Möte med förskolan - uppföljning del 2

Efter samtal fram och tillbaka med både förskolechef och specialpedagog kändes det som att vi landade i ett litet klassiskt krismöte idag. Förskolechefen ville att vi skulle sätta oss ned tillsammans med personalen och prata. Jag sa till henne i telefon att jag faktiskt inte riktigt förstod syftet med mötet, vi är på det klara med att vi vill att Henrys specialpedagog ska vara ute i verksamheten och observera honom, hennes synpunkter är väldigt viktiga för oss. Vi landade iallafall att vi skulle träffas idag för att prata igenom saker och ting.

När vi väl satte oss ned tillsammans allihopa visade det sig att det var flera saker som personalen upplevde som jobbigt, bland annat den här bloggen. Jag försökte förklara hur viktig den är för mig, att jag här har en möjlighet att ventilera mina tankar men även också kunna dela med mig av mina erfarenheter. Detta kommer jag att fortsätta med, jag kommer också att fortsätta skriva om mina tankar king förskolan. Jag har aldrig sagt något ont om pedagogerna, de gör ett fantastiskt jobb utifrån de förutsättningar de har. Jag pekar inte ut någon av dem och har inte heller för avsikt att göra så. De gånger jag är frustrerad har det ofta brustit i kommunikation mellan förskolechefen och oss, ibland har det berott på att förutsättningar varit oklara och ibland på missförstånd.

Det visade sig också att specialpedagogens uppdrag gentemot oss och förskola varit lite oklar. Hörselenheten utgår ifrån barnet och dess familj och inte ifrån förskolan, de ger gärna råd och tips på vägen men jobbar inte direkt mot förskolan. I vårt fall hade detta inte varit helt tydligt. Åter igen kommunikationsproblem.

Vårt största problem, som jag upplever det, är att kommunikationen mellan oss och förskolan inte varit optimal under det senaste halvåret. Efter vårt senaste möte i förra veckan har vi bestämt datum för kortare avstämningsmöten fram till jul, en gång i månaden sätter vi oss ned tillsammans och går igenom status och får en chans att prata igenom saker och ting. Om personalen inte informerar oss om deras upplevelser har vi ingen chans att bemöta och förtydliga och förklara. Jag hade ärligt talat inte en aning om att de kände så som de faktiskt kände.

Jag vet att vi som föräldrar är väldigt krävande, att vi vill mycket och har höga förväntningar på alla (inte minst oss själva) som är involverade i "team Henry" men vi gör detta för Henry. För att vi vill att han ska få så bra förutsättningar som möjligt till ett kommunikativt och delaktigt liv. Om vi inte ställer krav på oss själva och hans omgivning gör vi inte vårt jobb som hans föräldrar. Så enkelt är det.