Hörselskadade barns skolsituation

Under de senaste dagarna har hörselskadade barns skolsituation lyfts i media. Det är utmärkt att frågan lyfts men ack så deprimerande att det behövs.

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) har tillsammans med Hörselhabilitering Barn och Ungdom på Karolinska Universitetssjukhuset undersökt 63 skolor i Stockholm där det går barn med hörapparat. 80 procent av klassrummen har en akustik som är oacceptabel, 60 procent av den hörteknik som finns fungerar inte som den ska och 80 procent av alla eleverna har inte kontakt med kommunal hörselpedagog. För en del elever går det bra men för många är skolgången skit. På grund av teknik som inte fungerar och personal som inte förstår vad en hörselskada innebär för barns möjlighet till kunskapsinhämtning går det mycket mycket sämre för dessa barn än vad det behöver gå. Många av dessa barn får lägga massor av energi på att höra vilket gör att de inte orkar/kan/förmå att faktiskt lära.

De olika hörsel- och dövorganisationerna har nu skickat en skrivelse till Gustaf Fridolin (Mp) med en vad jag tycker enkel åtgärd:

Vårt krav är enkelt: Inrätta statligt finansierade, regionala resurscentra med ansvar för hörselskadade, döva och dövblinda elevers skolgång, oavsett vilken skolform eleverna går i. Hit ska både elever och föräldrar samt kommuner, lärare och annan skolpersonal kunna vända sig för att få det stöd som till stora delar saknas i dag. Varje resurscenter ska samla en gedigen kompetens för att kunna stödja denna målgrupp.

Hur sjutton ska jag som förälder kunna skicka mitt hörselskadade barn till den lokala skolan med gott samvete? Visst blir det nära till kompisar och lätt att ordna lekdejter på helger men vad fan! Ska jag låta Henry gå i en skola där han som barn har huvudansvar för att personal och de andra barnen använder den teknik som finns? Ska jag låta honom gå i en skola utan fungerande teknik, med dålig ljudmiljö? Ska jag låta honom gå i en skola där han får kämpa för att höra istället för att kunna lära? Ska jag låta honom gå i en skola som kommer att göra honom så vansinnigt trött och utmattad, där han är annorlunda och besvärlig? Ska jag som förälder ständigt behöva stånga mig blodig för att han ska ha tillgång till det han faktiskt har rätt till? Bråka med snåla kommuner? Vara besvärlig?

JAG VILL FAN INTE DET!!!!

Jag vill att Henry ska ha en bra skolgång, där han har möjlighet att lära för livet och inte bara överleva. Där han är i en miljö som är hörselanpassad, där all teknik finns och fungerar, där personalen är utbildade hörselpedagoger, där han får lära sig teckenspråk, där han får kompisar att identifiera sig med, där han kan bli trygg i sin identitet, där han får lära sig strategier, där han får lära sig att han inte är konstig och annorlunda. Där han helt enkelt får vara Henry.

Priset? Lång skolväg. Mellan två-tre timmar i en taxi, varje skoldag.

Jag tror att det är ett lågt pris för delaktighet.

En dag i Lund

Jag la ut en status på Facebook för en liten stund sedan som ganska väl sammanfattar dagen:

Halvårskontroll hos CI-teamet i Lund och jag är så tacksam. Tacksam över att de finns, att de ser oss och att de lyssnar. Tacksam över att det går så bra för sonen, tacksam över att användandet av tsp uppmuntras. Helt enkelt tacksam. Fin känsla det där.

Storasyster var lagom imponerad imorse, ska ni äta frukost på McDonalds? Det är inte rättvist. Livet är inte alltid rättvist och som nästan sexåring är detta ett jobbigt koncept. Millimeterrättvisa bör råda enligt henne och att lillebror skulle få pannkakor till frukost medan hon fick nöja sig med förskolefrukost föll inte riktigt i god jord. Vi pratade lite om att vi behövde åka tidigt på morgonen, att de här besöken till Lund är något som Henry behöver göra lite då och då, att daddy och jag gör detta tillsammans men Henry och att vi vill att det ska vara en positiv och rolig upplevelse.

