Jag stod för en stund sedan och lagade middag när Henry kom fram till mig och bad om lite vatten. Köksfläkten dånade och maten puttrade i både stekpanna och gryta. Han drack några klunkar, gav mig glaset och jag frågade honom om det kändes bättre.
"Vad sa du mamma?"
Min älskade lille pojke. För första gången, men absolut inte den sista gången, har du tydligt visat att du inte hör. Nu börjar vårt jobb på riktigt att aldrig aldrig aldrig någonsin bemöta din fråga med "äh, det var inget" eller "det var inget viktigt" eller "det spelar ingen roll".
Nej, det kanske inte var något viktigt men det var ändå något som han inte hörde, något som andra i hans omgivning uppfattat. Hans omgivning ska inte bedöma och bestämma vad han ska höra, vad som är relevant eller inte relevant. Ingen förutom Henry kan bestämma om något är relevant eller inte.
Ingen.
Så fantastiskt du skriver om detta med att andra bestämmer vad din hörselskadade son ska få höra. Önskar att jag kommit på den formuleringen! Men nu kommer jag att låna den framöver! TACK!
SvaraRaderaVår Svante har precis också kommit dit. Plötsligt blir det så väldigt tydligt hur många gånger han inte riktigt kan uppfatta vad som sägs. Ett uppvaknande för mig. Är så glad att han frågar och hoppas att han aldrig slutar fråga. Martina
SvaraRadera