Om elva dagar är det på året ett år sedan Henrys hörselnedsättning konstaterades och sattes på pränt, att påverka honom för all framtid. Jag kommer ihåg känslan, avgrundskänslan, jag hade i magen i bilen på väg in till sjukhuset för att göra det test som faktiskt skulle visa vad som var fel på vår lille tvåmånadersbebis. Innerst inne visste jag att något var fel men hoppet är verkligen det sista som lämnar människan. Kanske, kanske, kanske hör han perfekt. Kanske, kanske, kanske visar maskinerna fel. Kanske, kanske, kanske vet inte läkarna och audionomerna vad de pratar om. Kanske, kanske, kanske....
Faktum är att läkarna visste vad de pratade om, maskinerna visade inte fel och visst hör han dåligt. Ärligt talat hör han riktigt, riktigt dåligt utan hjälpmedel. Utan sin hörapparat och utan sitt CI reagerar han på tal om vi är väldigt nära honom, men bara på ett såpass kort avstånd som en meter har han svårare att höra oss. För att få hans uppmärksamhet från ett par meters håll vår vi höja rösten ordentligt.
Under året som gått har hela familjen landat lite tror jag. Hörseln är ständigt närvarande men pockar inte konstant om uppmärksamhet. Vi har strategier och verktyg för att kunna hantera kommunikationen. Vi har en grundtrygghet i varandra som gör oss starka och redo att tackla de utmaningar Henry kommer att ställas emot. Vi vet att vi kommer att få kämpa extra mycket för Henry, kanske fatta beslut som vi helst inte hade velat fatta och vara de besvärliga föräldrarna.
Jag drömmer om att viska i min sons öra att jag älskar honom men jag vet inte om han kan höra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar