Igår fick jag ett fantastiskt litet meddelande från en medförälder, A. Hen och sambon är där maken och jag befann oss för ett år och nio månader sedan men med den skillnaden att deras barn är åtta månader istället för Henrys en månad. För ett par dagar sedan var hen på sjukhuset med sitt barn och gjorde ett första hörseltest. Ett hörseltest som liksom Henrys visade att hörseln nog inte är normal. Testet visar inte graden av hörselnedsättning utan bara att hörseln på något sätt är annorlunda, och världen som de känner den rämnade där och då.
A gick hem, googlade ordet hjärnstamsaudiometri och hamnade så småningom här. Natten spenderades tillsammans med Henrys hörselresa, en och en annan tår och massor massor massor av tankar och frågor. Kommer mitt barn någonsin höra min röst? Kommer hen att bli mobbad i skolan? Kommer hen kunna prata? Gå i vanlig skola? Frågorna är många och svaren få.
Genom Hörselresan hittade A den smått fantastiska stängda facebookgruppen Hörselskadade barn och gick med. Hen berättade om vad som händer just nu och för första gången i mitt liv kände jag att jag nog skulle kunna hjälpa och stödja någon genom att bara prata. Eftersom vi båda bor inom samma geografiska område kände jag att jag ville träffa A om hen ville. Jag kontaktade A strax efter lunch idag och föreslog ett möte.
Jag, som är en av de mest osociala människor jag känner, klev utan att tveka duktigt utanför min bekvämlighetszon och det kändes så oerhört rätt och ganska fint. Det kändes också lätt, lätt att prata om mina erfarenheter och lätt att dela med mig. Jag hoppas innerligt att A kände sig lite mer hoppfull efter vårt möte och att jag på något sätt kanske kunde stilla lite av den oro som uppstår. Jag hoppas det iallfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar