fredag 3 maj 2013

Inte samma chans

Kattis Ahlström ledde häromkvällen en debatt som visades i SVT2; Inte samma chans.

Jag blir ledsen, upprörd och uppgiven inför det faktum att många döva och hörselskadade barn inte når skolans nationella mål, och att de sedan som vuxna möts av diskriminering och okunskap när de väl ska ut på arbetsmarknaden. Jag blir ledsen när jag inser att familjer väljer bort möjligheten att inte kunna kommunicera med sitt barn.

Jag förstår inte hur man som förälder kan välja bort sitt barns språk. Ja, det är skitsvårt att lära sig ett nytt språk men hur sjutton kan man välja att inte vilja kommunicera på det språk sitt eget barn behöver? Vi försöker iallafall.

Jag känner en enorm respekt inför alla fantastiska människor som orkat och kämpat sig igenom en skolgång med ibland riktigt dåliga förutsättningar, med lärare som inte kan kommunicera obehindrat med sina elever, men en skolledning (SPSM - specialpedagogiska skolmydnigheten) som inte verkar förstå att dess elever måste kunna kommunicera med sina lärare. Jag känner en enorm respekt inför alla dessa människor som får kämpa mot fördomar och misstro.

Jag känner hopp inför framtiden, att politiker och skolledare ska förstå och arbeta för att döva och hörselskadade barn ska få samma möjligheter och samma rättigheter som hörande barn. Att hörselskadade och CI-döva barn som väljer talat språk ska få de bästa förutsättningarna för att kunna interagera med alla andra elever på samma villkor utan att hamna i ett utanförskap. Att hörselskadade och CI-döva som väljer tal och teckenspråk ska få möjlighet att ta till sig båda språken utan att behöva gå på specialskola om de inte vill (som drivs av SPSM), utan att behöva flytta hemifrån när de är små eller behöva pendla i timmar varje dag. Att hörselskadade, CI-döva och döva som har teckenspråk som första språk ska få vara i en fullt teckenspråkig miljö med samma förutsättningar och krav på motprestation som alla andra elever. Att alla barn med hörselnedsättning ska ges samma chans att uppnå nationella kunskapsmål. Som slipper diskrimineras på arbetsmarknaden. Som slipper bli funktionshindrade. Som slipper bli handikappade.

Jag önskar att funktionsnedsättningen får förbli en funktionsnedsättning och inte ett funktionshinder eller handikapp. Detta vill jag ska bli verklighet för Henry.

3 kommentarer:

  1. Jag var en av dem som var med och debatterade i programmet "Inte samma chans". Jag kan försäkra dig att det kommer gå bra för Henry utifrån det du skrivit. Det är viktigt att man inte ser på döva som funktionshindrade - det enda vi är just det att vi är döva men vi är också människor. Vi är inte "förståndshandikappade" eller kan inte tänka. Vi är alltså individer med egna intressen, mål och drömmar - vi har viljan att lära och vi vill visst bli behandlade som alla andra - men med rätt attityd, med en språklig stimulering och att bli rejält utmanad varje dag med höga krav istället för just det - dålig attityd, låga förväntningar, en otrygg skolmiljö. På så sätt får i princip inte så många elever nå ut sin fulla potential. Oavsett i SPSM eller i den kommunala skolan då båda brister i kompetens.

    Jag vill också säga att SPSM har flera bra lärare, men det är som att dra en lott - har du tur hamnar ditt barn i en klass med bra lärare, har du otur hamnar ditt barn i en klass med dåliga lärare. Då måste man ständigt vara på alerten och kämpa för att ens barn ska ha rätt till en bra utbildning på en hög nivå.

    Idag tycker jag att det inte finns bra skolval egentligen - går man i den kommunala så får man räkna med okunskap, hörseltekniska hjälpmedel som inte räcker med och så blir den sociala biten lidande när man blir lite äldre. Går man på specialskolan så måste man kanske pendla och så har lärarna låga krav på en, men det som är det positiva är den sociala biten. Jag höll ut p.g.a min döva familj och vännerna - samt väldigt bra lärare på högstadiet. Men inte alla orkar hålla ut. Det fanns några i min klass som inte höll ut. För mig var min familj min komfortzon - för somliga var skolan deras komfortzon och där räckte ändå inte skolans kompetens till. Det är ganska skrämmande.

    Jag tror dock att din son är i bra händer med en förälder som är engagerad. Det är viktigt! Viktigt att alla vågar ställa krav och påpekar att man ska se på döva som människor - inte som funktionshindrade. För synsättet på döva som funktionshindrade förstör mer än man tror. Det påverkar allting. Det kan man se på SPSM:s organisation, deras syn på funktionshindrade har genomsyrat hela organisationen. Som sagt - det finns enstaka bra lärare i SPSM men med en ledning som har bristande kunskaper om döva, dövkultur, teckenspråk, förutsättningar, möjligheter och som dessutom kräver speciallärarkompetens så är det riktigt svårt med en radikal förändring. De förstår inte riktigt att det enda man egentligen behöver är kompetenta toppfolk inom SPSM som "jobbar med" döva barns utbildning, inte "jobbar för" döva barns utbildning. Jag upplevde ofta det var "oss" och "dem". Finns flera lärare i SPSM som inte kan säga sitt när de också ser vart problemet ligger för att de är anställda och bara vill göra sitt jobb istället för att slösa en massa energi på att motarbeta ledningen och hela organisationen i övrigt. Synd, men det är då bra att de fokuserar på att utbilda eleverna.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tänker jättemycket på Henrys skolgång, trots att den är ganska långt bort i tiden. Först ska vi ta oss igenom förskolan och jag antar att tiden kommer att utvisa vad som kan passa för just Henry och den han är. Jag är tveksam till inkludering i en "vanlig" klass, just för den sociala biten men jag är också tveksam till specialskola, just av de anledningarna som lyftes fram i debatten. Samtidigt vill vi att Henry ska få tillgång till teckenspråk (vi har ju inte en aning om han kommer att föredra tal eller tecken och därför vill vi ge honom båda språken) och det kommer att bli svårt om han kommer att gå inkluderad hemma. Jag antar att besök på Östervång och Silvia kommer att stå på agendan om några år.

      Tack för att du tog dig tid att skriva, det uppskattar jag verkligen!

      //Emma

      Radera
  2. Ja, jag vet att alla föräldrar som får barn med hörselnedsättning tänker mycket på skolval. Men din son är ju fortfarande mycket liten, så det tar ett par år innan man kan se vilken skolval som är mest lämplig.

    Jag gick själv på Östervångsskolan och min sambo jobbar numera där som matte- och fysiklärare.

    Jag önskar er lycka till - och kom ihåg: ge inte er och ställ krav så att det blir det bästa för Henry. Hoppas att förskoletiden kommer gå bra för honom.

    Petra

    SvaraRadera