Efter jobbet häromdagen mötte jag upp min lilla familj på stranden. Daddy och barnen hade gått ner för att flyga drake tillsammans en stund tidigare och vilken syn det var som mötte mig när jag kom dit! En nästan tom strand med en barnvagn parkerad vid vattenbrynet, två drakar flygandes i luften med min älskade i början av den ena och barnvagnens handtag i den andra, och slutligen två små barn lekandes i sanden. En så otroligt stark lyckokänsla i mig när jag stod och betraktade dem innan de såg mig. Min familj. Bara min. (Att jag sedan frös efter fem minuter och var allmänt trött och grinig på grund av hunger ska jag kanske inte nämna, det förtar måhända det fina i det hela lite...)
Det absolut finaste med hela strandbesöket var när maken ropade på Henry och vi såg honom vända sig mot oss med ett brett leende på läpparna. Han knallade vidare och jag ropade, och fick samma resultat. Henry befann sig 20-25 meter bort, i stark blåst, och han hörde oss! Det är stort! Det betyder att vi kan få hans uppmärksamhet på avstånd, vi kan varna för faror och han hör oss. Mycket mycket mycket glädjande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar