Såg en liten bebis i Henrys ålder idag med hörapparater och fick en riktigt fysisk reaktion. Det kändes som att få ett slag i magen, luften gick liksom ur mig och jag kände mig illamående. Jag vet att tanken på att faktiskt se Henry med hörapparater skrämmer mig men jag trodde inte jag skulle reagera så stark på att se ett annat barn. Jag fasar lite för den dagen Henry får sina happar eftersom det då börjar på riktigt. Då kan jag inte låtsas längre, då kan jag inte förneka verkligheten längre.
Jag vet att det inte är en dödsdom att inte ha perfekt hörsel, att det finns funktionshinder som är oändligt mycket värre, men det hjälper föga när jag gräver ner mig i mina tankar. Tankar på hans framtid, hur hans funktionshinder kommer att påverka honom, hur skolväsendet och arbetslivet kommer att behandla honom. Jag vet att hörselskadade kan ha precis lika bra (eller pissiga) liv som hörande men jag har svårt att begripa orättvisan i det hela, varför ska vissa drabbas och inte andra? Varför ska min underbare, perfekte lille pojke som inte gjort någon illa drabbas av ett handikapp? Det gör så erbarmligt ont i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar