När man inte vill ha sina happar på....

...är det fantastiskt att ändå kunna kommunicera med sitt barn!

Henry har varit lite gnällig de senaste dagarna, antagligen en kombination av kindtand på gång och kanske analkande vattkoppor. På förmiddagarna har han haft sina hörapparater i öronen men framåt eftermiddagen dras de ur och tuggas på istället, alternativt används som hammare. I vanliga fall brukar vi envisas med att sätta tillbaka dem (22 isättningar på en dag är rekordet) men eftersom han inte är på topp får han slippa dem.

När Henry är hörapparatlös är han mer eller mindre döv. Han reagerar inte på tilltal om man inte befinner sig väldigt nära hans öra, så att prata med honom är inget alternativ. Så, istället för att prata med honom teknar vi; hemmasnickrat, stolpigt och dåligt men vi tecknar iallafall. Vi tecknar och han förstår! Hans ögonkontakt är fantastisk när han inte har sina hörapparater på, han riktigt suger i sig varje gest, varje tecken vi använder, och det riktigt syns hur hans hjärna bearbetar och lär sig.

Jag längtar till den dag vi alla kan sitta runt matbordet och teckna istället för att prata med varandra, att kommunicera icke-verbalt är riktigt häftigt!