Efter pannkakorna var det dags att träffa audionom, ingenjör, logoped och läkare. Underbara människor som alla bryr sig om Henry, hur det går för honom och hur det går för oss. De tar sig tid att småprata lite i korridoren, de gläds med alla framsteg och de gör verkligen sitt bästa.

Fick höra att det äntligen börjar röra på sig lite gällande uppgradering av gamla processorer. Fortfarande finns det barn inom Region Skåne som har en processor som släpptes på marknaden 2005. Barn, som verkligen behöver den bästa teknologin för att kunna tillgodogöra sig ljud på bästa sätt, går runt med tio år gammal teknologi! Teknologi med tio år på nacken......Gammal teknologi när det finns nya moderna processorer tillgängliga. Processorer som tål fukt, som är mindre och lättare, som ger oändligt mycket bättre ljudåtergivning. Varför denna gamla teknik då? Politikerna som bestämmer hur pengarna inom Region Skåne ska fördelas ser inte längre framåt än operationen. De förstår inte att ett CI är ett livslångt åtagande, ett åtagande som kräver underhåll i form av nya processorer, som kräver regelbundna återbesök, som till och med kommer att kräva reimplantatoperationer vad det lider.

Jag blir så arg över att Henry och andra barn enligt Region Skåne ska behöva ha samma processor i runda slängar 8-10 år. Vem sjutton går runt med en mobil som är 10 år gammal? Hur många har en 10 år gammal TV? Ändå tycker politikerna att det är ok att gå runt med gammal teknologi i de hjälpmedel som hjälper dig att höra, som ger dig möjlighet till deltagande i den värld du känner till. Så jädra kortsiktigt!!!

Iallafall, nu var det inte Region Skånes snålhet jag skulle prata om utan vår dag på CI-teamet. Henry började med ett hörseltest och för första gången fick kossan sova och klossarna jobba. Han var extremt lättolkad tyckte audionomen och jag håller verkligen med, vid varje detekterat ljud åkte ögonbrynen upp, leendet kom fram och klossen fick lekas med. Vi hann med att testa både hörapparatsörat, CI-örat och helt utan hjälpmedel. Henry är nog ganska omedveten om hur lite han hör utan hjälpmedel men oj vad märkligt det är att sitta där och lyssna på de toner som han faktiskt uppfattar. Det är inte direkt de tysta ljuden han uppfattar utan audionomen får klämma i ordentligt innan han uppfattar något.

Efter hörseltestet var det dags för kontroll av CI't tillsammans med ingenjör och audionom. CI't kopplas upp till mjukvara som kollar igenom alla elektroder, att allt fungerar som det ska. Inga justeringar behövdes göras. Skönt.

Innan logopedbesöket hanns med med att lekas lite i väntrummet. Även inlastning av de sista pannkaksresterna och äppeljuicen från frukosten hanns med. Logopeden var en annan än Henrys vanliga som just nu är pappaledig. Hon var väldig trevlig och väldigt påläst om vem Henry är och hur hans audiologiska bakgrund ser ut. Idag inledde vi med ett litet spel för att bryta isen, sedan ett uttalstest och ett språkförståelsetest. Uttalstestet visar att han har ungefär samma uttal som alla andra ungar i hans ålder. S och F är svårt i början av ord, K blir T och G blir D. Helt normalt och inget vi behöver direkt göra något åt. Vi testade även Lings ljud med bara hörapparat utan avläsningsstöd (m, a, i, o, s, sch), de ljud som man behöver kunna uppfatta för att kunna uttala ord, och de återgavs utan problem. Sssssssss....det är faktiss svårt att säga sa unge herrn med perfekta s-ljud...
Språktestet visade att han har dragit ifrån lite jämfört med tidigare testtillfällen, tidigare har han alltid legat runt medel jämfört med hörande barn utan hörselnedsättning men idag fick han en sjua på Stanineskalan. Helt okej med andra ord! Det känns skönt att vår språkstrategi betalar sig, vi är mycket medvetna om hur vi kommunicerar och vad vi säger. Vi jobbar utifrån en plan och en tanke (utan att  har specifika träningstillfällen. Allt sker hela tiden. Alltid.)

Efter logopedbesöket hade vi dagens sista träff, med läkaren Karolina. Vi pratade lite snabbt om läget efter hörseltesterna och konsensus råder helt och hållet. Som läget är idag blir det inget andra CI. Skulle omständigheterna ändras ställs givetvis det hela i en annan dager. Vi pratade också om hur viktigt det är för oss att vi använder teckenspråk för att Henry själv en dag ska kunna välja kommunikationsform utifrån situation, och från Karolina upplever vi ett genuint och äkta stöd i detta beslut. Jag har hört talas om familjer som avråds att använda teckenspråk och jag är så glad att vi inte mött denna attityd. Inte för att det gjort någon skillnad.

Dagen avslutades med lunch och ett litet, inte helt billigt besök på The English Shop i Malmö. Bra dag helt enkelt.

Halvårskontroll

Dags för halvårskontroll på CI-teamet i Lund imorgon. Favoritlogopeden är pappaledig, favoritaudionomen ska vi inte träffa utan någon annan. Teknikern och läkaren är iallafall de samma.

Det ska bli väldigt skönt att komma ner och testa vad Henry hör. Han är fortfarande inne i sin "vad sa du"-fas, precis som storasyster var men det är ändå något som gnager och skaver lite hos mig. Jag är osäker på om det verkligen bara är en fas. Svar får vi imorgon.

Teaterbesök

Idag har barnen och jag varit på Helsingborgs stadsteater och sett föreställningen Trean står på huvudet. Upplevelsen inleddes med våfflor och saft i foajén på Lillan, Henry var lite skeptisk inför den rosa grädden men våfflorna inklusive grädde slank ned utan större problem. Efter matstunden var det dags för föreställningen, alla fick ta av skorna och sedan gå in i teatersalongen. Barnen placerades på kuddar utlagda på golvet och de vuxna förvisades till läktaren.

Lite funderande var jag allt över hur tillgänglig föreställningen skulle vara för Henry, hörslinga finns inte (och jag vet inte hur intresserad han skulle vara av att faktiskt använda den) och skådespelarna använde inte mikrofoner. Jag tror dock att mina farhågor kom på skam. Henry satt på sin kudde och verkade följa hela föreställningen, han deltog och såg väldigt nöjd ut.

Vid något tillfälle blev alla barnen lite väl ivriga, de kom närmre och närmre skådespelarna och satt nästan i deras knän. En drös föräldrar försökte få sina barn att komma tillbaka till kuddarna, mer eller mindre framgångsfullt. Jag fick ögonkontakt med storasyster, tecknade att de skulle sätta sig på kuddarna igen, och såg de dra sig tillbaka mot kuddarna. Teckenspråk är ett fantastisk kommunikationssätt vid tillfällen som detta!

I behöver that!

Idag har Henry och daddy haft en riktigt härlig hemmadag tillsammans. Som maken sa när Henry somnat i hans knä på soffan efter simskolan, "I wish I could bottle this day and keep it forever". Storasyster hängde inte riktigt med och undrade vad det var som skulle läggas i en flaska.

Hade mobilen i närheten när pojkarna satt och tittade på en sida med olika leksaksfordon och kunde snabbt konstatera att svenska, engelska och ett och annat tecken blandas friskt.

Som vanligt är filmsnutten textad.

