Idag var det en vecka sedan jag fick respons från förskolechefen angående bullermätning och ickeflytt av förskolan så jag kände att det var dags för en liten påminnelse / statusuppdatering. Fem minuter senare ringde hon "tänkte att det var lättare att ringa" tyckte hon. Klart det är, vem vill ha skriven dokumentation över sig om det kan undvikas? "Jag fick reda på att du kontaktat andra personer...och det var ju helt rätt...men vi vill ju inte ha någon pajkastning..." och där avbröt jag henne genom att åter igen påpeka att det ligger i mitt uppdrag som Henrys förälder att tala för honom. Han är inte kapabel till det men jag är det. Det handlar inte om pajkastning, det handlar om att jag kommer att göra det som behövs för att Henry ska ha det bra. Jag skiter högaktningsfullt i vem jag pratar med eller om jag går för högt upp i hierarkin, om jag känner att jag inte blir lyssnad på tar jag ärendet till nästa nivå. Mycket enkelt i min värld.
Efter det här samtalet har förskolechefen iallafall äntligen börjat förstå ljudproblematiken. Hon har hela tiden trott att vi hängt upp oss på fläktsystemets decibelnivå när vi pratat om en dålig ljudmiljö. I detta fallet har det varit så klart för oss att efterklangstiden, dvs det som gör att det blir ett eko i lokalen, är det stora problemet att vi kanske inte gjort det tillräckligt tydligt för henne. Lärdom för oss, utgå från att folk har noll förförståelse eller kunskap.
Nu avvaktar vi bullermätningen och dess resultat innan vi bestämmer om barnen får byta förskola. Att vara kvar i rådande ljudmiljö i tre år till är för Henry inget alternativ. Överhuvudtaget.
Och just det ja, nu verkar det som att alla föräldrar blivit informerade om ickeflytten. Många ickeglada föräldrar och en pedagog som frågar sin chef "vad säger jag till föräldrarna?" Svaret: "Säg att det kommer att finnas några lediga platser på den nya förskolan". Ridå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar