När jag började blogga för fyra månader sedan var det som att saker och ting började falla på plats. Att verbalisera mina upplevelser och tankar om Henrys hörselnedsättning har hjälpt mig oerhört, kommer att hjälpa mig och, förhoppningsvis, kanske kan hjälpa någon annan i en liknande situation.
Att få ett barn med funktionshinder fanns inte riktigt i min värlsbild, och att få beskedet (till på köpet på min födelsedag...) att Henry inte hörde särskillt bra kändes riktigt tungt. Jag har ältat och ältat men ännu inte fällt en enda tår. Konstigt? Ja! Kanske borde jag gråta och sörja men det gör jag inte, jag tycker att det hela är vansinnigt orättvist men samtidigt kan jag inte sörja. Att sörja vore som att på sätt och vis förneka Henry. Utan hans hörselskada tror jag inte att han hade varit så oerhört medveten om det visuella rummet; det är häftigt att se honom observera världen på ett annorlunda sätt än vad en hörande bebis gör. Det är häftigt att ha den fantastiska ögonkontakt han alltid vill ha, att verkligen kunna kommunicera utan ord.
Men samtidigt, det är skit att veta att han inte hör!
Hej Emma! Jag har följt din blogg ett tag, vi har också en liten kille som hör dåligt. För mig Hr det kännts skönt att få läsa om er och det ni går igenom eftersom vi ligger några månader efter er i hela processen. Kommer fortsätta följa er resa, kanske våra vägar möts nån gång! Kram från en mamma till en annan
SvaraRaderaTack för din kommentar! Jag är så glad att mina ord kan hjälpa någon annan, det känns fint på något sätt. Vill passa på att tipsa om ett forum på Facebook för föräldrar till hörselskadade barn, det är en stängd grupp som heter hörselskadade barn. Har fått mycket hjälp och stöd där. Lycka till med lillkillen!
RaderaDet är skön terapi att skriva av sig! Samtidigt så hjälper man andra att finna stöd och inspiration, vilket är stort plus!
SvaraRaderaDu skriver väldigt bra och det är mycket kul och intressant att följa det du skriver! Sluta inte :-)
//Tobbe