Henry och jag var och handlade kläder för ett par dagar sedan. När vi stod vid kassan, Henry sittandes i sin vagn, konstaterade plötsligt expedited att "åh, han har hörapparater, då tecknar ni väl till honom också?" och så började hon teckna när hon pratade med honom. Det visade sig att hennes nu 20-årige son också använde teckenspråk.
Det härliga med hela episoden var hennes självklarhet mot Henry, att hon helt enkelt konstaterade att han inte hör så bra och så var det inte mer med det. Jag har stött på en hel del människor under den tid Henry haft sina happar som först bara ser en söt och glad liten bebis, men som sedan liksom hajar till när de ser hans happar. De säger aldrig något men jag kan se hur de inte riktigt vet hur de ska reagera. Vissa, speciellt äldre damer, ser ut som att de ska börja gråta vilken sekund som helst. Jag ser hellre att folk kommenterar eller frågar, inte bara ser besvärade ut.
Håller med, att inte fråga eller att inte låtsas om det är bara negativt för självförtroendet och även minskar kunskapen om det!
SvaraRadera//Tobbe