Flashback

Såg ett föräldrapar med en liten nyföding idag i väntrummet på audiologen. Mamman såg sammanbiten ut, pappan såg samlad men nervös ut och bebisen sov. Säkerligen hade de första hörseltesten på BB misslyckats och nu var det dags för ytterligare ett test. Tänk om vår bebis inte hör, tänk om vår bebis är döv, tänk om vår bebis kommer att få ett hemsk liv. Tänk om.

Jag kommer ihåg när vi satt i det där väntrummet på audiologen i Helsingborg. Jag kommer ihåg hur jag kände när jag fick syn på några barn med hörapparater. Hur förtvivlad jag kände mig. Jag kommer ihåg hur orolig jag kände mig. Jag kommer ihåg hur arg jag var. Hur orättvist det var att min bebis kanske inte hörde.

Jag önskar att jag hade kunnat säga till mig då att min unge är alldeles helt underbar och perfekt som han är. Att han är en glad skit med massor av humor, ännu mer humör och närma till skratt. Att han är smart, rolig och underhållande. Att han älskar sin storasyster och nästan kan gå. Att jag älskar honom av hela mitt hjärta. So what att han inte hör, taskig hörsel gör inte en människa till en människa. Allt det andra gör en människa.