Finbesök

En eftermiddag i förra veckan spenderades i tystnad. En tystnad som bröts lite då och då av barnskratt. Vi fick besök, stängde av rösterna och började använda händerna istället.

Henry och storasyster mötte mamman med en stor kram, vi träffades under en timma i mars för första gången och mina barn hade inte glömt. Mamman och jag har pratat ganska mycket via datorn under snart två års tid men IRL har vi som sagt bara träffats en gång som hastigast. Jag hade berättat vem som skulle komma och hälsa på och efter en mycket snabb koll kom båda fram till att henne känner jag. Till människor de känner delar de gärna ut kramar. Efter ett snabbt konstaterande att det fanns en pappa med och två barn sattes det igång att leka. Med lillebror gick det snabbare men efter en liten stunds blyghet deltog även storasyster med glädje i leken. Att alla fyra barn kommunicerar på två olika språk verkade inte bekomma dem överhuvudtaget. Henry och storasyster tecknade så mycket de bara kunde och de verkade inte ha några större problem att kommunicera med varandra.

För min del är det mycket svårare. Som vuxen är det mycket svårare att släppa och bara hänga med i kommunikationen. Jag förstår så mycket mer än vad jag kan få fram själv och det är frustrerande (men nyttigt) att känna på hur det är att inte kunna kommunicera på den nivå jag skulle vilja. Tycker nog på det hela taget att det gick ganska bra iallafall. Vi hade en mysig eftermiddag under valnötträdets skugga, barnen badade och slängde vattenballonger på föräldrarna, vi fikade och jag fick lära mig hur ordet cricket tecknas på BSL (engelskt teckenspråk) när föräldrarna hittade barnens cricketslagträ. Cricket på svenska bokstaveras eftersom sporten inte direkt är gigantiskt i Sverige. Tecknet lagras i hjärnan under "onödigt vetande" och kommer därför att sitta där för all framtid. För så funkar min hjärna, det jag inte behöver komma ihåg sätter sig gärna.

 http://kasshorsel.wordpress.com/