Att kanske göra en liten liten skillnad

Haft en riktig skitdag idag.

Jobbmässigt letar jag nytt eftersom företaget jag arbetar på ska läggas ned och stämningen på jobbet är därefter. Förskolemässigt har vi det lite motigt just nu, vi har just minskat timmarna drastiskt på grund av makens nya jobb som är skiftbetonat. Att barnen, och framför allt Henry, får mindre tid på förskolan är fantastiskt men varannan vecka lämnas de först vid ett-tiden. Detta innebär att Henry måste hinna med att både sova och ha sina språkutvecklingsaktiviteter, som vanligtvis sker på förmiddagen, under mindre än fyra timmar. Att få honom att somna på förmiddagen hemma är omöjligt eftersom han blir trött först framåt eftermiddagen. Vi har påpekat detta till förskolechefen och "ska ha en öppen dialog kring detta". Under två eftermiddagar/kvällar har vi haft ett trött litet monster på halsen istället för den pigga, glada och harmoniska lille kille vi normalt sett har. Den enda skillnaden, han har inte sovit på förskolan vilket han behöver och vilket vi poängterat både för förskolechef och personal. Fortsättning följer känns det som.

Blogglusten har det också varit lite si och så med, jag har fått höra av personer i vår närhet att det är jobbigt att jag bloggar om mina upplevelser och trots att det är min fulla rätt att göra så förtar det lite av glädjen i att skriva. Just nu rullar hörselresan på lite av sig själv vilket också gör att jag inte har lika mycket att skriva om och inte lika mycket att ventilera/bearbeta/älta.

Skitdagen då? Den vändes helt för bara en liten stund sedan då ett litet meddelande nådde Hörselresans facebooksida. En mamma, som just börjat sin familjs hörselresa, hade blivit tipsad om min blogg, börjat läsa och förhoppningsvis finner hon lite tröst, lite hopp, lite glädje. Och jag är åter igen så ofantligt otroligt tacksam för att jag började skriva om mina upplevelser och tankar och att mina ord kan hjälpa andra. Det känns så oerhört fint och en av anledningarna till att jag fortfarande skriver. Jag vill att bloggen ska finnas för andra som behöver den, trots att jag inte är lika aktiv som jag tidigare varit.

Att bidra känns fint och viktigt. Tack till dig, nyblivna hörselmamman, för att du tog dig tid att skriva till mig. Tack!