Att bygga förståelse

 "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa. För att kunna hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör men först och främst förstå det hon förstår. Och acceptera att jag inte alltid förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vill veta mera." 

Mycket kloka ord från den danske filosofen Sören Kierkegaard.

Som normalhörande förälder till ett hörselskadat barn har jag ingen förförståelse. Jag vet inte hur det är att inte höra som jag. Jag vet inte hur det är att inte uppfatta välden på samma sätt som jag. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att förstå på riktigt, kanske kommer jag inte att göra det.

Fram tills det kansket måste jag bygga min förståelse. Jag måste lära mig att förhålla mig till min sons hörsel. Jag måste lära mig hur andra människor upplever sin hörsel, andra människor som är i en position där de själva kan berätta. Jag lär mig. Jag bygger någon slags förståelse genom att prata med människor som lever med en annan slags hörsel, eller total avsaknad av hörsel. Jag lär mig genom fysiska möten men också genom virtuella möten. Jag lär mig genom att andra människor generöst delar med sig av sina, högst personliga erfarenheter, genom bloggar eller grupper på facebook. Jag lär mig genom att vara öppen. Jag lär mig av Åsa, av Maria, av Torbjörn, av Frida, av alla föräldrar som som kommit längre på sina barns hörselresor. Jag lär mig genom att läsa, genom att titta, genom att lyssna.

Teckenspråksdamen

Henry och jag var och handlade kläder för ett par dagar sedan. När vi stod vid kassan, Henry sittandes i sin vagn, konstaterade plötsligt expedited att "åh, han har hörapparater, då tecknar ni väl till honom också?" och så började hon teckna när hon pratade med honom. Det visade sig att hennes nu 20-årige son också använde teckenspråk.

Det härliga med hela episoden var hennes självklarhet mot Henry, att hon helt enkelt konstaterade att han inte hör så bra och så var det inte mer med det. Jag har stött på en hel del människor under den tid Henry haft sina happar som först bara ser en söt och glad liten bebis, men som sedan liksom hajar till när de ser hans happar. De säger aldrig något men jag kan se hur de inte riktigt vet hur de ska reagera. Vissa, speciellt äldre damer, ser ut som att de ska börja gråta vilken sekund som helst. Jag ser hellre att folk kommenterar eller frågar, inte bara ser besvärade ut.

Bloggar

Sitter och söker efter andra bloggar som handlar om hörselskador, hur det är att leva med en hörselskada eller vad man upplever som förälder till ett hörselskadat barn men hittar inte mycket, speciellt inte på svenska. Betyder detta att det inte finns så många sådana bloggar eller hittar jag dem inte?