På middagen med alla mappor och femtielva barnen vi var på häromdagen var ljudmiljön olidlig och stackars Henry tog ganska omgående av sig både hörapparat och CI. När han spankulerade in till mig såg jag att han inte hade dem och frågade maken om han hade tagit av dem. Nix, det hade han inte och ingen annan vuxen heller.
Så....en pytteliten hörapparat och ett lite större CI, femtielva nästantvååringar och ett vardagsrum med fler grejer på golvet än någon annanstans. Halvtaskiga odds med andra ord. Jag tecknade "var är ditt CI Henry?" utan att hoppas för mycket. Han lunkade iväg och en halv minut senare kom han tillbaka med ett CI ena näven och en hörapparat i den andra.
Det är en duktig unge jag har!
Söt-Henry. Vi får försöka få till en playdate snart. Har ni tråkigt nästa helg är jag ensam hela helgen. Kram Ida!
SvaraRaderaJag tror nog att vi har tråkigt nästa helg Ida, jag konsulterar kalendern närmre och hör av mig :-)
Raderaåh den skräcken eller tillfälliga "oj-vart-kan-de-vara?!" känslan och att numret till försäkringsbolaget flyger förbi.. Vilken tur du kunde kommunicera med honom och han förstod å hämtade dem =)
SvaraRaderaJa, den känslan är inget vidare.... yay för teckenspråk är allt jag kan säga!
Radera