Henry och kråkan och björnbären

Jag förundrar mig mest hela tiden över hur fantastiskt bra Henry verkar höra med sina hörhjälpmedel. Efter förskola och jobb åkte vi till kompisar för kvällsmat och högljudd lek, leken blir lätt så när två nyblivna treåringar leker tillsammans med en femochetthalvtåring. Galen ljudnivå som inte verkade störa Henry nämnvärt. Mig däremot, huvva vilket oljud...

På väg hem började Henry berätta om kråkan de hittade död i skogen vid förskolan häromdagen. I berättelsen om kråkan gled han över på Mamma Mu. (Kråkan - Mamma Mu, kanske inte någon konstig association när man är tre och gillar sagor). Mamma Mu skadar sig och det kommer blod vilket gör att han pratar om taggiga blåbär. Med blåbär menar han björnbär, och med vilka han hade ett blodligt möte med i somras.

Det som förundrar mig mycket, förutom hans tal som jag nog kan tycka är riktigt bra även jämfört med en hörande nybliven treåring, är ljudmiljön vi befann oss i och hur väl han hörde mig. Vi satt i bilen, en dieseldriven Ford Ranger (pick-up) med dubbdäck på, Henry där bak och med mig direkt framför honom. I ljudklippet har jag sorterat bort ca 50% av bakgrundsljuden och ändå dånar det ganska ordentligt.

Jag är minst sagt imponerad.

(och som vanligt är klippet textat)