Barnens TUFF

Vår fjärde TUFF-vecka är tillända och det känns alltid lika tråkigt att behöva åka hem. Jag blir så otroligt motiverad av att få sitta i skolbänken, lära en massa nya saker och utmana mig själv. Utmana mig själv att våga använda ett språk jag långtifrån kan. Utmana mig själv att stå inför en klass och teckna, våga släppa på det där kontrollbehovet och tillåta mig själv se ut som en idiot.

Barnen har haft en fantastisk vecka. Storasyster älskar att komma till Önnestad och hon längtade i flera veckor innan vi skulle iväg. Henry tycker också det är otroligt kul att få leka med alla barn och jag tror att han inför nästa besök kommer att ha stenkoll på vad vi ska göra. Större delen av skolan är tom eftersom TUFF-utbildningen alltid ligger på loven så ungarna är fria att springa runt som galningar, vilket de i allra högsta grad gör. De lär sig även en massa nya tecken och framförallt Henry tecknar mycket mer nu än vad han gjorde i början av veckan. Nu gäller det att försöka hålla igång tecknandet fram till höstlovet och nästa TUFF-vecka.

Jag tror att det är väldigt viktigt för barnen att få gå på dessa typer av familjeläger, eller vad man vill välja att kalla det. Syskonen får träffa andra barn som också har syskon med en funktionsnedsättning (på TUFF-veckorna är det främst hörselnedsättning och Downs syndrom som föranleder närvaro) och barnen som själva har en funktionsnedsättning får träffa andra barn som liksom de själva inte helt följer normen. Ingen är konstig för att de är annorlunda och alla hänger på, utifrån ålder och förmåga.

Idag bjöd tolkeleverna, som under TUFF-veckan har hand om barnpassningen, på en liten avslutningsshow. Henry satt i mitt knä med munnen vidöppen och bara lyssnade och tittade medan storasyster satt på golvet framför scenen med de lite större barnen. Hon var otroligt inne i showen och när den absoluta favoritlåten alla kategorier; Let it go, från filmen Frozen (Frost på svenska) tecknades av självaste Mega Vega satt hon och sjöng med, alldeles stilla och med tårar i ögonen. Efteråt gick hon fram till Vega (som jobbat som lärare under veckan) och bara kramade henne. Total och tvättäkta lycka. Har en känsla av att lilla damen kommer att leva på den här upplevelsen under en mycket lång tid.

Originalversionen av Let it go, och som storasyster kollat ganska mycket på:

P4 Radio Kristianstad

Lokalradion kom på besök i torsdags och jag blev intervjuad tillsammans med två mammor, en tolkelev och två barn. Syftet med intervjun var att se vad som händer runt omkring Kristianstad under sportlovet och besöket på TUFF var en del av programmet. Hela inslaget varade väl i 3-4 minuter och efteråt tittade vi på varandra och undrade vad vi sagt. Programmet gick live och det var himla kul att få se hur livesänd radio fungerar. Trots att det är ganska vidrigt att lyssna på sig själv är det också väldigt intressant att analysera hur jag framför det jag vill säga. Kontentan får väl bli att jag pratar alldeles för snabbt och har en synnerligt vacker sydhalländsk dialekt...

Inslaget kan höras här, cirka 2 timmar och 34 minuter in i programmet, och transkription följer nedan (inte helt korrekt men i det stora hela okej)

Cirka 2:34 in i programmet.

Programledare: Nu är det hög tid att faktiskt rikta blickarna mot Önnestad för där finns Önnestads Folkhögskola. Och vi har pratat om det innan i förmiddags det här om barnpassning och vi pratade också om barn med särskilda behov och teckenspråk är ju ett sådant behov. Dajana har åkt dit, föräldrar och barn som använder teckenspråk i vardagen går just nu på en teckenspråkskurs den här veckan, under sportlovet.  Samtidigt som deras barn då tas omhand om av studenter på utbildningen, på den här teckenspråkstolkutbildningen. Så Dajana, vem är det du har haffat så här dags?

Reporter: Nu ska vi prata med tre av föräldrarna som går en utbildning som heter TUFF, eller kallas för TUFF och som man brukar arrangera på olika lov då, på sportlovet eller på höstlovet och även under sommaren för att lära sig kommunicera med sina barn som använder teckenspråk i vardagen, och det behöver inte bara vara barn som är döva utan det kan vara barn som använder teckenspråk av andra skäl. Tre mammor har vi med oss, de heter Emma Pritchard, Jenny Böös och Helena Bernsheim, och när jag kom in här i ett av klassrummen som ni använder så ställde jag mig framför den här tavlan med teckenspråkets bokstäver och försökte teckna mitt eget namn och det är ju inte så svårt att lära sig tecknen men det är svårt att lära sig att göra det fort. Så jag undrar hur lång tid tar det att lära sig teckenspråk, till exempel ett vanligt, alltså att man kan prata i ett vanligt sammanhang, vanliga vardagsmeningar någorlunda fort?

Emma: Jag tror att det tar ett tag, jag är inne på min fjärde vecka och jag är absolut inte där. Vissa delar klara jag väl av, liksom presentera mig själv och berätta vem jag är, var jag bor och vad jag jobbar med. Jag klarar av att köra enkla konversationer med mitt barn som är tre så det är liksom väldigt väldigt låg nivå. Men det går ändå hyfsat snabbt att bygga upp ett teckenförråd, men det svåra är inte att kunna en massa ord och bara stapla ord utan det svåra är ju att få ihop det till en helhet. Teckenspråket är ju väldigt visuellt så det gäller liksom att glömma svenskan och tänka i bilder och illustrera det man vill säga istället för att bara stapla en massa tecken och det är det som jag tycker är absolut svårast.

Reporter: Det säger Emma. Omprogrammera sin hjärna lite grann eller?

Emma: Absolut! Det är…det är ett helt annat sätt att tänka när man kommunicerar och talat språk är man så van vid att det följer en viss ordning och med teckenspråk måste man helt och hållet ändra sättet man tänker på och det tar, jag kan känna nu efter fjärde gången att nu är det vissa grejer som har klickat;just det, det är så det hänger ihop. Men det tar tid.

Reporter: Jenny, beskriv hur utbildningen ser ut, är upplagd här under veckan.

Jenny: Den här veckan består av i princip nio till fyra, blandade lektioner. Vissa önskemål har vi fått göra sedan tidigare omgångarna vi varit här och som jag har märkt denna veckan har kommit upp nu och det är ju uppskattat. Lite olika inriktningar på lektionerna är det.

Reportern: Och Helena, hur har era barn lärt sig teckenspråk? Jag tänker mig att små barn kan hitta på egna tecken som när man leker och fantiserar och så, och som inte är vedertagna. Hur har de lärt sig teckenspråk från första början, eller lär de sig i takt med att ni gör det?

Helena: De lär ju sig i takt med att vi gör det. Och sen när de är här under dessa veckorna får de ju vara med teckentolkarna som ju läser till teckenspråkstolk. De är ju med dem och där har de ju jättemycket teckenspråk också så det är ju vi och dem som gör mycket att de lär sig. För de får ju ingen annan utbildning än det vi har att ge dem.

Reportern: Skulle fler behöva lära sig teckenspråk? Skolpersonal exempelvis. Förskolepersonal eller andra som kommer i kontakt med barn och unga som använder teckenspråk i sin vardag

Jenny: Absolut. Det är ju jätteviktigt. I den kommun som vi bor i där har man fått TAKK och det är ju ett kompletterande kommunikationsverktyg. Det är inte samma som teckenspråksutbildning men dock. Och det har varit väldigt uppskattat för våra barn där all pedagogpersonal har den utbildningen.

Reporter: Och vilken kommun är det?

