"To!"

"To!" säger den lille trafikpolisen när han stolpar nerför gatan för att köpa glass. STOPP tecknar han till syrran och säger "to" när hon springer för långt bort. STOPP tecknar han till bilarna vid övergångsstället. "To" säger han med myndig stämma när damen på cykeln cyklar förbi oss lite för nära.

Vi går hem igen med våra glassar och sätter oss på gräsmattan. Vår lille polis har glömt allt vad "to" heter och äter mjukglass med hela kroppen. Han berättar en lång historia om vad han gjort under dagen (antar jag iallafall, många ljud och mycket melodi så definitivt en ordentlig berättelse) och får plötsligt syn på ett litet flygplan långt uppe i luften. "Aaaaaa" säger han och använder flyghanden, fast med knuten näven. Efter ett år med AVT har vi lärt oss hur flygplan låter, ett flyplan säger aaaa i glissando upp och ner. Henry vet det och vi vet det. Vi tecknar "var är flygplanet?" Han pekar mot himlen och säger "där".

Dagen efter är vi inomhus, Henry har precis kommit hem från vårdcentralen efter att ha limmat ett nyblivet hål i bakhuvudet, och han berättar hur han ramlade av soffan och slog huvudet i bordet. "Dobigobi aow aow" säger han och slår sig på huvudet. Föräldrahjärtat adrenalinbultar av lättnad och det står 1-1 mellan föräldrarna. En sängnedramlad storasyster med spräckt läpp under min föräldraledighet och nu en soffnedramlad Henry med jack i huvudet under makens ledighet. Gott så.