behövs ibland.

Men, det finns en vilja och det finns en förståelse. Det räcker långt.