Snören

Henry har snygga senilsnören till sina fejköron (så får man säkert inte benämna dem men att alltid skriva CI och hörapparat, eller CI och happ, eller CI och HA blir lite bökigt och omständligt) som vi borde använda åtminstone när vi är utomhus. Häromdagen hittade vi CI't liggande i källartrappen, vilket kanske inte är den bästa platsen för ett hjälpmedel i sextiotusenkronorsklassen... Betongtrappor och en plastgrunka med massa teknik i är inte en alldeles lysande kombination. I trädgården har vi också en tjusig och blöt trädgårdsdamm samt ett par vattentunnor men massor av blött vatten i. Obra miljö för en processor med andra ord.

Problemet med senilsnöret (eller fästclip som det så fint kallas) är att Henry avskyr att ha det på sig. Avskyr! Han skakar på huvudet, duckar undan, säger nejnejnejnej, sliter av CI't och vill inte alls vara med. Eftersom hans öra är stadigt nog att kunna bära upp hela processorn är han inte van vid att ha snören runt huvudet och som antagligen ändrar trycket på örat. Inte poppis alls.

Så, tvingar man eller tvingar man inte sitt barn att ha något han inte vill ha på sig? Nä. Vi plockar fram snöret och protesterar han inte allt för mycket får han ha det på sig, annars slipper han. Det känns dock som en god idé att försöka få honom att fullt ut acceptera snöret, att åka ut med båten om någon vecka och veta att speciellt CI't kan åka av i ett nafs känns inte riktigt bra. Lite dyrt.