På något sätt har jag lyckats producera 200 inlägg sedan jag startade den här resan för lite drygt ett år sedan. Otroligt mycket har hänt och jag är så glad och tacksam att jag bestämde mig för att skriva ner mina tankar. För mig fungerar Hörselresan som en alldeles utmärkt ventil och ett sätt för mig att hantera mina tankar. Innan jag började skriva kunde jag älta samma sak samma tanke samma fråga i en halv evighet men har jag väl formulerat mina tankar kan jag släppa dem och gå vidare till nya tankar och nya frågor. Med jämna mellanrum kommer jag tillbaka till samma tankar vilket jag tror är oundvikligt.
Jag hoppas också att mina tankar och funderingar kanske kan ge någon annan lite tröst, något tips här och där eller kanske lite igenkänning. Kanske lite vetskap om att jag inte är ensam. Att det finns många därute som befinner sig i liknande situationer. Att vi är fler. Att jag inte är ensam. Ensam ÄR inte stark. Ensam är oskyddad och svag. Starka och kunniga föräldrar kan ge sina barn bättre förutsättningar. Med kunskap kommer makt. Makt att påverka förskola, skola, omgivning. Släkt. Vänner.
Jag är fortfarande förundrad över hur jag har hanterat hela situationen. Ja, det var skitjobbit innan vi fick ett besked, innan vi visste om vår lille tvåmånadersbäbis hörde lite eller mycket eller inget alls. Ja, det var vansinningt jobbigt att se hans reaktion när han fick sina hörapparater då han var lite drygt fyra månader. Ja, det var jobbigt att se andra bäbisar med hörapparater. Men nej, det var inte svårt att fatta beslut om att ett CI var rätt väg. Nej, det var inte jobbigt att fatta beslutet om teckenspråk. Nej, det är inte jobbigt att se hans framsteg, både tal och tecken. Det är svårt att sörja något som är en så stor del av Henry. Han är absolut inte sin hörselskada, den definierar honom inte men den är en del av honom och kommer att spela en roll i vem han är och kommer att bli. Hur stor roll den kommer att spela är upp till oss som föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar