Tankar om språk

De senaste dagarna har jag funderat mycket på språk och den schism som finns i vissa delar av hörselvärlden mellan å ena sidan teckenspråk och å andra sidan talspråk. Vissa grupperingar känns aningens rabiata, antingen de är för eller emot teckenspråk. Mellan å ena sidan vissa (och jag säger vissa, absolut inte alla) CI-anhängare som anser att teckenspråk inte alls behövs eftersom CI-bäraren är hörande och å andra sidan vissa (och jag säger vissa, absolut inte alla) som anser att CI hotar teckenspråkets vara eller icke vara, att CI-barnen ska tvingas in i en ny oralistisk period,  att de barn som får CI berövas sin döva identitet och kultur (och oj oj oj vad mycket historia och förtryck som ligger bakom, men det är en helt annan sak).

Min lilla hjärna kan inte förstå varför man kan vara för eller emot språk och på så sätt vara för eller emot kommunikation. Henry är gravt hörselskadad döv CI-döv CI-hörande eller vad man nu vill kalla det. Om han i framtiden kan komma att behöva/vill använda teckenspråk är det min förbannade skyldighet som förälder att åtminstone försöka ta till mig teckenspråket och ge honom möjligheten att kunna välja. Kanske väljer han tal, kanske väljer han teckenspråk, kanske väljer han en kombination. Vem vet.

Jag brottas dagligen med tankar om att jag aldrig kommer att lära mig teckenspråk och därför inte kunna förmedla språket till Henry. Jag brottas med tankar om skolgång och pendling, inkludering, hörselklass eller specialskola. Jag brottas med tankar om eventuella flyttar, rotar vi upp hela familjen med vänner och jobb för att komma närmare specialskola eller kommer Henry inte att ta skada av skoltaxi. Kommer storasyster ta skada av en eventuell flytt för Henrys skull. Och så vidare i all oändlighet.

Samtidigt som jag brottas med dessa tankar poppar det upp ett fantastiskt inlägg i mitt facebookflöde som sammanfattar allt min hjärna grubblar över och mitt hjärta blöder av:

Åsa:
Jag måste säga att jag blir så ledsen. Ledsen å många barn, ungdomar och vuxnas vägnar. När ett språk är annorlunda, när det krävs uppoffringar för att lära ett helt nytt språk.

Så väljer en del att blunda för det och istället dra åt skruven. I ett hål som inte riktigt passar. Skruven tappar flisor. Visst den passar ibland in nästan perfekt. Ibland blir den lite skadad. Eller så passar den inte alls in i hålet. Den blir helt söndrad.

Vem är det som oftast håller i skruvmejseln?

Vi föräldrar.

Vem styr produktionen av skruvmejslarna.

Är det läkarna? Folk som vill dra åt så många skruvar som möjligt?

Vem är då skruvarna..?

Våra barn. Ungdomar. Vuxna.

Med hörselnedsättning.

Jag blir så ledsen. Jag har trots allt levt i båda världarna. De hörandes. Och de döva/hörselskadades.

Jag måste säga att guldkornen som finns, de är otroliga. De som verkligen ger sig in i hur det är att ha en hörselnedsättning. De som gör så mycket som de bara kan. De som förstår och är öppensinnade. De som är för flerspråkighet. De som grubblar och funderar. De som lär sig teckenspråket både på egen hand eller så fort tar chansen till att lära sig. De som jobbar som små svettiga blodiga oxar för att omgivningen ska fatta. Förskola. Skola. Släkt. Samhället.

De som verkligen accepterat sitt barns, väns eller släktings hörselnedsättning. Det ÄR okej att vara lite annorlunda.

Det hela handlar om ett annorlunda språk. Annorlunda signaler. Mycket ögonkontakt. Att man tar i varandra mer. Klappar på ens arm eller axel för att påkalla uppmärksamhet. Att man har vissa uttalsfel.

Vad i helvete är det för fel när "proffessionen" betonar att man ska dra åt skruven rejält.

Skruvarna blir SKADADE! För livet!

Ge oss våra språk istället. Vi behärskar gärna flera språk! Både det visuella och det talade.

Jag blir så ledsen när proffessionen säger att teckenspråk ibland inte behövs. Vem är de att säga så?

Jag har mött så många olika människor i mitt liv.

Något som är gemensamt med hörselskadade och döva;

Alla som någon gång fått chansen att lära sig teckenspråk - har varit glada för det.

Ingen, ingen av dem/oss har varit sura eller besvikna för att vi fått lära oss teckenspråk!

Varför i helvete är det så nedsättande för vissa att man har en hörselnedsättning? VI är inte dumma för det!

Jag är precis som DU!
VAD SKILJER OSS ÅT??

Vi skrattar. Gråter. Filosoferar. Skojar. Leker. Funderar. Jobbar. Går på bio. Discon. Lyssnar på musik både med känsla och med hörsel. Sjunger. Spelar teater. Läser böcker. Pluggar. Läser Dagens Nyheter. Är studerande på högskolor. Jurister. Sköterskor. Lärare. Fritidsledare. Kolloledare. Städare. Bud. Går på krogen.

Vad skiljer oss åt?

Handen på hjärtat.

Bara hörseln. Bara språket. Bara signalerna. Det är allt.

Hur lång tid ska det behöva ta innan proffessionen fattar?

Till de inom professionen, föräldraskapet och samhället som har fattat och som interagerar med oss precis som med alla andra, som betraktar oss som sig själva.

Varma kramar till er! Vi är bäst. Ni och vi finns inte. VI är bäst! Vi vinner mycket. Livskvalite. Thats it!

Word Åsa!