Jenny: Ängelholms kommun

Reporter: Vi ska alldeles strax prata med några av studenterna som läser till teckenspråkstolkar på folkhögskolan. De tar hand om de här föräldrarnas barn mendans föräldrarna då sitter i skolbänken, och vi får se om vi kan prata med några barn också

Musik till ca 2:42

Programledare: Radio Kristianstad sänder från Önnestads folkhögskola där Dajana är på plats och barn och ungdomar som passas för att föräldrarna pluggar just till tecken, eller lära sig bättre om teckenspråket som barnen också behöver. Har du hittat några barn?

Reporter: Det har jag minsann, två små pojkar. En som heter, vad heter du?

Oscar: Oscar

Reporter: och så var du fem år?   

Oscar: Ja. 

Reporter: Och så har vi din kompis som heter?

Matteus: Matteus

Reporter: och du var sex år? 

Matteus: Ja 

Reporter: Och så visade nig mig här hur ni tecknar era egna namn. Jag tyckte det gick väldigt fort. Är det svårt att lära sig? Vad säger du Matteus?

Matteus: Nä, men ibland jag nabb.

Reporter: Ibland är du snabb? 

Matteus: Ja. 

Reporter: Tycker du mamma är duktig? Eller pappa, vem är det du har med dig här? 

Matteus: Båda två. 

Reporter: båda två? Ja? Är de snabba på att lära sig? 

Matteus: Ibland. Reportern skrattar lite. 

Reporter: Ibland? Ibland inte? Och ni har ju haft några ledare med er här under sportlovsveckan och gjort lite roliga saker med dem har jag fått reda på. Vad gjorde ni för något igår? Oscar? Åkte ni till någon annan stad kanske?

Oscar: Va… vi var i Malmö

Reporter: Och var på museum, eller hur? Vad gjorde ni där då?

Oscar: Målade oss i ansiktet.

Reportern: (skrattar lite) Målade varandra i ansiktet kanske?

Matteus: Nej. Titta i spegel och måla sig (Matteus pratar lite men det är lite svårt att uppfatta vad han säger.)

Reporter: Jennie Blomqwist är en av studenterna som läser till teckenspråkstolk och som är barnpassare, nanny kanske man ska kalla dig, under veckan. Du har läst i två terminer?

Jennie: Nej, i två och ett halvt år.

Reporter: Hur, vad är det för skillnad på att prata teckenspråk med vuxna och med barn, eller finns det någon skillnad?

Jennie: Det är ganska stor skillnad. Barn är väldigt snabba, oftast inte lika tydliga och man får tänka till för att förstå dem

Reporter: Kan det vara så att de rent av hittar på egna tecken som man får luska ut vad det betyder egentligen?

Jennie: ja, det kan de göra. Det händer ofta.

Reporter: Hur kommer det sig att du valt just den här utbildningen?

Jennie: Jag har valt den för att min son också är döv. Så när han var ett år, ett och ett halvt år fick jag reda på att han var döv funderade jag på om jag också ville lära mig teckenspråk och då hamnade jag här.

Reporter: Vad, när man är teckenspråkstolk, vilka situationer kommer ens kunskaper till användning, alltså var jobbar man, rent konkret?

Jennie: Alltså man kan ju jobba överallt där det behövs en tolk. Du kan jobba på, du kan få ett tolkuppdrag på en vårdcentral, på ridskola, på personalmöte, föräldramöte. Där man behövs helt enkelt

Reporter: och ni som går utbildningen är ju ute också mycket i, dels på praktik men så är ni tex ute på stan, i vardagssituationer och lär er att tolka. Att inte bara sitta i klassrummet och arbetar på det klassiska sättet. I er utbildning ingår något som kallas för dövkultur har jag läst mig till. Vad är det för någonting egentligen?

Jennie: Vi får lära oss lite om dövas historia, lite om olika kända döva personer, ja och hur samhället, dövsamhället, ser ut till skillnad från det hörande samhället.

