måndag 28 augusti 2017

Hörselresans slut - början på en alldeles ny resa

Hur avslutar man egentligen en blogg?
Säger jag helt sonika att nu blir det inget mer?
Eller säger jag på återseende?

Henry har nu börjat i Silviaskolans förskoleklass tillsammans med fem andra sexåringar. Det blev till slut den där skolan som jag hade i åtanke när Henry inte ens fyllt ett. Taxiresor till trots.

Nu fyller han snart sex år. Han är lång som en åttaåring. Cyklar som en galning nerför branta backen i Trysil. Pratar med mormor i telefon. Säger va sa du? stup i kvarten. Växlar obehindrat mellan svenska och engelska. Utbryter högljutt jag hör inte! när jag tecknar till honom utan röst, hojtar sedan okej! när jag tecknar till honom att doggy (snuttefilten) ligger på golvet i ditt rum, bakom dörren. Utbrister jag vill ha min CIochhörapparat! så fort paddan kommer fram. Kopplar själv över till slingan när vi tittar på tv. Han kramas och gosar och pussas och bråkar med storasyster. Svarar vetinteliteavvarje på frågan vad gjorde ni i skolan idag? Leker med bästa kompisen snett över gatan. Har börjat träna taekwondo och går på simskola. Använder tolk ibland. Oftast inte.


Är oändligt oändligt älskad. 

Jag säger inte hejdå. Jag säger på återseende. Kanske inte här men någon annanstans. Ett varmt och stort tack för att ni läst mina tankar och funderingar. 

/Emma


2 kommentarer:

  1. Tusen tack för en otroligt bra blogg. Lite sorgligt att du inte kommer att skriva mer.
    Tack vare dina ord väcktes ett hopp när vi fick vår döva son. Jag låg en hel natt och läste din blogg.
    Nu snart 5år senare är det som om jag har skrivit dina ord... ❤
    Kram Anette

    SvaraRadera
  2. Anette Töjlin28 augusti 2017 22:32

    På återseende låter bra. På en annan blogg eller IRL ����
    Kramar i massor till er alla

    SvaraRadera