Oj som stackars Henry tjuter...det som så fint heter akustisk återkoppling gör att Henry hörs nästan konstant, trots att han är själv har munnen stängd och stämbanden inaktiva.
Bäbisar växer som bekant ganska snabbt och så gör även öronen. De insatser som gjöts för en månad sedan är alldeles för små trots att han bara fick sina hörapparater i fredags. Så, nytt besök hos audionomen idag och förhoppningsvis inom en snar framtid ett barn som inte tjuter eller piper mer än vad som är brukligt.
För övrigt fungerar det alldeles ypperligt med happarna, Henry accepterar dem och vi lyckas få dem på plats!
Liten reality check idag också; Henrys audiogram, så som audionomen tror att det kanske kan se ut, är ganska nedslående. Utan förstärkning hör han inte tal alls, förutom kanske om han inte befinner sig väldigt nära den som pratar. Blir lika ledsen varje gång jag inser hur mycket han kommer att missa trots förstärkning och hur mycket han kommer att få jobba för det han faktiskt hör.
Jag förstår att du kan bli lite ledsen för det att han kommer missa en del, men jag kan säga att de stunderna man själv är ledsen för att man missar vissa saker, är rätt få. Jag blir mer ledsen över andra ting i livet som vi alla drabbas av, som när kontot är slut när man står vid uttagsautomaten ;-) Men klart det händer men människan (och speciellt barn) är grymma på att anpassa och vänja sig. :-)
SvaraRaderaDessutom så görs ju det stora framsteg inom hörsel, jag ser ju hur mycket som har hänt bara på de åren jag har levt. Tänk idag behöver man inte vara döv om man föds döv ,tack vare CI. Så jäkla häftigt :-)
//Tobbe