Reporter: Om du skulle befinna dig utomlands exempelvis. Skulle du kunna tolka någon som pratar teckenspråket fast som är baserat på exempelvis spanska eller franska.

Jennie: Kanske inte tolkat men jag hade nog om jag själv hade träffat en döv spanjor så att säga hade jag nog förstått mycket lättare genom teckenspråket än det talade språket. Tror jag.

Reporter: Säger Jennie Blomqwist som är en av studenterna på Önnestads folkhögskolas teckenspråkstolkutbildning.

Intervjun slut.

TUFF - dag tre

Halvvägs igenom veckan nu och förutom att magen mår sådär av maten är allt bra. Har kommit igång med tecknandet nu och hade behövt en vecka till för att riktigt komma in i språket. Efter varje TUFF-besök vill jag börja läsa teckenspråk på riktigt men det blir svårt att praktiskt genomföra det, tyvärr.

Idag har vi haft konversation, orala komponenter och spel på schemat. Orala komponenter ingår i de tecken som kallas för genuina tecken, dvs tecken som inte har en svensk munrörelse eller som kan översättas till ett direkt svenskt ord. (Fick jag rätt på det, ni som jag konsulterade?) Finns massor av dessa tecken och det är de, tycker jag, som gör teckenspråket så spännande, vackert och levande. Ett litet tecken kan uttrycka så mycket. Valde att gå i den svåra gruppen och lyckades översätta meningar som Jag tycker om väldigt många saker men jag är verkligen intresserad av språk där vi fick in inte ett utan två genuina tecken [pi]-väldigt och [i]-intresserad av. Dagens favorit; [U] - kisa lite med ögonen, forma munnen till ett u, forma händerna till uppåtriktade klor och för dem åt höger med små upprepade nedåt rörelser och mena tvivla på. Två tecken för att säga Jag har mina betänkligheter. Älskar't!

TUFF-vecka nummer fyra

Vi har nu nästan kommit halvvägs genom vår TUFF resa vilket känns oerhört jobbigt, efter den här sportlovsveckan har vi bara sex veckor kvar och sedan är våra teckenspråkstimmar slut. Efter de 240 timmar vi så generöst får av staten är slut får vi försöka hålla våra kunskaper levande på annat sätt. Med tanke på hur lite teckenspråk jag kan nu, efter snart fyra veckors studier, kan jag inte tänka mig att jag kommer att ha särskilt bra koll när resterande sex är slut.

Ja ja, vi är inte där ännu. Den dagen den sorgen liksom. Nu har vi iallafall kommit igång med vecka fyra, hela familjen är installerade på Önnestads folkhögskola. Vi har blivit tilldelade våra obekväma sängar och ätit ett par delikata översaltade måltider. Vi har tagit oss igenom första dagens oerhörda ringrostiga känsla och landat direkt i avläsningsövningar och textöversättningar. Barnen leker som tokar och är allmänt lyckliga över att vara på plats.

Eftersom jag inte fick ledigt från jobbet i höstas (och inte direkt bråkade om det eftersom jag var helt ny på jobbet) är det ett helt år sedan vi var här senast. Man tappar oerhört mycket när man som vi inte tecknar på heltid men en hel del sitter faktiskt kvar, vilket är skönt. Annat sitter inte alls men så är det väl, vissa saker sätter sig lättare än andra. Upplägget den här gången är lite annorlunda jämfört med tidigare, istället för att hamna i en grupp i början av veckan och sedan vara i den gruppen resten av veckan fick vi nu en lapp med de olika momenten som ska gås igenom under veckan. På lappen fick vi självskatta oss utifrån lätt, medel och svårt. Extremt lurigt att försöka hamna på rätt nivå men samtidigt en bra övning. Det är också skönt att kunna välja en svårare nivå på ett ämne men lättare på ett annat. Idag blev det svår avläsning (matsmältningsapparaten - sketasvårt, vinframställning- lite lättare) medel på frågor (ögonbryn upp på ja eller nejfrågor, ögonbrynen ned för frågeordsfrågor som vem, vad, varför, vilken, hur, när, var) samt svår textöversättning (hur svårt som helst, handlade om vattenfarkoster som lastfartyg, kryssningsbåtar, segelbåtar och världsomseglingare...).

