Efter en jul med mycket funderande och många tappade saker i närheten av Henry (ganska otroligt hur ofta man kan "tappa" saker i närheten av ett sovande spädbarn för att se om man kan få en reaktion) var det dags att åter igen åka till Audiologen för ytterligare ett test och en dom. Efter en hjärnstamsaudiometri (ABR) kunde läkare och audionom konstatera att vår lille bebis inte hade en normal hörsel. Punkt. Utan att svara på en enda fråga bad dem oss att komma tillbaka en vecka senare och skickade sedan hem oss. Jaha? Betydde detta att han var döv? Hörde han mycket? Hörde han lite?
Det borde vara olagligt att skicka hem föräldrar utan att ge mer information, har man sagt A kan man lika gärna säga B. För mig, som alltid vill ha så mycket information som möjligt, var det absolut tortyr att inte få något besked.
Veckan efter träffade vi läkaren och audionomen och hade vårt "föräldrarsamtal". Beskedet vi fick var att mätningen visade respons vid 80 dB, vilket innebär att H antagligen har en hörtröskel på 65-70 dB på båda öronen. Normal hörsel ligger runt 20 dB, en vanlig konversation runt 40-50 dB.
Jag kan inte säga att beskedet chockade mig, mest var jag lättad att Henry har hörsel. Både jag och min man var ganska säkra på att han hörde men att få det bekräftat var skönt. Jag hade mentalt varit förberedd på att Henry hade en hörselskada så jag var inte helt överraskad.
Kontentan av mötet var att nu börjar det, nu börjar det som så fint heter hörselhabilitering med allt vad det innebär. Hörseltester, hörapparatutprovning, besök hos logoped, specialpedagog, kurator. Beslut angående förskola, skola. Fajter med Försäkringskassan. Oro inför Henrys framtid, kommer han att få samma möjligheter som hörande barn? Kommer han att orka med stora klasser och mycket ljud?
Samtidigt, han är världens gulligaste unge och han är fortfarande samma unge som han var innan hörselbeskedet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar