- Åh, lördagsgodis! utbrister storasyster när vi sitter hos finaste vännerna och njuter av sommarens finaste dag och tillika nationaldagen.
- Men det är ju inte lördag idag, då kan man ju inte äta lördagsgodis, säger jag.
- Jo det kan man visst, säger storasyster förnumstigt, det är ju faktiskt Sveriges födelsedag idag och då får man äta godis. En fyraårings logik går inte av för hackor.
För första gången i sitt nittonmånaders liv fick Henry stifta bekantskap med en vattenspridare, och vilken bekantskap! Lyckligt vandrade han fram och tillbaka i närheten av vattnet och varje gång vattendropparna regnade över honom tecknade han BADA och VATTEN och tjöt av glädje.
Utan CI och hörapparat märks det verkligen att Henry inte hör särskillt mycket om man inte befinner sig i hans absoluta närhet. På tio meters avstånd är det bara att glömma att kunna få hans uppmärksamhet. Vill vi honom något är det bara till att knalla fram till honom och påkalla hans uppmärksamhet. En liten klapp på axeln, lite ögonkontakt och sedan är det bara att sätta igång att teckna och prata.
Jag undrar verkligen hur föräldrar som valt bort teckenspråk kommunicerar med sina döva och hörselskadade barn vid de tillfällen där det inte fungerar med CI eller hörapparater. Hur pratar man med varanda i duschen, i simhallen, på stranden eller hemma i trädgården när barnen leker med vattenspridaren? Väljer man att inte kommunicera då? Väljer man att använda kroppspråk eller ett hemmagjort teckenspråk? Jag är defintivt i början av vår teckenspråksinlärning, jag kan inte mycket men jag har viljan och ambitionen att lära mer. Jag VILL kunna kommunicera med Henry när som helst, inte bara när tekniken tillåter det. Jag VILL kunna kommunicera med Henry på vilket språk han än väljer att använda så småningom. Jag VILL kunna ge Henry möjligheten att välja språk utifrån vilken situation han befinner sig i. Jag HOPPAS att vi en dag kommer att kunna tillräckligt för att faktiskt välja språk efter situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar