Teckenspråksveckan är nästan över och det är snart dags att lämna vår lilla bubbla och återgå till det vanliga livet med jobb och vardag. Om jag inte var övertygad om teckenspråket förträfflighet tidigare är jag verkligen det nu, det är så häftigt att se hur både barn och vuxna växer genom ökad kommunikation. Att se fyraåringen med dyspraxi kunna berätta och förklara genom teckenspråket. Att se tvååringen med CI teckna flerordsmeningar. Att själv kunna beskriva händelseförloppet i en bild. Häftigt.
Jag, och många med mig här i Önnestad, har så svårt att förstå alla dessa familjer som väljer bort teckenspråket för sina döva och hörselskadade barn. Så många barn med CI och hörapparater får inte lära sig teckenspråk, av säkert lika många olika anledningar som det finns föräldrar. Kanske fungerar det bra när barnen är små men hur går det för dem sen, när de kanske vill läsa på universitet och lokalerna inte längre är hörseltekniskt anpassade? Eller hur kommunicerar barnen om tekniken inte fungerar? Eller i duschen? Eller om barnen blir sjuka och inte vill eller orkar ha sina CI eller hörapparater på? Eller på stranden? Eller i affären med ofantligt dålig akustik och en massa bakgrundsljud? Eller på bussen? Eller på träningen när CI't lägger av för att det är fuktkänsligt? Eller? Med risk för att trampa någon på ömma tår vill jag bara säga att jag tycker det är själviskt att inte ens försöka lära sig lite teckenspråk. Ja, det är jobbigt att lära ett nytt språk. Ja, man förlorar ekonomiskt på det men samtidigt; JA! Barnet får en säker kommunikation oavsett hörseltekniska hjälpmedel och barnet kan känna sig delaktig på sina villkor. Det tycker jag är ganska viktigt faktiskt.
Vi kommer att fortsätta med att lära teckenspråk så länge vi får, med två lägervistelser om året tar våra utbildningstimmar slut när Henry är sex år. Vad som händer sedan vet jag inte. Får väl se till att boka tolk så mycket vi kan så att vi hänger med i Henrys språkutveckling, det fungerar nog inte så bra att använda sig av småbarnstecken för en "vuxen" tonåring. Eller så får jag helt enkelt börja plugga till tolk, på så sätt får jag iallafall en massa teckenspråkstimmar.
Hej,
SvaraRaderaJag heter Heléne Larsson och är aktiv inom Unga Hörselskadade. Vi länkade till din blogg från vår facebooksida nu i veckan och jag måste säga att det är superintressant att läsa och få möjligheten att följa en förälders perspektiv i kampen för sitt barn.
Jag måste säga att jag blir så otroligt glad för att ni som föräldrar går på teckenspråkskurs för att ge ert barn möjlighet till tvåspråkighet så att han under livets gång beroende av situation kan växla mellan språken. Jag har själv CI och uppväxt med talspråket och lärde mig tsp först som tonåring, men vilken nytta jag haft av detta språk. Exempelvis så gav det mig möjlighet att kunna studera vid Universitetet och använda tolk, utan dem hade jag aldrig klarat av min ut utbildning.
Blir ett nöje att följa din blogg framöver.
Hälsningar Heléne Larsson, Örebro
Jag belv löjligt glad och stolt när jag såg att ni länkat hit, verkligen kul!
RaderaJag hoppas verkligen att vi som familj kommer att så småningom kunna behärska tsp så bra som möjligt, både jag och min man vill kunna ge Henry möjligheten att kunna använda båda språken. Det känns som att jag stött på en del människor med hsn som gärna skulle velat lära sig tsp när de var små, men av olika anledningar först lärt sig senare i livet. Av den anledningen vill jag att Henry ska lära sig tsp så tidigt som möjligt.
Tack för dina fina ord!
Hej!
SvaraRaderaVar inte orolig för att ni inte skulle kunna hänga med i Henrys teckenspråk senare, det kommer att komma naturligt. Nu när ni har kommit över "start-tröskeln" så kommer det att flyta på, precis som vilket annat språk som helst :-) Se till att träffa andra hörselskadade så hålls det igång ännu mer!
ha det bra!
//Tobbe