Ibland tänker jag tanken, den absolut förbjudna tanken. Den som jag kanske inte ens borde skriva. Den som jag faktiskt nog inte ens borde tänka. Men den jag tänker iallafall någon gång då och då.
Hur hade det blivit om Henry blivit till en vecka senare eller en vecka tidigare?
Jag älskar min son av hela mitt hjärta, han är fantastisk på så många olika sätt. Men, hade han varit samma människa utan hans hörselskada? Hade han fortfarande varit Henry om han hade perfekt hörsel? Antagligen hade han inte det, men eftersom den Henry inte hade funnits hade vi heller inte haft något att sakna eftersom vi hade haft den andre Henry.
Förbjudna tankar, absolut. Men jag tror att det är viktigt att få ha de här tankarna utan att skämmas, utan att tycka att man är en hemsk människa. Jag tycker verkligen att det hade varit bättre för Henry om han slapp allt runt sin hörsel, att riskera utanförskap, att vara annorlunda, att inte riktigt höra till. Jag önskar inte att vår version av Henry hade perfekt hörsel eftersom den önskan aldrig kommer att leda någonstans, vår version är en helt fantastisk liten människa fylld av så mycket kärlek, värme och humor. Jag har inga problem med att han hör dåligt, det är liksom vad det är och det är inget vi eller någon kan ändra på. Däremot hade jag gärna sett att han sluppit.
Får man tänka såhär?
Det är väl inte ett dugg konstigt att du tänker så?! Det är väl helt naturligt att man önskar att ens barn får gå den enkla vägen och inte uppleva jobbiga saker och känslor i onödan?
SvaraRaderaJocke och jag pratade igår om ifall någon av grabbarna skulle bli homosexuell (minns inte hur vi kom in på det nu) och vi kom fram till att det så klart inte hade gjort något, men naturligtvis VILL vi inte det. Inte för vår skull eller för att vi skulle älska dem mindre, utan för deras skull för att det känns som att allt skulle bli mycket jobbigare och svårare i livet, med människors fördomar och familjebildande etc. Inte samma sak, men en parallell...
Självklart tror ingen att ni vill byta ut Henry, men att ni har honom innebär ju stora förändringar för hela familjen. På gott och ont. Jag tycker i alla fall fortfarande att Henry kunde inte ha kommit till bättre föräldrar än ni!
kram
Ida
Det tycker jag absolut att man får! Det är verkligen en tanke präglad av kärlek. Hälsar en liten främling
SvaraRadera