När jag kom till förskolan idag för att hämta två barn möttes jag av en liten pojke som ensam stod vid uteleklådan och pysslade med bilarna. Jag hade kramat om storasyster och stått på gården ett tag, alla barnen gastade att "er mamma är här nu!" utan att han reagerat och tittat upp. I vanliga fall möts jag av ett "mamma!" och ofta en kram eller en puss men inte idag. Idag stod han med ryggen emot hela världen.
Jag gick fram till honom, rörde honom på axeln och han vände sig lite förvånat om med ett leende i hela ansiktet. Jag böjde mig över honom för att ta av senilsnöret vi använder till hörapparat och CI för att plocka av det och upptäckte att hörapparaten satt i örat utan att vara igångsatt, batteriluckan var öppen. Jag tog tag i resten av snöret för att låta handen följa med till CI-sidan bara för att upptäcka att CI't var borta.
Panik.
Var var CI't? Jag gick in och pratade med tjänstgörande pedagog som upptäckt en stund tidigare att CI't saknades. "Hade han det på sig när han kom?" "Njaaa, det vet jag inte. Jag frågade storasyster men hon visste inte. Vi har letat och letat och letat men hittar det inte."
Fan fan fan! Ringde maken för att be honom kolla i bilen, kanske hade det ramlat av där. Nix. Började lyfta på kuddarna i soffan när pedagogen utbrast "Nämen där sitter det ju!" Någon gång under eftermiddagen hade CI't kommit i närkontakt med elementskyddet och där satt det och dinglade. Jag borde lärt mig vid det här laget att alltid kolla platser med mycket metall, kylskåp, element och andra CI-magnetvänliga platser men paniken var total.
Jag är så arg och så ledsen över att min lille pojke, för tredje dagen i rad inte fått sova under dagen på grund av dessa fantastiska nya vistelsetider som inte alls stämmer överrens med hans rutiner. Jag är så arg och ledsen att pedagogerna inte märkte att han inte hade sitt CI på. "Ja, det förklarar ju varför jag tyckte att det var svårt att få någon riktig kontakt med honom under mellanmållet". Tro fan det, ungen har ju inte hört något!!!
Jag tog CI't och gick ut till min lille pojke, som nu satt ensam och tyst i kanten av sandlådan. jag tecknade till honom och frågade om han ville ha sitt CI, möttes av ett stort leende, nickande och ett rungande JAAAA! CI't sattes igång och han började berätta vad han gjort under eftermiddagen.
Ja, jag förstår att förskolepersonalen har det jobbigt med vikarier och personal som är borta men det drabbar min pojke så oerhört mycket mer än de andra barnen. Genom att personalen inte är uppmärksamma, på grund av stress eller vad som helst, blir han inte längre delaktig.
Och det, det gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar