Henrys inskolning går sakta och säkert långsamt framåt. Här skyndas inget i onödan. Jag har ännu inte sett hur lokalerna har anpassats utan får förlita mig på makens intryck och tankar. Förskolan finns i en klassisk barrack vilket innebär usel ljudmiljö med stora öppna ytor och ett ventilationsystem som dånar konstant. Tydligen har det största rummet delats i två mindre med hjälp av bokhyllor och tyger, och nya långa gardiner har satts upp. Detta har gjort att barnens ljud inte är lika galet höga MEN istället framstår ventilationsljuden tydligare. Vilket är att föredra egentligen; höga gälla barnskrik eller brummande ventilation? Hmmmm....någon expert som kan uttala sig?
Personalen har även gjort en ny liten matsal i ett av smårummen där Henry tillsammans med en pedagog och tre lite äldre barn sitter för att få en lugnare och framför allt tystare miljö. Jag hoppas verkligen att pedagogerna gör en positiv grej av att sitta i det lite mysigare lilla rummet så att barnen som hamnat där inte känner sig utanför resten av gemenskapen. Vad jag förstått brukade de även tidigare hålla sig till kompisarna runt matbordet, så enda skillnaden är att ett av tre bord står i ett annat rum.
Än så länge har inskolningen gått väldigt smidigt, inga tårar förutom vid blöjbyte som tydligen inte alls är poppis. Hemma accepteras det men på förskolan skriks det som en stucken liten gris så fort ny blöja ska på. Det kan ju faktiskt vara farligt att få en torr blöja på gumpen....
Det känns som att personalen på avdelningen verkligen försöker att göra det bästa för att det ska fungera bra för Henry. De är lyhörda och lyssnar på våra invändningar och goda råd. Vi är visserligen inga experter ännu men vi har iallafall ettochetthalvt års erfarenhet av hur just Henry funkar. Nu hoppas vi bara att miljön ska fungera för honom, att han får den hjälp han är berättigad till och att vi kan få ett bra samarbete mellan oss, personal och ledning. Vi är redo att vara besvärliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar