Likt en struts som vädrar fara kör jag ibland huvudet i sanden och lossas som ingenting. Klart Henry hör, han jollrar och pratar ju som vilken annan fyramånadersbebis som helst. Inget fel på hans hörsel. Inget alls faktiskt! Maskinerna visar fel och experterna kan inte tolka resultatet. Han är ju så kommunikativ. Kan ju kanske bero på att vi kommunicerar med honom på väldigt kort avstånd, med tydlig mimik och kroppsspråk, så som man gör med alla bebisar. Men nä, det är inget fel på hans hörsel, så det så!
Jag förstår ju givetvis att det inte är så; men en hörselskada är ett dolt handikapp, och det som inte syns finns ju inte. Den dagen han får sina hörapparater kommer det nog bli lättare att acceptera verkligheten och gå vidare. Just nu känns det som att befinna sig i limbo, att bara vänta.
Om ett par veckor är det dags för nästa hörseltest men fram tills dess frodas förnekelsen.
Hej!
SvaraRaderaJag vet att ni inte förnekar Henrys hörselskada, men ett gott råd är att se till att andra i Henrys närhet inte heller förnekar eller "blundar för". Jag hade en märklig relation med mina goda farföräldrar som aldrig accepterade att jag var så hörselskadad som jag var. Och det är ingen hit att få vara med om! Nu efter en massa år vet jag att deras sätt att vara var en reaktion på deras egen oförmåga att hantera något som de inte visste HUR de skulle ställa sig till. Oavsett vad så är det väldigt konstigt att få uppleva sådant och det sätter sina spår :-(
//Tobbe