Maken rapporterade att han stod gömd i hallen när han åt frukost eftersom Henry fastade. Inte lätt att föklara för en nästanettåring att han inte får äta men daddy får så samvetet förespråkade hallätning. Klockan ett skulle han sövas och kvart i två fick jag meddelandet att han precis somnat efter diverse förseningar. Undersökningen skulle ta ca 1,5 timma och när klockan började passera halv fyra började jag bli ordentligt nervös. Makens telefon var avstängd. Klockan blev fyra och telefonen var avstängd. Klockan blev fem och telefonen var avstängd. Vid det här laget var jag helt övertygad om att något hemskt hade hänt, trots att "no news are good news". Inte lätt att styra tankarna iväg från hemskheter när hjärnan hittar på det ena hemska scenariot efter det andra. Så äntligen plingade telefonen till, halv sex och i taxin på väg till flyget. De kallsvettiga händerna torkade upp och klumpen i magen försvann. Vid nästa sövningstillfälle ska jag definitivt vara med!
När jag väl kom hem berättade maken att det hela hade avlöpt väldigt väl. Undersökningen hade tagit en timma, Henry hade vaknat efter 15 minuter, varit vaken en stund och sedan kört rakt in i eftermiddagsluren. När han väl vaknade vankades välling, smörgås och mariekex.
Igår kom en kallelse till CI-läkare och logoped nere i Lund. Om två veckor kör vi ner dit och kommer ytterligare ett steg närmre ett CI.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar