Henry har kommit in i en period då han tar av sina hörapparater konstant. Konstant iallafall under ett spann av kanske en halvtimma då han plockar av och jag stoppar tillbaka. Så småningom slutar han och låter dem vara ett bra tag innan han börjar igen... Han är väldigt söt när han sitter där med en hörapparat i näven men det är kanske inte världens bästa leksak, speciellt inte när han har delat den i två små sväljbara delar.
Jag antar att detta är en av alla faser han kommer att gå igenom, antagligen är det helt normalt bäbisbeteende. Dock undrar en liten del av mig om det kan vara så att han inte gillar de nya insatserna, han började plocka av sig hörapparaterna samma dag som han fick de mjuka insatserna. Vem vet? Tänk så mycket lättare det varit om man kunde prata bäbis så att vi båda kunde förstå varandra.
Ganska ofta tänker jag inte på att hörapparaterna sitter där, tror att jag nog kommit till någon sorts acceptans. Dock kan sorgen helt plötsligt slå till och jag blir så ledsen och förbannad när jag tänker på allt han kommer att behöva kämpa för, hur han kommer att känna inför att vara annorlunda, hur mycket han faktiskt kommer att höra och hur det kommer att gå för honom att kommunicera med andra människor. Jag är livrädd för hur han kommer att uppleva sin egen familj, kommer vi att inkludera honom eller kommer han att uppleva samma saker som många andra hörselskadade gör gentemot sina familjer? Kommer han att sky familjemiddagar där alla pratar i mun? Kommer han att distansera sig och dra sig undan eftersom han är annorlunda?
Som föräldrar har jag och maken ett enormt ansvar och en stor utmaning framför oss. Vi måste lära Henry att ta plats och att vara trygg med sin hörselnedsättning, vi måste visa honom att det är ok att fråga, att det är ok att säga att han inte hört. Vi måste lära vår omgivning hur hörselskador fungerar, hur man bäst inkluderar Henry i ett samtal, att inte bara säga "det var inget viktigt" om han frågar vad vi skrattar åt. Jag vill inte höra om 18 år att vi kunde gjort mer, att vi var ok som föräldrar men att han alltid kände sig utanför.
Jag är livrädd för det.
Jag hoppas att han inte kommer att känna sig utanför, men han kunde i alla fall inte ha fått bättre föräldrar än du och Jeff! Med det var och en av er bidrar med, levnadsglädje, drivkraft och envishet så kommer han att växa upp och bli en glad och stark kille. Det är jag säker på.
SvaraRaderakram!