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar. Längtar redan!

Skola

Det är fortfarande två år tills Henry ska börja förskoleklass, hösten 2017 är det dags för honom att introduceras till skolans förtrollande värld. I och för sig började jag fundera på Henrys skolgång samma dag vi fick reda på hans hörselnedsättning så att vi har väntat i tre år innan ett första besök är väl ganska fantastiskt skulle jag vilja säga!

Vi har lite olika val vad gäller olika skolmöjligheter för Henrys del. Om vi delar upp det geografiskt har vi först och främst den lokala skolan, och det som så fint kallas för inkludering. Väljer vi det lokala alternativet får Henry nära till skolan och kompisar. Han får en skola som inte är optimal vad gäller ljud och ljus. Han får pedagoger som inte kan något om hörsel och vad det innebär för inlärning. Han får själv ett större ansvar för teknik och hjälpmedel. Han får inte teckenspråk. Vi får fajtas med skola.

Nästa geografiska steg är Helsingborg, i staden som ligger två min hemifrån finns en kommunal skola med ett så kallat hörselspår. Barnen med hörselnedsättning går i klasser med hörande barn. Lokalerna är ljudanpassade och teknik finns. Jag tror att det finns möjlighet till teckenspråk men är inte säker. Vi får antagligen fajtas men kanske inte lika mycket som på en helt oanpassad skola.

Nu får vi ta ett ordentligt geografiskt kliv till och hamnar i Hässleholm och den kommunala hörselskolan Silviaskolan med regionalt intag för Skåne, Blekinge och de södra delarna av Halland och Småland. Här får Henry perfekt anpassade lokaler, han får hörselpedagoger, han får kompisar att identifiera sig med. Han får teckenspråk på schemat från och med årskurs ett. Han får gå på fritids med hörande barn i nybyggda och anpassade lokaler. Han får äta lunch med hörande barn i en ljudsanerad matsal. Vi behöver inte bråka med skolan. MEN. Han får åka taxi till och från skolan. Han får 9 mil enkel väg och med diverse hämtningar på vägen säkert en restid på i runda slängar tre timmar varje dag.

På samma avstånd, men söderut, hamnar vi i Lund och den statliga specialskolan Östervång. Förutom det faktum att jag har extremt svårt för ordet specialskola innebär det en tioårig skolgång i en skola som drivs av Specialpedagogiska skolmyndigheten. Skolan är tvåspråkig, teckenspråk och svenska, och med två inriktningar. En med teckenspråk och skriven svenska och en med teckenspråk och talad svenska. Det känns inte riktigt som att Henry har behov för just Östervångskolan men vem vet om några år, kanske ser det helt annorlunda ut då.

Idag åkte maken och jag hela den tråkiga vägen till Hässleholm och Silviaskolan. Vi träffade den mycket sympatiske biträdande rektorn som berättade om skolan och visade oss runt. Det blev ett väldigt bra möte och han kunde svara på de frågor och betänkligheter vi haft. Efter det här besöket känns det ganska givet att det är där Henry ska inleda sin skolgång. Visst är det långt dit men väl där får Henry möjlighet att lära sig utifrån sina förutsättningar. Han behöver inte lägga massor av energi på att bara kunna höra utan fokus kan ligga på själva lärandet. Som biträdande rektorn så målande beskrev, här får han ett skrivbord som är rent från allt annat än det han behöver för att kunna lära, han behöver inte börja med att städa undan gamla mögliga kaffekoppar och färdigkladdade postit-lappar.